Sida 262
HVAR 8 DAG
Nu följde en rad idel solskensdagar. Annie och Nils strölvade omkring som törr — ofta voro de ensamma, men det verkade ej tryckande, tack vare Annies öppna hurtiga väsen, gom tog allt så naturligt. Ack, hon hade missräknat sig på sina krafter 1 Det dröjde ej många dagar, förr än han i ett obe-vakadt ögonblick lyckades fånga hennes ögon som förr, och nu var Annie ohjälpligt förlorad — hon gaf sig på nåd och onåd, och så börjades samma ögonspråk mellan dem som för 20 år sedan.
I början var Annie så berusad, att hon ej hörde samvetets röst, men länge dröjde det ej, innan det lyckades bryta sig igenom. Annie började dissekera sina känslor och funno dem visserligen kunna bestå i själfpröfningens analys, men tröstade sig med, att allt skulle vara slut om en vecka, och några vän-skapsfulla blickar (härvid rodnade Annie inför sig själf) behöfva väl icke vara någon stulen lycka.
Därvid blef det. Det skämtades och glammades i hemmet hvarje dag. En gång yttrades det högt, visserligen under skämt, men Annie kände det som ett slag i ansiktet — »Ja, hade du tagit Nils, så hade vi sluppit lämna honom ifrån oss!» Hade det gått så långt, att de öppet vågade skämta därom? Annie kände det som en förnedring och beslöt undvika Nas' blickar. Men då han följande dag mötte henne med sitt glada »god morgon», stretade Annie visserligen emot, men mötte sedan hans blick som vanligt och tröstade sig med, att det var väl ingen stulen lycka.
Dock, Annie skulle få känna sin förnedring än djupare 1
En dag hade Nils troligen fått bref från sitt hem i Indien, ty han gick omkring och var ord-karg, och Annie tyckte, att han undvek henne. Hon rent af saknade hans uppmärksamhet och såg begärligt efter honom liksom för att fånga och tigga sig till en blick, och till slut nickade han åt henne halft förstulet, halft ovilligt.
Då Annie den kvällen kom upp på sitt rum och började ransaka sitt inre, slog det henne med häpnad, att hon ju rent af var svartsjuk på hans hustru. Hans hustru! Därhän hade det alltså kommit! Svartsjuk på hans hustru! Till hvilken afgrund hade hon ej sjunkit blott genom att oförsiktigt lita på en motståndskraft, som hon ej ägde! Fy! Hon svängde ransakningens hårda gissel utan förbarmande öfver sig själf. Hvad skulle hon göra? Resa kunde hon ej så brådstörtadt utan förevändning, det skulle se illa ut. Det gällde alltså blott att bära hufvudet högt och hälla ut den bestämda tiden — det var ju blott några dagar kvar. Gud ske lof, ingen stulen lycka! därmed slutade Annie sina reflexioner, då hon insomnade fram på natten.
Nästa morgon visade hon sig gladare än vanligt — stärk i känslan af att ej hafva njutit af någon stulen lycka och stålsatt mot alla frestelser i ett harnesk af goda föresatser.
Ack, hon tänkte ej på, hvart den vägen leder, som är stensatt med goda föresatser. Nils var sig lik igen, men märkte genast förändringen hos Annie. Han gaf sig ingen ro, förr än han fått det på samma fot som förut. Han rent af »slog sig ut» för henne, så att de andra skämtade däröfver, och, för att ej låta märka något, började Annie skämta med, och Nils nöjde sig tillsvidare med de smulor, Annie denna dag offrade åt honom.
På aftonen då hon skulle uppsöka sitt sofrum, stod Nils på ett oförklarligt sätt i hennes väg, bredde ut armarne och infångade henne, och innan hon visste ordet af, hade han tryckt en brinnande kyss på hennes läppar och hviskade: »Annie, jag älskar dig, som jag aldrig älskat någon annan!» Med ett kväfdt skri slet Annie sig lös ur hans armar och skyndade in på sitt rüm. Där föll hon nästan med-
vetslös ned på sängen, skakad af frossbrytningar, under det svettpärior framprässades på hennes panna.
I detta tillstånd, fullt påklädd liggande på sängen, fann henne Nils' ena syster, då hon kom för att väcka henne på morgonen. Stor bestörtning l Annie försökte, så godt hon kunde, förklara, att hon kännt sig hastigt illamående — troligen svimmat och blifvit liggande så. Hennes förstörda utseende vittnade tillräckligt om detsamma, och det beslöts, att Annie skulle hålla sig i sängen den dagen.
Den som icke kände sig bättre till mods. var Nils — han syntes icke mycket till på hela dagen. Han gjorde långa promenader och frågade efter Annies välbefinnande så lugnt som möjligt? Han hade god tid att reflektera öfver hvad han gjort, då ingen just bekymrade sig om honom, enär allas intresse koncentrerade sig kring Annie.
På eftermiddagen kände hon sig betydligt bättre, men vägrade bestämdt att lämna sitt rum. Hon
FOto. HVAR 8 DAO.
Kliché i Bengt Silfversparre.
FRÖKEN ASTRID TORSELL, som Knthie i »Gamla Heidelberg, i hvilken roll hon f. n med framgång uppträder.
sönderbråkade sin marterade hjärna för att hitta på en förevändning att resa hem igen, så fort det lät sig göra, då med posten ett bref anlände. Annie höll på att skrika högt af glädje. Nu var hon räddad! Brefvet, som var från en väninna i Malmö, fick gälla för ett bud från kontoret, att hennes närvaro fordrades där, och att hon om möjligt, skulle komma med första tåg.
Trots alla protester och utslungade förebråelser om öfverdrifven plikttrohet, hvilka träffade Annie som piskslag, packade hon ihop för att resa med första tåget morgonen därpå.
Hon plikttrogen, hon, en äktenskapsbr..... Nej,
hon kunde* ej utsäga ordet. Hela natten tillbrakte hon i feberfantasier — hon tyckte, hon satt lutad öfver sina räkenskapsböcker på kontoret och räknade och räknade och öfverförde från ett konto till ett annat, men fick det aldrig att stämma, ty där eljest debet och kredit bruka stå, läste hon. nu — — — »stulen lycka», stulen lycka!» —
v»11 QM^.
