Sida 190
HVAR 8 DAG
och Giafferi) till öns »primater» med titel af »kunglig höghet»(l). Såsom suverän erkände man blott —■ Den Heliga Jungfrun.
Emellertid tyckes man ej långt därefter ha funnit, att det kunde vara nyttigt att ha någon så att säga mer påtaglig (förlåt uttrycket!) och verksam suverän. Dessutom kunde det ju liksom höja den nya statens aktier, om den kunde skaffa sig en verklig konung, — då nu ingen af de närliggande monarkierna visat sig villiga att protegera ön mot genoveserna.
Under sådana förhållanden var det, som Teodor von Neuhoff i Firenze sammanträffade med de upproriske korsikanarnes »agent i Toscana», signor Rira-vola. Från hvem initiativet utgått, torde väl numera ej kunna afgöras; alltnog — Neuhoff begaf sig genast ut på en rundresa kring Europas hof för att tigga om hjälp för Corsica, som han redan ansåg såsom sitt blifvande konungarike.
Färden vardt emellertid ej mycket gifvande. Blott i Konstantinopel hade han någon framgång (tack vare bland andra den franske renegaten Bonneval pascha — en annan af denna tids många äfventyrar-existenser), men först hos sjöröfvar-bejen i Tunis lyckades han att få ihop en liten flotta med en sammanrafsad besättning af allehanda löst folk, 10 kanoner, 4,000 gevär och hvarjehanda andra förråd.
Den 15 mars 1736 lopp den lilla flottiljen in i Alerias hamn på Corsica, hälsad af befolkningens jubel, som nu för första gången såg någon hjälp, någon hjälpare komma utifrån. Det dröjde ej länge, förr än den nye hjälparen, hvart han gick och kom, hälsades med ropen: »Viva il nostro re IVodoro!», — och den 15 april valdes han formligen till konung af Corsica samt kröntes högtidligt i kyrkan Ta-vagna.
Den nye konungen bestämde tillsvidare slottet Cervione till sitt residens, bildade sig ett lifgarde af 300 korsikanare, utnämnde kammarherrar och andra hoffunktionärer samt instiftade något senare (i september) t. o. m. en orden, »Befrielsens Orden». Således, som vi se, alldeles à 1'européenne; där saknades ingen af »royauténs imposanta emblemer».
Emellertid fordrar rättvisan att erkänna, att den nye konungen äfven visade sig verksam och dåd-kraftig i andra hänseenden. Porto Vechia intogs, därpå Bastia, — och snart hade genoveserna blott kvar ett par, tre fästen vid kusten. Men konung Teodors och korsikanarnes alla företag förlamades af ständig brist på så godt som allt; de af den nye konungen medförda förråden hade ej räckt länge. Konung Teodor hade låtit påskina, att han väntade nya hjälpsändningar »från makterna», med hvilka ban gaf sig skenet af att stå på särdeles god fot. Men inga sändningar afhördes. Så växte knotet och missnöjet, — och till sist ansåg Teodor det bäst att på någon tid lämna ön för att söka personligen skaffa hjälp; nu var han ju en verklig, krönt konung, hvilket ju alltid kunde ge någon kredit.
Han sammankallade en nationalförsamling till •Sartène, där han tillsatte ett regentskap (Paoli och Giofferi), tog förnyad trohetsed af de närvarande och därpå embarkerade å ett litet fartyg, lofvande att snart återkomma. Det var den 11 november 1736.
— Nu följa sju år af ständigt kringirrande, hvarunder denne kunglige vagabond anropar alla Europas hof och bankirer om hjälp — och stundom lyckas. Redan följande år, 1737, utrustar han således från Amsterdam en expedition, men vågar ej själf landstiga, alldenstund fransmännen kommit genoveserna till hjälp vid Corsicas underkufvande. Teodor lät sätta i land sina medförda trupper (äfven sin son Friedrich och sin neveu, Drost), men återvände själf omedelbart för att skaffa mera hjälp. Amsterdams judar skaffade honom tre mindre fartyg och en fregatt mot hans löfte att gifva dem en del handelsmonopol i sitt konungarike. Den 15 sep-
tember 1738 landstiger han ånyo i Aleria. Men de franska trupperna under Boissieux tvinga honom att ånyo inskeppa sig; ban försöker att landstiga på en annan punkt, men drifves af storm in till Napoli. Hans neveu och son kämpa under tiden tappert och stundom lyckligt, men måste snart också de vika för öfvermakten.
Ännu en gång skulle dock »konung Teodor» återse sitt konungarike. I Januari 1743 fick han en engelsk fartygsbeiälhafvare Mathews att landsätta sig och en liten skara anhängare vid Torre della Bru-nette. Men nu mottogs han med liknöjdhet och kallsinnighet af sina förra anhängare. Sedan han med några medförda små kanoner förgäfves beskjutit Ajaccio, måste han äfven denna gång ge spelet förloradt.
De närmaste åren är det omöjligt att göra reda för alla hans irrfärder, som förde honom bland annat ända upp till Köbenhavn. Men 1749 finna vi honom i London — och kort därpå sättes Corsicas förre konung in på bysättningshäktet i den engelska hufvudstaden.
Ministern Walpole föranstaltade fyra år senare en subskription, som gjorde det för exkonungen möjligt att lefva något mer komfortabelt i sin arrest. Detta skedde 1753, och året därpå upptäcktes han i London af sin son, som kallade sig »öfverste Friedrich.» Denne lyckades att 1756 genom Walpole utverka, att fadern lösgafs ur häktet, »sedan hans fullständiga medellöshet konstaterats». Blott några få månader öfverlefde han sin frigifning; han afled nämligen den 11 december 1756.
Konung Teodor af Corsica begrofs på S:te Annes kyrkogård i Westminster. På grafven läses: »Ödet skänkte honom en krona, men nekade honom bröd.»
Sonen tog sig afdaga med ett pistolskott en vinternatt 1797 under Weslminsterkyrkans portal. »Dynastien Neuhoff» slocknade med honom ...
en svensk minnesgåfva
från svenske deltagare i Hotellägarekongressen i Budapest sistl. september, till Hotellägareföreningen därstädes, sfgår i dagarne. Skölden, sväidet och hillebarden äro med skicklighet och smak utförda af Bernh. Beskow, den bekante ståletsaren.
