Sida 261
ETT ÅTERSEENDE.
Skiss för HVAR 8 DAG af N~l.
»Hallå!»
»Är det Annie?»
»Ja, hvem är det ?»
»Goddag! Känner du icke igen Nina?»
»Är det du, Nina, goddag, goddag!»
»Har du lust äta middag hos oss i dag, så träffar du en gammal vän?»
»Är Nils kommen?»
»Jo du, han kom och alldeles öfverraskad!' oss i dag på förmiddagen. Han hade rest med båt från Hamburg.»
»Så underligt det skall bli att återse honom!»
»Nå, alltså kommer du?»
»Ja tack, men icke till middag, ty då får jag ju så snart gå till kontoret igen, utan jag kommer hellre i kväll, när arbetet är slut.»
»Ja, välkommen, när du kommer!»
»Tack, adjö!»
Jaså, Nils hade kommit hem, och hon skulle nu återse honom efter 20 år! Det dansade rundt i Annies hufvud, då hon gick tillbaka från telefon till sina kontorsböcker, och den eljest så plikttrogna flickan arbetade icke mer i dag med sin vanliga kraft och energi. Hon öfverraskade sig själf med att sitta och stirra i böckerna, siffrorna blefvo ord, ai orden bildades meningar och hon läste i minnets bok, hvad som tilldragit sig för 20 år sedan.
Hon var då 17 och han 20 år. Hon var på sommaren inackorderad i hans föräldrahem pä landet. Han hade just kommit hein från Tekniska högskolan i Stockholm och skulle inom kort tillträda en förmånlig plats i Indien. De sågo hvarandra dä för första gången. Det dröjde ej länge, förr än tvä par blå ögon sågo in i hvarandra, det ena frågade, det andra svarade, och båda voro nöjda, ty de läste just, hvad de önskade.
Några orcl om kärlek växlades aldrig mellan dem. Det såg ut, som föräldrar och syskon nästan gingo och väntade på ett afgörande, som skulle förhindrat hans resa, ty de sörjde mycket däröfver. Tiden gick och dagen före Nils' afresa var inne. Sista aftonen i hemmet var nästan hjärtslitande. Annie förhöll sig passiv, till det yttre lugn. Vid alla möjliga tillfällen sökte hans ögon hennes och fingo svar.
Följande dag reste fadern med Nils till närmaste järnvägsstation och därifrån till Malmö för att se honom gå ombord på ångbåt, direkt till Indien. Annie stannade kvar för att trösta familjen. Hon tyckte sig liksom läsa en och annan förebråelse i deras ögon, men icke ett ord förrådde deras i tysthet närda önskningar. Slutligen reste äfven Annie till sitt hem i Malmö, där hon, efter genomgången kurs i en handelsskola, erhöll plats på kontor. Men hvar sommar tillbrakte hon sin ledighet i Nils' föräldrahem på landet och betraktades alltid som en kär dotter och syster.
Ett och annat bref erhöll hon väl i början från Nils, men som han icke var någon s. k. brefskrifvare —- skref t. o. m. ganska sällan till hemmet -— så afstannade korrespondensen af sig själf. Ilon fick ju i alla fall reda på, hur han hade det genom de sparsamma bref, han sände hem, och en hälsning fanns där nästan alltid till henne.
En sommar, då Annie som vanligt tillbrakte sin ledighet på Solö •— Nils' hem — kom det bref från honom, däri han lät förstå, att. han tänkte förlofva sig. Meddelandet härom gjordes Annie så skonsamt som möjligt, men hon låtsade ej om hvad hon kände — hon hade nog haft tid sätta sig in i, att han glömt henne, och nog sårade det hennes fåfänga, då alla grannarna däromkring högt uttalade som sin åsikt,
att Annie naturligtvis gick och väntade på Nils. hvarför skude eljest den vackra, hurtiga och glada flickan »gå där» och till på köpet nästan hvar sommar dela ut en korg.
Annie gick nu och väntade på den officiella underrättelsen om förlofningen och undrade, om han äfven skulle skicka henne en sådan, men månad efter månad förflöt, och intet hördes af. Så berättade Nils' systrar henne, att de kunde förstå af hans bref, att han fått en korg, och ett, tu, tre kom det underrättelse, att han var gift — — med en annan.
Alla förstodo, att det skett i uppbrusningen ögonblick och undrade, hur det skulle gå, Annie icke minst.
De fingo veta, att hans hustru var född af danska föräldrar, som flyttat ut till Indien; det var ju alltid en tröst, att hon härstammade från Skandinavien, hon skref bref till Nils' hem på ren danska.
Så förgingo några år, och Annie fick höra, att han hade tvenne barn — en flicka och en gosse, men hans hustru var sjuklig, och hans bref andades allt utom lycka. Nu hade han själf blifvit sjuk och af doktorn ordinerad, att resa till Sverige en tid för att hvila.
Nu var han alltså kommen. Hurudant skulle återseendet bli?
Annie ryckte upp sig och tittade sig liksom yrvaken förskräckt omkring, om någon tilläfventyrs sett, att hon ett ögonblick sväfvat i en annan värld än den vanliga, där hon på enformighetens färja lotsades fram och tillbaka mellan stationerna »Debet» och »Kredit». Med sin vanliga viljekraft började hon arbeta, i det hon tystade sitt hjärtas slag med — Annie, kom ihåg, att han nu tillhör en annan.
»Nu är han en annans», »nu är han en annans», ringde det i Annies öron, då hon på aftonen begaf sig till Ninas — Nils' systers — hem.
Hon höll handen tillbaka, då hon skulle ringa på tamburklockan, för att liksom hämta andan — ett ögonblick därefter omslöts hon af ett par starka armar. Nå, Annie lugnade genast sitt samvete med, att en broderlig omfamning midt i skötet af systerns familj väl ej kunde vara något brott, och stämningen var hela aftonen den gladaste. Nils var sig lik, om än något bruten till hälsan, hvilket förlänade de vackra blå ögonen ett uttryck af djupt allvar, som de ej haft förut. De hvilade med lika stort välbehag på Annie som för 20 år sedan. Ja, Nils formligen tycktes berusa sig af hennes närvaro. Annie var situationen fullt vuxen och behandlade honom som en god vän, hvarken mer eller mindre. Kanske det just var hennes glada otvungenhet, som så bedårade honom.
Annie förebrådde sig själf, men kunde ej tillbakavisa en känsla af ovilja, då han lämnade henne ett porträtt af sig och sin familj, och det undgick henne ej, att han mest framhöll barnen. Hon tvang sig att se och beundra och ej låta märka, att det ringaste missljud insmugit sig bland känslosträngarna.
De kommo öfverens om, att Annie skulle begära sin ledighet detta år tidigare än vanligt — redan i maj — för att få vara tillsamman med Nils på landet. Han skulle nämligen sedan till norska, fjällen. En varnande stämma inom Annie ropade — res inte, res inte, men hon lyssnade ej därtill. Hon var så säker på sig själf — han tillhörde ju en annan.
Och så reste Annie en vacker majdag till Solö. Det var glädje i det gamla hemmet, och den minskades ej genom den glada Annies ankomst.
— 243 —
