Sida 216
HVAR S DAG
Och annorlunda får det aldrig bli. — När vi bli gifta, vill jag alltid sitta så här.»
Inge skrattade.
»Det blir dyrbart», sade han. Och i samma ögonblick ryckte han till för en tanke. Han hade hört dessa ord: när vi bli gifta, vill jag alltid sitta så här, han hade hört dem en gång förut, men när? och hvar? Det var någon annan, som suttit lutad mot hans knän som nu Gelly, och hon hade sagt precis likadant. Nu mindes han: Edit, Edit Werner. Ja, hvar fanns hon nu egentligen? ...
Det gaf ett hugg i honom, han visste knappt hvarför, och Gelly såg upp.
»Hvad var det?» frågade hon.
»Ingenting.»
»Jo, jo, det kände jag i din hand. Du får inte tänka på något ledsamt nu i kväll.»
Han böjde sig ner och kysste henne på hårfästet. En stund därefter tog han god natt. Men när hon kom ut i tamburen med honom blef hon plötsligt ängslig igen och grät länge mot hans röck.
II.
Sent en vårkväll — det var fuktig blåst och svagt månsken — gingo de hem från en bjudning. Inge hade dykt ner i ulsterkragen och gick och snurrade med sina tankar. Gelly hade släppt hans arm; hon såg dödstrött ut, och det var som om hon velat, men icke kunnat tala. Ögonen stirrade klara och pinade rätt fram för sig, och utan att veta räknade hon lyktorna uppför Drottninggatan, tappade bort sig och började på nytt. Till slut stannade hon på elfva. Elfva, elfva, elfva, sade hon till sig själf, slätt utan en tanke längre, och med ens hörde hon sin egen röst.
»Inge», sade hon och lade sin hand på lians arm. »Vi vet det ju bägige två; hvarför då inte
tala ut? Det har inte kommit i går. Det har varit länge. Jag såg det på dina ögon nu i kväll — och på hennes. I samma stund visste jag, att ni två träffats förr. .. och älskat hvarann. Och ni. älska hvarann ännu ...»
Det kom intet svar ur ulstern, och hon fortfor med samma röst, liflös som ett eko:
»Jag vill inte tala om hur jag haft det under dessa sista månader. Du har ju också lidit. Allt har du varit för mig, allt mellan himmel och jord,, och ändå har du trott dig kunna dölja din kärlek, bara genom att förtiga den. Jag förebrår dig ingenting; hvad tjänar det förrästen till? Kanske är du inte så stor som jag trott, kanske är jag mindre barn, än du inbillat dig ...»
Inge Hallman slängde upp sin röck. Ett ögonblick for det genom hans hjärna att han borde säga emot henne utan vidare, bryta ut, bedyra att det var henne han älskade, henne och ingen annan — den andra var bara ett hjärnspöke och skulle flyga sin väg igen — men det var något som knäckte ,af hans styrka och han märkte hur rösten vacklade i strupen.
»Jag har kämpat emot», sade han lågt. »Och du är ju ännu så mycket för mig...»
De hade hunnit fram till Gellys port, och stodo tysta på den lilla, ödsliga gatan. Ett hviskande par strök tätt förbi dem, och de följde det med stumma ögon. Så sträckte Gelly fram sin hand.
»Farväl», sade hon. Hennes ansikte var pappers-hvitt i lyktskenet, men handen låg fast och säker,, utan en darrning, i hans.
»Det är väl inte...»
»Slut, jo. Se mig i ögonen, Inge. Nej, du kan inte säga längre att du älskar mig. Jag får inte vara hos dig mer. Hvad som nu skall ske vet jag inte. Jag vet bara att du är den enda för mig... och, Inge, om du en gång till i lifvet kan visa mig din gamla blick, så — kom åter..
(Forts. sid. 204)
FORVECKLINGARNE I VENEZUELA.
Denna i storpolitiken mest framskjutna fråga för dagen har under den allra senaste tiden tagit en vändning till Venezuelas fördel, som de energiska tyskarne och engelsmännen troligen finna högst besvärlig. Allmänna opinionen, representerad främst af den amerikanska och engelska pressen har nämligen rest sig mot det våldsdåd de bägge för tillfället allierade regeringarne företagit sig mot det maktlösa Venezuela. — I visshet om att hvarken den ena eller andra af dessa stormakter skulle vilja drifva saken till sin spets, då de i så fall stötte på den, hela amerikanska kontinenten omslingrande, mur som Monroe-doktrinen upprest mot europeiska inblandningar eller kolonisationsförsök, är Amerika tills vidare åskådare, ehuru dess press energiskt opponerar sig mot det europeiska själfsvåldet. Den engelska pressen ogillar i hög grad det tillvägagångssätt dess regering valt för att utkräfva sina fordringar och varnar dels för att stöta Amerika och dels för samarbete med tyskarne. Och engelska regeringen synes nästan börja smått genera sig öfver sin häftighet och skyller på tyskarne, som ensamma skulle utfört våldsdåden mot venezolanska flottan. — Betecknande för situationen är en teckning i senaste numret af den ansedda en-
gelska politiska skämttidningen »Punch», visande en ung, till soldat klädd Venezuelare, som räcker lång näsa åt tvenne typiskt tyska och engelska individer, hvilka förgäfves och under hot med knutna händer söka nå honom genom att klättra öfver en hög mur,, hvarå står: »Monroe-doktrinen». — Lösningen lutar mot en fredlig uppgörelse genom amerikanska sändebudet, äfven om kanske slutligen den orädde, äfven tyrlige presidenten Castro får med sin ställning sitta emellan. Hela denna affär har för småstaterna varit af särskildt intresse — det såg ju ut som skulle de stora herrarne endast behöfva sträcka ut handen och taga hvad de önska och kasta bort annat, utan all hänsyn till rätt. — Men i detta fall som så ofta annars får man tillämpa den gamla satsen. »Hjälp
dig själf, och Gud skall hjälpa dig».
* *
*
Med spändt intresse följer världen utvecklingen af denna aktion, hvarför några uppgifter om Venezuela torde hafva allmänt intresse bredvid de bilder, som här lämnas.
— 198 —
