Sida 763
TVÅ SANNFÄRDIGA SPÖKHISTORIER.
För HVAR 8 DAG af H. G. Wijk.
II. SPÖKERIET PÅ LISTON HALL I SUSSEX.
(SANN HÄNDELSE.)
London ocli isynnerhet dess omgifningar sägas öfverflöda på s. k. spökhus, vanligen gamla, halft förfallna Mansion Houses eller landtadelns nedärfda familjeresidenser, hvilka, på grund af vanrykte i spö-kerivägen, stå tomma och icke kunna uthyras. Frågan om att återställa dem till beboelighet genom att fördrifva de fridlösa andar, hvilka tagit dem i besittning, har länge dryftats och därigenom också framkallat män, hvilka, emot godt honorar, åtagit sig sådana uppdrag. I många fall hafva de också med vetenskapens tillhjälp lyckats däri. Ett sådant fall är det förevarande.
Bland sådana »andefördrifvare» var d: r James Dawson bemärkt. Han var en lång, mager, blek man med svart skägg och djupt liggande, själfulla ögon. Jag hade länge önskat att göra hans bekantskap, en önskan, som omsider blef uppfylld, därigenom att en gemensam vän föreställde mig för honom en afton på »Gaity» teatern såsom en person i hög grad intresserad i studiet af occultism. Härvid betraktade mig d: r D. ett ögonblick med en skarp, oaivänd blick.
Efter operettens slut superade vi alla tre tillsammans under en animerad konversation utan att i minsta mån inkomma på det mystiska området.
Då vi togo afsked af hvarandra lämnade mig d: r D. sitt kort och bad mig besöka honom följande fredag klockan 11 f. m., något, som jag med glädje lofvade att ej underlåta.
På utsatt dag och timme stod jag ock utanför hans hus, som låg i Bayswater. Sedan vi utbytt hälsningar och de vanliga stereotypa anmärkningarne om väder och vind voro undangjorda, kastade han sig direkt in på skälet till sin anhållan om mitt besök.
»Dels på grund af mr Taylors yttrande till mig om eder, och dels af hvad jag under vår korta sammanvaro själf kunde sluta mig till från edert utseende och väsen i öfrigt, fick jag den idén, att ni kunde såsom medium vara mig till stor nytta vid ett förestående besök på Lörd X: s gamla familjesäte Liston Hall. Detta ställe har en längre tid stått öde på grund af att rätt hemska och otroliga saker där försiggått 1— ett förhållande, som jag nu blifvit anmodad att utreda. Lörd X. ärfde denna egendom vid en nära släktings död samt inflyttade dit snart därefter med sin familj. Vistelsen därstädes blef dock icke lång, enär hans förskrämda familj och tjänare måste fly huset endast efter en månads förlopp. Den stora gården skötes väl fortfarande som förut af underlydande, som bebo flyg-larne, men själfva corps de logis står tomt.»
En stund förflöt under tystnad, hvarunder jag hoppades, att han ville närmare förklara sig; men , sade Lörd X., i det han hoppade ur vagnen. Han ledsagade oss genom en ståtlig, gammalmodig förhall, behängd med jakttroféer och familjens olika vapensköldar til! den långa, låga matsalen, hvarest blicken först fä-stades på det stora ekbordet, som dignade under detta lifvets goda — såväl mat som dryck.
»Ja, nu se ni, hur jag sökt ordna för eder trefnad», sade lörd X. »Edra bäddar finner ni i det där rummet till vänster. Själf måste jag återvända med tåget, som afgàr en halftimme härefter; men jag återser eder i morgon f. m. klockan 11. Innan jag dock lämnar er, skola vi tömma en bägare för gemensam välgång.»
Sagdt, och därmed slog han korken ur en af champagneflaskorna. Vi drucko honom till och följde honom därpå ut till vagnen samt såg det sista af honom i kröken af den långa allén.
Vi voro nu, som sagdt, lämnade åt oss själfva, och hvad kunde vi bättre göra, då vi voro hungriga som vargar, än att på det allvarligaste anfalla bordets läckerheter. Märkvärdigt nog talade vi alls icke om orsaken, hvarför vi kommit dit, ej heller gjordes någon anmärkning öfver att skenet från de två trearmade kandelabrarne så småningom, men dock märkbart, antog en grönaktig färgton
— ja. hela rummet skimrade snart i ett gröngult ljus.
Vi tände våra cigarrer. Jag satt kvar i den bekväma länstolen vid bordet i spänd afvaktan på order, under det att D. ställt sig vid den stora, öppna eldstaden med ryggen mot den flammande brasan. Samtalet ville af någon orsak icke riktigt komma igång. Jag för min del undrade öfver det besynnerliga i den gröna reflexen från ljusen och ville ej störa d: r D., som tycktes försjunken i djupt begrundande. Plötsligt säg jag honom resa sina händer och slå sig på hufvudet, liksom besvärad af en fluga, och samtidigt kände jag att något vidrörde mitt. eget hufvud. Jag vände mig hastigt om. därvid jag hörde ett nervöst skratt frän d:r D.
»Lys mig, mr W.», utropade han, »nu börjar det antagligen. Håll er till mig»
Jag tog ett af ljusen ur en af kandelabrarna och gick fram till honom. Han tycktes ha fått fatt i något för mig osynligt, som vid skenet från ljuset visade sig vara några svarta hårstrån, så sträfva som häst-tagel, och hvilka hängde ned från en af lampetterna öfver eldstaden.. Han ryckte ned dem, vindade dem i en slinga och stoppade dem i sin plånbok.
Det skulle lian bestämdt icke ha gjort, fy i och med detsamma slocknade ljusen, äfven det jag höll i handen, och luften i rummet tjocknade under en förfärlig stank. Jag trängdes och sköts baklänges
— Gud vet hvar — under det att jag. oförmögen
- 745 -
