Sida 456
adolf noreen.
Att en person bildar skola, det må nu vara på vetenskapens, litteraturens, konstens eller något annat område, behöfver ej nödvändigtvis innebära mera, än att han, i besittning af lämpliga uttrycksmedel för sin egendomligt formade energi och begåfning, förmått att för tillfället sätta sin egenarts stämpel på det material han har mellan sina händer. Så mycket har han alltid uträttat, att han lyckats skära in sina initialer i historiens bark. En annan sak är, hur pass djupt de blifvit ditskurna, ofcli hur pass vackert. Betraktaren bör fyllas med ■glädje, när han ser dem, och ständigt påminnas om •den varma hand, som ristade dem. I annat fall tör han beklaga, att barken skadats och föga bry ■sig om, att den påträngande safven ärrar och kan-=ske läker såret.
Hvad nu professor Noreen beträffar, så är han som bäst i färd med att föra sitt ristjärn. A. G. N. iia vi redan allesamman läst i barken, läst med tillfredsställelse, ty bokstäfverna äro särdeles vackert formade, konstfullt och sinnrikt flätade, men ändå klara och lätt-tydda. Hvarje vår återvända vi till det gamla minnesrika trädet för att se till, att icke slingorna grumlats, och för hvarje gång finna vi med glädje, att ristaren själf nyss varit framme med alltid lika egghvasst och säkert fördt järn, och sett om och fördjupat sitt monogram. Men detta är redan oförstörbart och outplånligt.
ADOLF GOTTHARD NOREEN föddes i Östra Emtervik, Värmland, den 13 mars 1854. 1871 blef han student i Uppsala, 1878 fil. d:r och docent i nordiska språk därsammastädes. Sedan 1887 innehar han clen ordinarie professuren i nordiska språk, en post, som han redan dessförinnan flera år beklädt på förordnande.
Härmed äro tränne sidor af den yttre lefnads-ramen antydda. Den fjärde och afslutande sidan ligger lyckligtvis djupt inne i det okända. Vi må hoppas, att innan den tillkommer, de båda långsidorna blifvit betydligt tillökade.
Hvad som i dag främst rinner oss i tankarne vid nämnandet af professor Noreens namn, är hans senaste verk »Vårt språk», den stora nysvenska grammatik, hvars första häfte nyss utkommit. Den är frukten af årslånga mödor och kommer säkert att bli banbrytande på sitt område. Den blir nog inte ett Amen i sitt slag, många komma att vilja ha ett ord med i laget, men att stora resultat så småningom skola kristalliseras ut, det har man hvarje skäl att antaga, och hufvudsakliga förtjänsten häraf måste tillskrifvas detta storartade arbete som gifvit impulsen till det hela.
»Vårt språk» är redan i många delar känd af de studenter, som i Uppsala varit professor Noreens lärjungar, och som hört (och sett) honom »ex ca-tedra» på sitt lifliga, medryckande sätt förkunna sina satser. Det är med flit jag använder ordet förkunna. En föreläsning bör nämligen, för att höja sig till något som det skrifna och tryckta ordet aldrig kan ersätta, vara en förkunnelse.
Se Neapel och sedan dö. Höra professor Noreen och sedan lefva för att kämpa sig fram till det framtidsland han upprullar för våra blickar. Ett land med förnuftig rättstafning, odladt och själfmed-vetet språksinne, en grammatik ej byggd på de antika språken utan afpassad efter det lefvande modersmålets (djupt kända) behof, med reformskolor och utvecklad skötsel för alla spirande frön i vetenskapens trädgård, med bildning för alla o. s. v.
Det är den eldiga personligheten, som fångar oss. Här hagla Alexandershuggen, här radas massor af Columbusägg upp framför oss, och hela tiden sitta vi i en beundrande känsla af att 111 e facit. Kanske knackas somliga af äggen väl häftigt i bordet,
hvad gör det, i värsta fall tillgripa vi argument ur Cyrano: Men gesten!
Vi hade trott, att runornas trollmakt var bruten, att runstafvarne icke dugde till annat än alnmått numera. Hvilket misstag! Originalitet och fornisländska, sprittande liflighet och urgermanska, det trifs allt lika väl under samma tak.
Professor Noreen debuterade med en (gradual-) afhandling om Fryksdalsmålets ljudlära, för hvilken han belönades med fil. fakultetens stora pris. Det var hembygdens dialekt, som inspirerade honom till att gifva sig ut på outforskade marker, och troheten mot hemtorfvan, Gösta Berlings land, är ett utmärkande drag för professor Noreen. Han är entusiastisk värmländning (fast inspektor för Göteborgs nation i Uppsala) och provinsen och dess son omfatta hvarandra med ömsesidig stolthet.
Ett uppräknande af professor Noreens större och mindre arbeten skulle taga för mycket af HVAB 8 DAGS utrymme i anspråk. Blott några bland de viktigaste må nämnas: Altisländische und altnor-wegische Grammatik, Scandinavian languages (i En-cyclopædia britannica), arbeten om Gotlands, Dalarnes m. fi. dialekter, Bättstavningslära, Geschichte der nordischen Sprachen, de mycket spridda »Spridda studier», hvaraf nyligen en andra samling utkommit, Altschvvedische Grammatik o. s. v.
Och nu senast början af »Vårt språk». Detta verk sätter väl professor Noreen som sitt lifs betydelsefullaste, liksom det är hans omfångsrikaste. Blott icke det sista!
utländska ministrar vid svenska hofvet.
III. TURKIETS SÄNDEBUD.
Foto. Florman, Stockholm. Kliché: Bengt Silfversparre.
General CHERIF PASCHA.
Som bekant, har turkiska regeringen nyligen hänvändt sig till svenska regeringen för att i sin tjänst få några svenska officerare, som kunna leda
