Sida 721
DET FÖRSTA HEMMET FÖR ÅLDERSTIGNA SKÅDESPELARE OCH
DRAMATISKA FÖRFATTARE
uppföres nu i
Pont-aiix-Da• mes i närheten af Meaux (några mil från Paris). Vår fotografi togs under det Coquelin d. ä. (2) vid [-grundstensläggningen-] {+grundstenslägg- ningen+} uppläste sitt tal, pi hvilket Waldeck-Rousseau (i), den berömde
statsmannen, svarade. Dessa två äro de egentliga grundiäg-garne af denna hvilostad för skådespelare och dramatiska författare, som icke hugnats af framgång i lifvet.
Kliché: Bengt Silfversparre.
Efter fotografi. GRUNDSTEN SLÄGGNINGEN: (1) Waldeck-Rousseau. (2) Coquelin d. ä^
DEN GAMLA DRAGKISTAN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Efter supén hade man slagit sig ner kring den gula lampskärmen inne i doktorns rum, och af någon anledning hade samtalet kommit in på spiri-tistiska fenomen och från dem in på de genuina spökhistoriernas område. Damerna voro som vanligt i majoriteten och orden trillade som ärter ur ett såll. Den ena spökhistorien aflöste den andra, den ena mer otrolig än den andra och sedan en ung kandidat roat sig att släcka ut ljusen, så att endast det gula skenet från lampan silade fram mellan de mörka tunga skuggorna, flyttade man sig tillsammans i en klump omkring herrarne. Det gula, dämpade ljuset spred en präktig spökstämning, som kom ögonen på de två stora porträttmålningarne på väggen att se fullkomligt lefvande ut, alldeles som om deras bärare, så likgiltiga nyss, plötsligt blifvit intresserade och ämnade göra sitt inlägg i samtalet.
»Asch, berätta ni så mycket ni vill, mig får ni ändå inte att tro på sådana där dumheter», sade en liten mycket ung fröken och satte upp en förtjusande, impertinent näsa.
»Ar fröken inte mörkrädd då?» frågade en korpulent rektorska med en röst och min, som nästan voro öfverlägset bestraffande.
»Nej inte alls», förklarade lilla fröken tvärsäkert. Och med fruntimmers vanliga brist på kontroll öfver tankegången, tillade hon:
»Men Betty skulle inte våga gå genom ett mörkt rum ensam.»
Fröken Betty slog ned ögonen som bekräftelse på sanningen i utsagon, och de andra skrattade.
»Ja, ni skratta nu åt stackars fröken Betty», sade doktorn och lutade sig fram mot cigarrtändaren, en bredbent Bismarscksfigur på ett silfverfat. »Och dock är jag alldeles viss på, att alla af er öka
stegen, då ni skola ut ur ett mörkt rum. Ni göra det omedvetet. Men hvarför?»
»Ah, man vet ju huru rädd en simmande blir i vattnet, om han plötsligt stöter emot något, hvars natur han inte genast kan utleta», sade en kandidat. »Jag tänker att det är medvetandet om den fullkomliga vapenlösheten och oförmågan att se en möjligen hotande fara, som så där gör en feg.»
»Det också!» sade doktorn och lade sig bekvämt mot stolens ryggstöd. »Man ser ju att förhållandel är detsamma med djuren.»
»Men djuren se ju ibland saker, som människoi inte kunna se», yttrade rektorskan.
»Eller också ha de lifligare fantasi än vi», svarade kandidaten, och de andra skrattade.
»Ja, ja, men hur som helst, finns det mycket mellan himmel och jord...» sade rektorskan, korsande armarne öfver det bastanta skötet.
»Och troligen har allt i grund och botten sin naturliga förklaring», tillade doktorn. »Äfven spökena.»
»Det vore f—n!» utropade en grosshandlare med en bred guldkedja öfver den kullriga svarta västen. Förvåningen var så uppriktig, att den framkallade allmän skrattsalva igen.
»Inte menar väl doktorn, att man kan förklara spöken med vanliga naturlagar?» invände rektorskan.
»Åh nej», svarade denne, »inte precis med vanliga, om man med vanliga menar dem som man känner. Men det finnes nog en hel del sådana, som ännu äro förborgade för oss, och hvilkas yttringar -alltså förefalla - oss öfvernaturliga. Gubben, som hvarje natt under nv visar sitt bleka ansikte i logegluggen, är kanhända blott en vanlig företeelse, som inte skulle kunna skrämma ens ett barn, om
