Sida 50
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXVII.
HVEM AR HAN? En spökhistoria för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
I Klaratrakten i Stockholm finnes ett gammalt stenhus, som stått där ända sedan 1400-talet. Det har fordom varit ett kloster, hvars yttre, oaktadt alla senare tiders moderniseringsförsök, ännu i dag dock förhärskande bibehållit prägeln af sitt forna ursprung. Ännu mera framträdande är denna inomhus. Hela dess inre fängslar oemotståndligt, trots det bullrande gatulifvet därute, sinnet med förflutna seklers tidsstämning. Särskildt gäller detta den stora vestibulen med sina smala trappor, sina fyrkantiga, af åratals ärg, grönaktiga pelare, sina nischer och djupa alkover, men isynnerhet de många talrika, oförändrade smårummen som omge den stora vinden. Fordom voro de munkarnes celler, men ha, sedan huset kom i privat besittning, företrädesvis tjänat som bostäder för de förnämes betjäning. De små takfönstren skänka blott en sparsam belysning, hvilken dock gèr fantasien ett fritt och vidsträckt spelrum, då den lättrörlig frammanar det fordna klosterlifvets alla underliga mysterier.
Men är den ett fantasifoster eller en outgrundlig verklighet denna sällsamma manliga företeelse, som här uppenbarat sig för generation efter generation? Ja, det är och förblir en olöst gåta, och mångens fråga, hvem är han? väntar ännu i dag på ett tillfredsställande svar.
Natt som dag går han där omkring, sluten och tvst, en tystnad, som aldrig brutits af någons tilltal. Gestalten är det onda samvetet personifierad! Det magra, långlagda, skägglösa ansiktet, med sina skarpa, markerade drag, sina stora, stirrande, svarta ögon, är liksom bela uppenbarelsen tätt omsluten af den långa, fotsida kåpan, och i ständig, rastlös oro fingrar han ifrigt på sitt radband.
Så bar han se'n urminnes tider visat sig för husets innebyggare, af hvilka många, obehagligt berörda af hans upprepade åsvn, slutligen utrymt sina lägenheter, hvarför huset tidtals stått obebodt och endast blifvit användt för tillfälliga behof. Andra åter, hvilkas existens bestämts af knappa lefnadstillgångar, ha i senare tider för det billiga hyrespriset gemenligen där haft sin hemvist och, då nödvändigheten tvingat dem att kvarstanna, ha de slutligen resignerat och vant sig — som vid ett oundvikligt öde — vid den hemske inkräktaren af deras husfrid och trefnad.
På slutet af 1880-talet hade mademoiselle M. R. i vindsrummen inrymt sin flickskola och där äfven tagit sin enskilda bostad. Med ett klart, kallt reflekterande och af all vidskepelse oförvilladt förstånd, hade hon, likgiltig för sägnen om den besynnerlige fridstöraren, installerat sig. Talet om honom ägnade hon endast en medlidsam axelryckning eller bemötte det med gäckande, ironi. Sanningsenligt kunde hon också intyga, att hön aldrig under den — visserligen korta tid — lion bott där, varit besvärad af någon t som helst hallucination. Men så en förmiddag, då hennes små elever där ute på vinden voro i full gång med en yrande och stojände lek, tvärstannade denna plötsligen och allt blef med ens dödstyst. Förvånad häröfver gick hon, som under tiden setat i sina enskilda rum, ut och fann då alla sina elever i en tätt sluten klunga, betagna af en förskräckelse, som omisskännligt återspeglades i deras vidöppna ögon.
På hennes förfrågan om anledningen härtill, kunde de endast med en svag hviskning ge henne en antydan om att se igenom nyckelhålet till ett af de stängda rummens dörrar. Hon gjorde så, men knappt hade hon kastat en blick dit in förrän hon häpen studsade tillbaka. Där inne stod han ju, midt på golfvet, midt i solljuset i sin traditionella kåpa, när-vöst manipulerande sitt radband och stirrande afvak-tande mot dörren. Af försiktig hänsyn till sina elever kom hon dock strax därpå till själfbehärskning, och låtsande om ingenting, skämtade hon endast med
deras inbillning och uppmanade dem att återupptaga den af rasten afbrutna lektionen. Men under denna förstodo de likväl af hennes egendomliga sinnesstämning, att hon gjort samma iakttagelse som de själfva nyss förut.
Mademoiselle M. R. var dock ingen pultron. Det inträffade intermezzot på vinden upptog ofta hennes tankar, men ej med någon rädsla, utan med ett visst psykologiskt intresse, hvilket ständigt förde henne in på de mest växlande filosofiska spörsmål, men hvilka dock, hur logiskt hon än försökte analysera det passerade, endast återförde henne liil ett förnufls-enligt ofattbart faktum. Hvad var det dock? Energiskt hade hon föresatt sig, kosta hvad det ville, att utröna detta och om möjligt få en naturlig förklaringsgrund för saken. Första tillfälle, som erbjöd sig härför, skulle hon ej lämna obegagnadt. Och det lät ej länge vänta på sig.
Sent en kväll kommer hon hem från operan. Med sinnet uppfylldt af Lohengrins härliga musik och tankarne fjärran från allt annat, inträder hon i den stora, ödsliga vestibulen. Hon har passerat de första trapporna och befinner sig nu på en trappafsats, då något plötsligen väcker henne ur hennes inre värld och återför henne till verkligheten.
Ser hon rätt eller är det blott månens skuggspel, som villar hennes syn. I en af alkoverna står en staty, och detta slår henne ined förvåning, enär hon där förut aldrig observerat någon sådan. Hon förmår ej tydligt urskilja dess konturer, då månen, som gått i moln, blott sprider en blek och dunkel dager. Tanken på, att det möjligen kan vara en lefvande varelse, en inbrottstjuf, medvetandet att hon, förutom den gamla vaktmästarefamiljen där nere i första våningen, är så godt som ensam midt i natten i hela denna stora byggnad, hopplösheten att kunna göra sig hörd i händelse af påkallande rop om hjälp, allt detta genomkorsar nu i ett ögonblick hennes hjärna med en beklämmande ängslan, som förlamar hvarje hennes försök att fly eller träda närmare ocli förvissa sig om verkliga förhållandet. Orörlig blir hon stående, som det föremål hon med obetvinglig envishet oafbrutet fixerar.
Då bryter månen plötsligen fram med fulla styrkan af hela sitt rika ljusflöde.
Miiriken! Liksom hypnotiserad af sina. första in-gifvelser har hon ej strax kommit att tänka på honom. Hon kan nu tydligt urskilja de minsta enskildheter i hans tärda anletsdrag: de knotiga kinderna, de djupt insjunkna, stora späjande ögonen, linierna kring den hårdt hopknipna, skarpt, tecknade munnen, den tunna,. krokiga näsan och så' ;— ansiktets färg, ohyggligt hvit som på ett lik. Hon vill tilltala honom, men hvar äro nu alla hennes fasta föresatser. Hon får ej ett ord öfver sina läppar. Slutligen — med det mod,, som förtviflans beslut i dylika fall plägar förläna, ocli för att förkorta den pinande spänningen i denna besynnerliga tëte à tete med en fullständig visshet, går lion sakta emot honom. Han står fortfarande lika orörlig. Hon är honom alldeles nära. Sakta och varsamt böjer hon sig fram. Då upplyses hans ansikte på en gång af ett leende så diaboliskt, att blodet stelnar till is i hennes ådror. Hon griper efter trappans ledstång, och medvetslös sjunker hon ned på golfvet.
Så fann henne hennes städerska, då denna tidigt om morgonen kom för att fullgöra sina göromål.
Samma dag lämnade mademoiselle M. R. denna spökboning, lämnade äfven och för alltid åt hvem som ville att utforska ett väsen, om hvars identitet ändock ännu ingen kommit på det klara. Ja, hvem» är han ?
