Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

ARVO.

Originalberättelse för HVAR 8 DAG af F. Bojan.

Fram på vårsidan, när det var sol och värme i luften, tyckte stadens herrskaper om att promenera i esplanaden både för- och eftermiddagar. Där var så bra tillfälle att granska sin nästas yttre människa och af en annan nästa få höra talas om den första nästans hela inre värld. De hade så väl reda på hvarandra i S— stad. Där fanns några tämligen vackra flickor, ett par utmärkt vackra unga fruar och några stycken äldre, helt vanliga sådana. Herrarne voro i allmänhet mera fåtaligt representerade, men nästan dagligen såg man bland de promenerade en äldre herre, med fordom svart, nu nästan grått, men rikt och lockigt hår, likadant skägg och ett par kolsvarta ögon under buskiga ögonbryn. Han gick något framåtlutad och stödde sig tungt mot en grof käpp. Han titulerades »sekter» och hette Arvo v. M. I sällskap hade han ständigt en liten hund, en liten grå, lurfvig en, med ett omisskänneligt tycke af sin herre och som såg lika åldrad och af tidens tand illa medfaren ut, som denne. »Pikku» hette han. Hela staden visste hvem »Pikku» var, likaväl som den hade reda på hans herre. I dagligt tal nämndes denne heller aldrig som sekter v. M., utan kallades rätt och slätt »Arvo». Och alla visste hvem »Arvo» var. Han var född där i staden och hade bott där i hela sitt lif. Han var femtionio år nu, men ville likväl gifva sig sken af att vara ung, trots hans yttre människa tydde på att ha lefvat i denna jämmerdalen minst ett tjog år mera än hvad kyrkoböckerna och mantalsblanketterna utvisade. Han kallade »gamla apotekerskan», som var blott sex år äldre än han och en väl bibehållen och gladlynt dam, för »tant» och »unga apotekerskan», som var en af stadens vackra fruar, kysste han på hand och sade små artigheter. Han var ungkarl och bodde tillsammans med sin tio år äldre syster. Henne höll han mycket utaf och när »Eufemia» någon gång var borta en tid för att besöka släktingar, då först var det riktigt i olag för Arvo, hade han då ej haft sin gamla grå Pikku och ännu en trogen vän för sitt gamla hjärta. Ty Arvo hade också haft sin kärlekshistoria. »Hade haft», var dock ej rätta ordat, tv den varade ännu och hade varat i jämt trettio år. Fröken Gully, apotekarns syster, som var hans stora favorit, fick honom att berätta sitt lifs kärlekshistoria en rägnvädersdag, då vi i all hemtrefnad sutto församlade vid kaffebordet i apotekarns salong. Det var ingen indiskretion att fråga hur »Lotta» mådde, ty Lotta var hans gamla flamma sedan ungdomens dar, det talade han gärna om för alla. Och han berättade: Han hade aldrig varit irisk och stark som andra och den lefnadsbana han valt, måste han snart, till följd af sjukdom, lämna. Fadern, som varit adelsman och högre militär, hade dock ställt om att hvardera af barnen erhöll en pension af ett par tusen mark. Härvid var dock ett villkor fäst: ingen af dem fick gifta sig under sitt stånd, ty då bortföll pensionen. Hvartill denna obarmhärtiga ukas skulle tjäna, var ej godt att veta, men förutan den hade människorna ej haft mycket att säga om Arvo, och Lotta hade nog aldrig blifvit känd utom den 1 Ila krets, hvari hon lefde. — Det var också då en vår och en vår med spirande gräs och svällande knoppar. Det var en söndag och Arvo hade just varit i kyrkan. Som han skulle gå ut därifrån blef han, till följd af trängsel, stående vid dörren. Som. han nu stod där, .fästes hans uppmärksamhet vid en flicka af arbetsklassen med ett ansikte så rent af ovanligt vackert: den friskaste skära hy, mörkblå strålande ögon och ett brunt, burrigt hår, som dock till största delen var doldt af schaletten hon hade på hufvudet. Arvo vardt betagen, som hade han sett ett konstverk, och utkommen ur kyrkan, kunde han

ej mera lämna henne ur sikte, utan följde henne på afstånd tills hon gick in i ett litet oansenligt hus i stadens utkant. Nu började en ny tid för Arvo. Om dagen tänkte han på sin vackra flicka och om natten drömde han om henne. Men utan form och gestalt voro ännu hans tankar och drömmar — han blott önskade att få se henne, se henne helst för beständigt. Och så en dag han var ute och dref så där alldeles på måfå, såg han henne igen. Det var utanför den stora fabriken. Arbetet var slut för dagen och arbetare och arbeterskor kommo just ut därifrån. Bland dessa var också Arvos beundrade flicka sedan söndagen. Lotta hette hon. Liksom förra gången följde han också nu efter henne på afstånd, och när hon gick in i en handelsbod för att göra några uppköp, väntade Arvo utanför. Han hade alls ingen tanke på att bli bekant med henne, det var bara så roligt att se henne, som han såg på allt vackert han fann i sin väg, och när Lotta kom ut igen, var det alldeles oafsiktligt, som han gick fram till henne och erbjöd sig hjälpa henne bära den tunga korgen. Lotta såg förlägen ut och invände, att hon nog orkade med den själf, men hur det var, fick Arvo ändå till sist hjälpa henne att bära. Arvo pratade om väder och vind och Lotta rodnade och log så de hvita tänderna lyste. Vid hennes port tog han afsked och gick hem. Nästa dag vid den tid arbetet på fabriken slutade, styrde Arvo åter sina steg åt det hållet — han skulle ju ändå ut och ha sin vanliga eftermiddagspromenad, ty någon bestämd afsikt att möta Lotta hade han ej — åtminstone hvad han själf trodde. Så gick dag efter dag, vecka efter vecka, och, i stället för vår hade det nu blifvit sommar. Familjen v. M. skulle på några veckor flytta ut till landet. När Arvo en eftermiddag som vanligt mötte Lotta, talade han om sin förestående resa, men ingen af dem nämnde med ett ord om någon saknad efter den andre. Lotta kanske endast blef en smula mera tvst och allvarsam. Den fulla högsommaren

(Forts, å nästa sida.)

JOHANNES ELMBLAD.

Hr Johannes Elmblad, kungl, teaterns i Stockholm intendent, har mottagit och antagit det smickrande tillbudet att på en tid af fem månader vara öfverregissör vid tyska afdelningen och sångare vid Grand Metropolitan opera Newyork och kommer sålunda att redan den i november lämna [-Stockholmsoperan,-] {+Stockholmsope- ran,+} där han verkat sedan 1897. Hr E. är ju en i en mycket stor del af världen känd och skattad artist — han har förut i ett par säsonger haft anställning i Newyork — och särskildt framstående som Wagnersängare. Det är också nästan hela Bayreuth-ensemblen, som han nu kommer att föra i elden på Metropolitan, världens största opera, rymmande 4,700 personer.

Kliché: Benot Silfversparre.