Sida 728
axel gottfrid leonard billing.
Biskop Billings afgång från den offentliga politikens arena har länge varit förebådad i pressen, och det väckte därför just ingen öfverraskning, då en tidningsnotis härom dagen meddelade, att Lundabiskopen gjort allvar af sitt beslut och afsagt sig sitt senatorskap, hvilket han nu innehaft i 14 års tid.
Om biskop Billings afgång från riksdagen alltså icke kom oväntad, så blir det tomram, han där lämnar efter sig, för den skull icke mindre; ty hur man än skattar honom såsom politisk personlighet, det skola dock alla medgifva, att han var en man, i hvars ställe man ej saklöst kan sätta hvem som helst. Han var en af dem, som satte färg och märke på den kår, i hvars led han kämpade — någon politisk ledareställning uppnådde han näppeligen, åtrådde den, säkerligen icke heller — och det var oftast mot hans person, motståndarne riktade sina anfall, då striden stod mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism. Biskop Billing ansågs nämligen, och det på goda grunder, som en af den yttersta högerns mest bekännelsetrogna förkämpar. När han 1889 gjorde sitt inträde i Första kammaren som Västmanlands läns representant, så var han nog icke blott högerman och konservativ i vanlig mening utan i många stycken för att icke säga de flesta rent af reaktionär. Särskildt kom detta till synes så fort kyrkliga eller allmänt kulturella frågor voro å bane. Men äfven i sociala och politiska spörsmål visade han en afvoghet mot nyare tidsriktningar, som tog sig ett markant uttryck i hans häftiga angrepp på Stockholms arbetareinstitut i anledning af dess enligt hans mening allt för radikala ledning och sträfvanden. Han åstadkom också att 1890 års Första kammare vägrade institutet nytt anslag, ehuruväl sådant bifölls vid gemensam votering.
Vi ha erinrat härom icke för att bringa den snö, som föll i fjol, på tal utan för att kunna i korthet påvisa biskop Billings politiska utvecklingslinie rrån en viss utgångspunkt. Ty han har under sin fortsatta riksdagsmannabana visat sig icke vara den benhårde non possumu s-man, som hans första offentliga uppträdande tycktes gifva vid handen. Att han alltid varit en god högerman, lär väl ingen be-tvifla!, men hvad som från hvarje politisk ståndpunkt med erkännande kan och bör vittnas om honom är, att han ej med oförstående blick låtit tiden draga sig förbi utan tagit lärdom af förhållandena och visat sig mäktig af den själföfvervinnelse, som äfven låter andras skäl och åsikter komma till sin rätt. Han har bl. a. ställt sig sympatisk till den kommunala rösträttens begränsning, och det var han, som vid fjolårets riksdag jämte hr Ivar Månsson dikterade beslutet i rösträttsfrågan. Utan att inlåta oss på någon utredning af detta besluts innebörd, torde vi dock kunna få taga som afgjordt, att det betecknar ett stort och viktigt steg framåt till den betydelsefulla frågans lyckliga lösning. Åtminstone innefattar det möjligheter härför.
I riksdagen har han sedan 1893 tillhört statsutskottet och har där tydligt visat sig vilja arbeta i samförstånd med Andra kammaren. I försvaret för på denna bas tillkomna medlingsförslag har han ej sällan brutit lans med Första kammarens ytterlighetsmän, med hvilka han för öfrigt äfven vid andra tillfällen skiftat skarpa hugg.
Samma utveckling till en mera vidsynt och tolerant åskådning kan hos biskop Billing spåras äfven på det område, som är hans speciella, nämligen det religiösa. Ännu torde mången erinra sig den häftighet, hvarmed han ingrep i fråga om dopets nödvändighet och de öfverord, han fällde i stridens hetta, ord, som han nu helt visst icke skulle vilja återupprepa. Äfven i åtskilliga andra dogmatiska
spörsmål torde han nu intaga en annan ståndpunkt än t. ex. vid 1893 års kyrkomöte, då han gent emot k. m: t och riksdagen förfäktade och genomdref att hela konkordieboken skulle bibehållas såsom symbolisk för svenska kyrkan. Af hans senaste uttalanden framgår äfven, att han ej heller betraktar den moderna bibelkritiken med samma absoluta ogillande som i forna dagar.
Med få ord: biskop Billing har aldrig upphört att vara sig själf, men han har undvikit att vara sig själf nog, och detta är hans största berömmelse. Genom den auktoritet, som han till följd af sin ställning äger, har han varit och är fortfarande i tillfälle att utöfva ett betydelsefullt inflytande på samtidens andliga och sociala lif. Att söka hämma kulturströmmens lopp är ett lönlöst företag, men en god och välsignelsebringande gärning utför den, som leder strömmen i de rätta fårorna, så att dess vatten
kan göra landet fruktbart och bärande.
*
Biskop Axel Gottfrid Leonard Billing är född i Skåne den 29 april 1841. Prästvigd 1872 samt utnämnd till kyrkoherde 1878, förestod han under 70-och början af 80-talet olika teologiska professurer vid Lunds universitet tills han 1884 utnämndes till biskop i Västerås. Följande år blef han k. hofpredikant samt 1898 biskop i Lund. Vid ärkebiskopsvalet 1900 blef han uppsatt i andra rummet, ehuru han undanbedt sig att ifrågakomma. Af utmärkelser, som kommit honom till del, må endast nämnas att han sedan 1900 är medlem af Svenska akademin.
det högre militärbefälet.
toto. HVAR 8 DAO. Klicht: Bengt SiXfvmpam.
G. A. C:SON BERGMAN. Nyutnämnd till Generalmajor och Chef för Fortifikationen.
— 710 —
