Sida 274
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD XXXI.
KONSTNÄRSIDYLL. Perisernovell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Han stack flickans arm under sin, då de äntrade upp tör den brokiga gatan och stego in på »Cale des Artistes». »Madame la Patronne», hvilken satt innantör sm disk, näisade dem nådigt, och de slogo sig ned vid ett af småborden.
De voro knappt mer än barn. Gossen — hvars fint tecknade drag väl öfverensstämde med ansiktets blekhet var skulptör, förälskad i sin konst — och i den strålande vackra flicka, som satt vid hans sida.
För omkring sex månader sedan hade de ingått ett af dessa hastiga äktenskap, hvixka förståndigt folk gärna kalla förhastade. Båda voro ensamma och utan vänner i vänden. Båda fmgo arbeta hårdt för sitt knappa lefvebröd.
Deras »ménage» vid Rue d'Orsel var ett ideal för ett litet konsuiärshem, ehuru deras gemensamma inkomst pr vecka knappt belöpte sig till trettioiem francs.
Ateliern drog större delen af inkomsten, så att mycket blef icke öfver att spara. Emellertid fingo de då och då en liten extra inkomst, när han lyckades sälja en statyett, och sådana högtider firades med en liten fest på favoritkaféet.
De voro verkliga små fester som sålunda improviserades. Intet bekymmer tyngde deras sinne, och de grepos af en verklig lifsglädje.
Men så infunno sig bekymren en vacker dag. Pierres hälsa blef mycket vacklande, och slutligen nödgades han intaga sängen. Lola gick hvarje dag titi sitt arbete, men de få francs hon förtjänade räckte knappast till att hålla kropp och själ tillsammans. Hon var tvungen att sitta vid sin älskade makes sida och se honom så småningom tyna af, emedan hon saknade medel att köpa den kraftiga föda, han nu var i behof af.
En morgon hade han varit särskildt otålig och han lät henne gå utan att gifva henne den vanliga kyssen till farväl.
Klockan blef sju och hon återkom ej som hon brukade. Klockan slog nio och han blef ännu mer orolig. De långsamma timmarne skredo framåt, men Lola kom ej tillbaka. Ängslan grep honom och slutligen föll han i en orolig slummer.
Då han vaknade fann han att han låg i en säng på sjukhuset.
»Lola», sade han svagt.
Systern kom till hans sida.
»Hvar är Lola?» frågade han ånyo.
»En herre förde er hit i dag på morgonen», svarade hon.
»Hvem ?»
»Monsieur Leston.»
»Äh! Paul. Men jag förstår ej!»
»Han är här nu igen.»
En lång, tämligen ung man nalkades hans säng.
»Ar du bättre, Pierre?» frågade han. »Jag kom till dig i morgse, och då jag fann dig ensam och medvetslös, förde jag dig hit.»
»Hvar är Lola?» frågade han med sorgsen stämma.
»Du var ensam», svarade hans vän.
»Gå och se, om hon finnes där», bad han bevekande.
Hans vän gick, men återvände snart för att meddela, att det ej fanns någon i hans lilla våning.
Dagarne gingo och Pierres kraftlöshet fortfor. Men så småningom inträdde en liten förbättring. Lik väl var han mycket orolig. Lolas försvinnande ängs lade honom. Han kände smärtan öfver att Lola öfvergifvit honom så hårdt, att han knappast ville lefva.
Då han fullkomligt återvunnit sina krafter, kom Paul och återhämtade honom och tillsammans foro ditin Rue d'Orsel.
»Lämna mig, Paul», sade Pierre, så snart han kom in i sin atelier, »jag skulle vilja vara ensam en stund.»
Rundt om funnos skisser och fotografier af Lola och själfva mästerverket stod midt i rummet. Den kalla marmorn syntes håna honom. Huru minnet af flydda lyckliga dagar trängde sig in på honom l Huru glad var han ej, då hon brukade sitta bredvid honom!
Hans kärlek till henne öfverväldigade honom, ocli han kastade sig på soffan i det han brast i häftig gråt.
Dörren öppnades sakta. Lola visade sig i dörröppningen och gaf till ett gladt skri, då hon igen kände sin älskade.
»Pierre — min Pierre!»
Hon rusade emot honom.
Han reste sig och stirrade sorgset på henne.
Hvad var det för en flicka, som stod framför honom? Det var ej hans lilla Lola. Denna ståtliga figur i siden och sammet. På hennes hand blix trade juveler, och han förskräcktes.
»Hvar har du varit? Hvarför öfvergaf du mig? Hvarför mottager du mig på detta sätt?» frågade hon med tLlbakahållen andedräkt.
»Hvarför öfvergaf du mig?» frågade han allvar ligt. »Och —»
»Jag öfvergaf dig ej», ropade hon passioneradt »Jag kunde ej se dig svälta ihjäl, därför att vi sak nåde pänningar. Jag tyckte att jag måste finna pä en utväg och jag gick till Gervaise. Han gaf mig sysselsättning med det samma. På vägen hem blef jag öfverkörd af en droska.»
Pierre tog ett steg emot henne.
»Se», ropade hon ifrigt, i det hon drog sina hår lockar åt sido och visade ett knappast läkt sår.
»De förde mig till lasarettet», fortsatte hon något lugnare, »och då jag kunde återvända, var du borta. Jag har varit här hvarje dag och hört efter dig.»
»Pierre!» Hon sträckte ut armarne emot honom.
»Och de där?» frågade han och vidrörde ringarne på hennes fingrar.
»Vet du det ej ? Har du ej sett tidningarne ? Jag har blifvit en ryktbar skådespelerska», ropade hon hänförd.
»Och —»
»Jag har funnit min man — hvad mer kan väl ">n dödlig begära?»
Han slöt henne i sina armar och kysste henne
ömt.
— 256 —
