Sida 270
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 2U5.)
i Marocko hotat att störta hans herravälde. Dagstidningarna hafva omtalat huru en mystisk tronpretendent förstått samla kring sig betydande stridskrafter, med dessa ötverraskat en del af sultanens här och anstädt ett förfärligt blodbad på denna, därvid omkring 2,C0ü personer stupat, samt slutligen holat själfva hufvudstaden Fez, i hvilken sultanen med rästen af sin här inneslutit sig. Men af oförklarlig anledning har tronpretendenten icke användt sin seger, utan efter en kort belägring dragit sig tillbaka till bergen, hvarigenom sultanen synbarligen räddats ur ett förtvifladt läge. Så vidt man af de till Europa anlända meddelandena kan döma, har detta uppror icke så mycket haft maktlystnad som fastmera religiös fanatism och främlingshat såsom orsak.
Den regerande sultanen hyser stora sympatier för europeiska seder och bruk och har omgifvit sig med samt på alla sätt favoriserat europeer, i synnerhet engelsmän. En engelsman för till och med öfverbefälet öfver hans trupper. Sultanen har, exempelvis, gått så långt i sina eftergifter för europeisk kultur, att han är den bland världens monarker som mest intresserar sig för automobilsporten. Detta sultanens med islamfanatismen föga öfverensstämmande uppträdande har så småningom orsakat ett växande missnöje bland hans fanatisk-religiöse undersåtar, ett missnöje som fick sin sista påstötning, då sultanen lät i själfva moskén gripa och därefter afrätta en marockansk helig, som i Fez mördat en engelsk missionär. Med denna händelse grundlades upprorsrörelsen, hvars ledare, som ingen med säkerhet, känner, tros vara en sultanens egen farbroder, en anhängare af de reaktionäre i landet, liksom sultanens äldre broder, hvilken hittills hållits fängslad, men nu frigifvits och beklädts med höga ämbeten, något som i hög grad synes hafva bidragit till att rädda sultanen från undergång.
Sålunda har reaktionen dock segrat, och sultanen har, klok af erfarenheten, lofvat att uppgifva sin främlingsvänliga politik, att återgå till fädernas bruk och åskådning samt lefva och strida endast till islams ära. Stormaktema draga en suck af lättnad, inställa sina krigiska förberedelser och äro belåtna att hafva undgått faran af förvecklingar, äfven om detta skett på bekostnad af europeiskt inflytande öfver ett stort framtidsland.
Marocko, som af araberna kallas Magreb el Aksa, d. v. s. den yttersta västern, omfattar omkring 812,000 kvadratkilometer land, fastän ett tillförlitligt tal icke kan angifvas dels emedan en verklig landmätning icke ägt rum, dels emedan någon bestämd gräns inåt Sahara icke finnes uppdragen. Af detta område är dock knappast mera än hälften under sultanens herravälde; i det öfriga härska de fria stammarne, och härti'1 hör bl. a. kuststräckan utmed Medelhafvet från Melilla till Tetuan. Befolkningsmängden uppskattas till mellan 8 och 12 millioner. Statsformen är den absoluta monarkien. Sultanen, som kallar sig Emir el Mumenin (herre öfver de troende), är härskare öfver undersåtaxnes lif och död. Närmast honom står den mäktige storvesiren och urikesmini-stern, som har en representant i Tanger, hvarest de i Marocko representerade makternas ombud bo. En gång var landet deladt i konungarikena Marocko och Fez; från den tiden äro båda städerna med dessa namn hufvudstäder och sultanen bor omväxlande i båda. Religionen är Islam; i spetsen för religionsutöf-ningen står storsherifen af Fez, hvilken besitter en makt, som icke står mycket efter för sultanens och därtill, då han samtidigt, är stormästare af den mäk-tisca mulei tajeb-orden, sträcker sig öfver hela Nordafrika ända till Egypten.
— 252 -
Ama'"rfo"' DE STORA SILLFISKENA ha denna gång som vanligt föregåtts af hvalar, som, jagande stimmen in i fjordar och vikar, på KliM' satt och vis äro goda bundsförvandter med fiskebefolkningeu. Vår bild ofvan är en förstoring efter ett amatörfotografi och, synes oss, af ganska stort intresse.
