Sida 575
HVAR 8 DAG
konung oscars skåneresa.
Foto. Rangnitt, Helsingborg. Kl-lehf: Bengt Silfversparre.
Den 23 maj anlände konungen, åtföljd af Öfverhofjägmästaren Ankarcrona, lill Helsingborg för att tillbringa någon kort tid å Sofiero. Vår bild visar konungen hälsande mängden; staden var festprydd och alla voro H. M. tillmötes.
röda rosor
För HVAR 8 DAG af H-Dnr.
Skära rosor bland grönska och solsken, stora •gredelinröda med törnen på saftiga stjälkar, konstnärligt dekorerade i en gnistrande kristallskål, brunröda sammetsrosor, öfverallt hvart ögat såg rosor, blott rosor och bland alla dessa af olika färgnyanser en ensam La France, en svällande, blekröd knopp med daggdroppar i halföppen kalk på en späd böjlig stängel.
»Röda rosor, endast röda rosor», sade jag och såg frågande på min vän, där han satt midt emot mig, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och njöt af sin havanna efter middagen.
Han var ej längre ung, min vän, hade blifvit rynkig i ansiktet och smått lutande i gången på de .sista åren, de många silverstrimmorna i det rika håret skvallrade också om, att ålderdomen gjort ett raskt ingrepp på den kraftiga mannaåldern.
»Röda rosor», upprepade han och smålog så •som endast han kunde le, lugnt och godt, som den erfarne mannen med en glimt af ungdomens svärmeri längst inne — »jo, de kunna graderas på alla lifvets åldrar, alla skiften ha hvar sin färg, därför älskar jag att måla dem. Det är detsamma som att genomgå alla mitt lifs öden, det är detsamma som att återspegla en själ.»
Han blef varm och ifrig, reste sig från sin bekväma ställning, lade bort havannan och började gå fram och åter framför sina dukar.
Slutligen stannade han, smålog på nytt och med en förklarande gest på en grupp skära knoppar, fritt blommande på vilda rosenbuskar, sade han lifligt:
»Dessa äro tro och hopp i varma barnasjälar, lek och löje, leende solsken i lifvets vår» — han gick vidare — »dessa högröda med de stora törnena äro mannaåren med den lugna ytan, kampen att uppehålla skenet och lugnet, då själen strider och kämpar, och dessa varma sammetsrosor, som så ödmjukt synas böja sig på sin stängel, de äro ålderdomens ro och frid, reflexer från det som väntar oss!»
Hans ögon tårades, då han betraktade de djupröda rosorna med ömhet.
»Men La Francen då?»
Det blixtrade till längst inne i ögonvrån, glimten af svärmeri framträdde allt vekare, då han med klara, ljusa blickar såg på den ensamma blomman.
»Den har sin egen lilla historia, kanske har du lust att höra den?»
Han slog sig åter ned, men glömde alldeles bort den ännu glödande cigarren på bordskanten, och så började han berätta med blicken drömmande fästad på den blekröda vackra La Francen:
»Det var en gång i mina bästa år jag mötte henne. Jag hade fått understöd för att taga några landskapsdukar i den vackra nejden omkring B—sjös badort. Förgäfves hade jag bedt min hustru följa med, hon var obeveklig. Hon sade, att då man målar och skall inspireras skall man inte släpa sin hustru med sig och för öfrigt ville hon inte lämna barnen. Kanske hade hon rätt, min Ida, hon är hvardagslifvets lugna behagliga prosa, hemmets och min goda skyddsängel, men för stämningsbilder och ögonblick genomeldade af inspiration och konstnärsglöd — nej, där passar hon rakt inte» — han skrattade och slog afvärjande ut med handen.
»Nåväl, jag for ensam och ensam mötte jag henne. Hon var konstnär också hon, fastän hon hvarken målade, diktade, sjöng eller hade andra talanger, men hela hennes varelse var uppfylld ai tusentals vibrerande konstnärssträngar. Vi märkte snart, att våra. själar innerst hade hemliga band, vi sågo det härliga i naturen omkring oss med samma ögon, allt som den ene förnam, det undgick aldrig den andre. Hon visste från första stunden, att jag var gift, och hon hade aldrig den minsta bitanke att draga mig från min hustru. Tvärtom, vi älskade att tala om henne tillsamman, det var liksom balsam för våra heta, eldiga själar att tänka på hennes blida, lugna väsen.»
»Ingenting i världen», sade hon mig en gång, »skulle jag önska så högt som att få lefva i innerligt samband med en sådan mild och älsklig hvardagsnaiur. Ni måste vara mycket lycklig, som äger en sådan skatt.»
»Jag minns ej hvad jag svarade, men för att säga dig sanningen — han såg mig in i ögonen med en trovärdig blick — i det ögonblicket var jag icke lycklig vid tanken på min Ida, det tillhörde helt La France — låt oss kalla henne så — hon satt vid min sida späd, halft utslagen, oskuldsfull och skön, med blicken aningsfullt leende glidande ut i rymden. Var det då så underligt, om konstnären en gång fullt tog öfverhanden inom mig, om jag glömde allt annat i världen, utom det att omkring oss var allt tyst och slumrande och endast hon och jag sutto där och hörde, hur vågorna slogo mot stranden, doft och entonigt i sommarkvällens tystnad, endast hon och jag, som sågo månen gå
— 557 -
