Sida 787
TILL DE NORSKA VALEN.
GEORGE FRANCIS HAGERUP, Jur. och Fil. D:r, Professor i Rättsvetenskap vid Universitetet i Eristiania.
Professor Hagerup höll nyligen ett märkligt unions-politiskt tal i Trondhjem, hvilket, riktadt till de norske valmännen, är af stor betydelse såsom manande till enighet mellan högern och den vänster, som icke kan godkänna den nuvarande regeringen.
EFTER MÅNGA ÅR.
För HVAR 8 DAG af Allan Wide.
:>— — — berg, passagerare till Stockholm byta om tåg», hördes konduktörens stämma.
En enda passagerare lydde uppmaningen — det var ej ofta några resande, som passerade denna lilla station på den afsides liggande bibanan. Men i dag 'steg en lång, smärt officer ur en andra-klass kupé och styrde sina steg mot det lilla stationshuset.
Han drog en djup suck vid tanken på de två långa timmar, han skulle nödgas tillbringa här i den otrefliga, illa upplysta väntsalen — lyckligtvis hade han en ny fransk roman med sig, hvilken väl skulle hjälpa honom att fördrifva tiden. En enda person fanns där före honom — en svartklädd dam satt längst framme vid fönstret och fördref tiden med virkning. Han kastade en likgiltig blick dit bort — plötsligt såg hon upp, och deras ögon möttes — två utrop ljödo samtidigt:
»Greta!»
»Kurt!»
Han skyndade fram och tryckte varmt hennes framsträckta hand:
»Är det verkligen möjligt, är det du, Greta», sade han sakta, tviflande, »jag kände knappt igen dig
— men så har du också blifvit förändrad på dessa femton år.»
Hon rodnade plågsamt under hans forskande blick
— det var liksom kände hon hans tankar — förstod, att han frågade sig själf, hur hon kunnat blifva så ^ammal och så — ful. Slutligen svarade hon sc.~.ita:
»Ja, jag vet, jag har blifvit gammal, men så är det också så länge, länge sedan — den tiden!»
Hon tystnade hastigt liksom öfverväldigad af minnen, tankar, hvilka hon ej vågade kläda i ord. Det blef en lång tryckande tystnad, de stodo midt emot hvarandra — försökte förgäfves finna några betydelselösa ord att säga för att bryta den farliga stämningen, slutligen sade Kurt:
»Kom och sätt dig här, Greta, och berätta mig något om, hur du har det nu för tiden.»
Och så sutto de där och talade vid hvarandra om likgiltiga saker — uppbjödo hela sin förmåga att finna på samtalsämnen, så att ingen sådan där farlig tystnad skulle få inträda, under det de hela tiden förstulet betraktade hvarandra med forskande blickar, liksom för att utspana, hvad som dolde sig under de likgiltiga orden.
Plötsligt brusade ett tåg in på stationen.
»Det är mitt tåg», sade Greta nästan med en lättnadens suck,, »nu måste jag säga adjö.»
.»Jag följer dig väl ut», sade Kurt — därpå böjde han sig hastigt ned, fattade hennes hand och kysste den, »farväl Greta, det var bra roligt att få träffa dig igen efter en så lång skilsmässa» — under det de båda hade en plågsamt tydlig känsla af att sammanträffandet alls ej varit roligt.
Därpå hjälpte han henne att hopsamla alla paket, korgar och väskor hon hade, och följde henne ut. Hon såg litet generad ut, då hon såg hans tvekan, om hvilken kupé han skulle välja.
»Jag åker på tredje klass», sade hon, »du förstår en fattig prästfru har ej råd att åka annorlunda — förrästen kommer man ju lika fort fram.»
Just som tåget satte sig i gång, böjde Kurt sig fram och hviskade:
»Greta, har du kunnat förlåta mig?»
Hon nickade tyst och log emot honom — en hvit näsduk fladdrade några gånger genom kupéfönstret, och Greta betraktade med tårade ögon den ståtlige officeren, som stod ensam kvar på perrongen med blottadt hufvud.
Kurt vände långsamt tillbaka in i väntsalen. Detta sammanträffande hade hos honom uppväckt minnen, som han trott glömda för länge sedan. Hans tankar gingo sexton år tillbaka i tiden. Han såg sig själf, då en ung lefnadsglad löjtnant, hur han blifvit skickad för att verkställa en kartritning till en obetydlig landsortsstad i norra Sverige. Där hade han på en bal träffat Greta. Hur väl han mindes henne denna första afton! Han tyckte sig aldrig ha sett något så käckt — så sprudlande lifligt som denna unga flicka med det ljusa burriga håret, de oskuldsfulla blå ögonen och den röda munnen, som oafbrutet pratade och log. Han dansade med henne — den ena dansen efter den andra — så ofta, att de gamla tanterna, som stelt och högtidligt sutto uppradade kring väggarne, blefvo indignerade och funno det högst opassande. Hvad frågade han efter hvad »de gamla tanterna» tyckte, hvad brydde han sig öfverhufvudtaget om någonting, blott han fick dansa med Greta! När han efter balens slut återvände till sitt ensliga rum på hotellet, då visste han, att Greta på honom gjort ett intryck, som aldrig någon flicka förr.
Sommaren flög bort som en dröm — de träffades dagligen, Greta och Kurt, klättrade i bergen tillsammans, promenerade och gjorde långa segelturer på den lilla insjön. Kurt blef allt mer och mer förälskad. Att hans kärlek var besvarad, det var ej svårt att se, Gretas blå ögon kunde ej ljuga, och hon hade ej lärt sig att hyckla och dölja sina känslor, som det brukas ute i »stora världen». De njöto båda af stundens glädje — utan en tanke på framtiden öfverlämnade de sig åt lyckan att få vara tillsammans. Intet bindande ord hade växlats emel-
(Forts. å sid. 772.)
