Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

(Se bilder å föreg, sida.)

SÅNGARFESTERNA I FRANKFURT a/M. Knappt i något annat land torde väl sången vara så flitigt utöfvad som i Tyskland. Själfva Italien, musiklandet ex professo, kommer vid jämförelse med det stora Germanien i bakgrunden och Välsk-lands söuer kunna trots sitt sjungande språk ej på låu^t n« täfla med sina grannar i öster. För tysken är sången en ljuf dryck, en vederkvickelse, med hvilken han efter dagens strid tr dricker sig nöjd och glad. Och sången är ett bevis på hans gemyt, tans själsstämning! »Wo du Singen hörsr, lass dich ruhig nieder, bose Menschen haben keine Lieder.) —säger ett ordspråk, och hvem vill ej il i äfven deltaga i sångarringen. Hvar tysk som har en tillstymmelse till röst lär sig ock att sjunga.

Det säregna med de tyska såbgföreningarne är emellertid, att de ej, såsom exempelvis hos oss, i större grad omfatta ungdomen. Att de ej i sia krans ha de studerande skarorna från de många universiteten, utan i stället nästan uteslutande utgöras af det praktiska lifvets män, af yrkesidkare såväl som af ämbetsvärldens och verkstädernas annars så vidt skilda ref rt sentanter. Men förhållandena ha nu blifvit så! Dan tyske studenten har ej tid öfver för den ordnade sången. Hans intresse är för mycket upptaget af mera bullrande saker. Han har bierkommando och mensur, ha" har nattsudd och sabelöfoing. Det är först när sinnet mognat, när han kommit ut i lifvet och sabelskrainlet för alltid tystnat — när ynglingen blifvit man, och han emanciperat sig mot studentbordets något löjliga f 5reskrifter, det är först då han börjar sjunga. Det är de tyska männen som äro sångarne, och ända in i gubbåldern f rblifva de sin gudinna trogen. Från Rhen komma de bästa sångaina. Från höjderna där vinets juniblommor sprida sin söta, fina doft, och där hösten ger ädla drufvor, där folket har gladare sinne och lättare tunga och där Loreley hör hemma i saga och sång. Vinet är där utbytt mot ölet, och den tunga sentimentaliteten får ofta vika för gladare melodier, om oc* sångarvemodet här liksom öfverallt i Tyskland dock ännu är öfvervägande. I Köln bor landets för-r.ämsta manskör. Denna hade vid den af käjsaren för fyra år sedan i Cassel utlysta sångartäflan tillsjungit sig första priset, kejsarkedjan — en diamantprydd klenod med Wilhelm II:s porträtt i emalj. Vid den nu i juni afhållna andra striden gällde det att försvara priset, hvilket endast får behållas efter trenne segrar, oberoende i hvilken följJ. Kölnerföreningen sj"ing som alltid bäst, och hade hos domarna efter den allmänna täflan mer än 20 points högre prissättning än den närmaste af de öfriga konkurrenterna. Då följde i sista omsjungningen, då en sång — för hvilken endast en timmas öfning beviljats — skulle presteras, att några medlemmar, hvilka ej i lepetitionen deltagit, sjöngo fel. Genom jättesalen, hvilken rymde närmare 8,0 o åhörare, gick som en elektrisk stöt. Man insåg öfverallt, att den främsta kören hade förlorat. Och så blef det ock. En berlinerkör, bestående af skollärare, erhöll kejsarpriset, och kejsarinnan hängde egenhändigt den dyrbara klenoden öfver bröstet pä denna förenings ordförande, hvilken nu i fyra år »vid högtidliga tillfällen» äger rättighet att bära densamma.

W. Tr.

Bilden visar ett moment under sångarfesten, vid kejsarparets besök i den nya ^>Römer-Salen».

Alla tidningar äro öfverfyllda af detaljer. Vi ha förut (i n:r 36 II årg.) haft porträtt af konung Alexander och drottning Draga, förut så föga värda sympatier men nu förtjänta af allt

mänskligt deltagande, och åtnöja oss för dagen med att visa porträtt af den nye konungen, Peter /, samt af den Montenegrinska prinsessan Zorka, han var förmäld med tills hennes död 1890.

S:T PETERSBURGS 200-ÅRSJUBILEUM. Vi hade nyligen några bilder från Petersburgerjubileet, vid hvilket som bekant jämväl Stockholm genom sin borgmästare var representeradt. Den fotografi vi sedan dess emottagit och som synes å föregående sida lämnar emellertid en så förträfflig idé om den yttre glansen vid ett dylikt kejsarparadtillfälle i Ryssland att vi velat visa äfven den.

Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.

FRU ROSTAND MED SINA TVÅ SÖNER.

TRONSKIFTET I SERBIEN. Den fasansfulla tilldragelse, som i dessa dagar timat i Serbien, i det en missnöjd armé mördat sin edsvurne konung och drottning, blodstänker land och folk där detta skett, men det sätter äfven en skamfläck på det nya tidehvarf som så nyss ingått, en fläck som aldrig helt skall kunna borttagas, lika litet som de ohyggligheter hvilka infallit under tidigare århundraden kunnat glömmas.

— 609 —

EDMOND ROSTAND (X), NYLIGEN INVALD I FRANSKA AKADEMIEN, HÅLLER SITT INTRÄDESTAL.