Sida 55
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och lifsbilder för HVAR 8 DAG af P. M. G. I. EN ÄFVENTYRARE FRÅN LAPPLAND.
Då 16- och 1700-talen möttes, gingo böljorna höga öfver nära nog bela vår världsdel. Europa var en enda väldig krigsskådeplats, — och där krigarne slöto, där togo diplomaterna viel i fråga om .att »vända upp och ned» på världsdelen.
Det var en äfventyrens, äfventyrarnes tid, såväl i den stora genren — krigaren Karl XII, statsmännen Alberoni och Görtz, finansieren Law — .som å mindre bemärkta områden: kaparnes, guld-makarnes, börsvinglarnes och de vanliga vagabond-lycksökarnes.
Och ända upp till Lapplands snöhöljda tundror nådde en dyning af tidens vilda äfventyrarlust, — ■och på så sätt riktades »häfdernas kuriosa» med namnet Nicolaus Örn, Furste af Lappland.
Klart är, att vi af utrymmesskäl hindras från .att här lämna mer än de allra yttersta konturerna till ifrågavarande tidsbild. Emellertid är det ej endast såsom »tidsbild» denna »lappfurste» är af intresse, utan äfven såsom ett enastående exempel
på ett det utomordentligaste språksinne.
*
I Lappland fanns sedan medeltiden s. k. birkarlar {egentligen = köpmän), till hvilka svenska kronan på visst sätt kunde anses hafva förpaktat besittningsrätten till de väldiga områden, där sedan århundraden lapparne ströfva! omkring med sina renar. Så småningom blefvo dessa birkarlar, ju mera det svenska väldet hann att stadga sig äfven i dessa nordliga områden, egentligen blott ett slags skatte-indrifvare eller skatteförpaktare. Ännu på Gustaf Vasas tid liade de dock så pass mycken betydelse, att konungen vid mer än ett tillfälle utfärdade öppet bref till de birkarlar, »som hafwa macht och befallning öfver Lapparne ther i Westerbotn». ■— Så småningom försvann emellertid naturligtvis institutionen; dock lefde nog ännu länge hos afkomlingarne af de forne birkarlarne minnet af desses forna betydelse, som väl också ofta, såsom vid tradition vanligtvis plägar ske, i mångt och mycket öfverdrefs i afkomlingarnes föreställning. Under seklernas lopp hade emellertid nog — om än ytterst långsamt och sällan — lappar och »birkarlarnes» ättlingar blandat sig med hvarandra. Ett dylikt ursprung anföres för bland andra den stora familjen Törne (frå.i Torne?), som sedermera utgrenat sig i grefliga, fri-herrliga och adliga ätter Törnflycht, Törnebladh, von 'Törne, o. s. v.
Och ättling af »principes Lapponum» (— birkarlarne!) påstod sig äfven den Nils Örn vara, med hvilken vi här skola något litet sysselsätta oss. Till cn början uppträder ban dock under en vida anspråkslösare titel, än den han sedan fann för godt rntaga: »Prins af Lappland». Född omkring 1680, fördes han af någon anledning såsom barn till Stockholm, antagligen på 1690-talet. Där fattade flera personer intresse för lappgossen, och man tyckes redan tidigt hafva hyst. tanken, att utbilda honom till missionär för att verka bland sitt eget. folk. Han erhöll t. o. m. ett frikostigt kungligt anslag, då lian i slutet af 1690-talet utreste till Wittenberg för att där studera teologi. Äfventyrslusten synes redan nu hafva gjort sig gällande och lockat honom ut till främmande land, fastän det egna fosterlandet ju hade ej mindre än 2 universitet att bjuda lappynglingen.
Efter slutade akademiska studier uppträdde han ett par år senare ånyo i Stockholm. Han uppkallades till hofvet; man beundrade hans färdighet i såväl tyska som latin, äfvensom hans flödande talegåfva, —- om än hans »predikningars» innehåll uti en gammal anteckning erhålla det tämligen klena betyget, att det var »utan anstöt, men utan mening». Emellertid skulle ban nu missionera bland sina stamförvandter i höga norden, och begaf sig också ganska riktigt efter någon tid dit.
Men ack! renmjöiken och den torkade fisken smakade nu ej längre lappynglingen, som skådat furstliga residensstäder och vistats i hjärtat af Europa. Enligt en uppgift härdade han ej ut mera än ungefär ett halft är. I lappdräkt, med akja och ren, gjorde han snart sitt àterintåg i Stockholm. Häröfver förargades naturligtvis hans dittillsvarande gynnare, allra helst som ban snart visade fallenhet för ett synnerligen oordentligt lefnadssätt. Snart var han utblottad, men förstod att skaffa sig nva medel
— antagligen från Lappland, ty många af de gamla birkarlafamiljerna voro kända för att gömma på icke oansenliga skatter. Och sedan han så ånyo fått pän-gar på fickan, drog han åstad pä sin första äfven-tvrareturné genom Europa.
Denna första turné gick genom Tyskland till Italien och Roma. Alltjämt färdades han i nationaldräkt och efter ren. Vid åtskilliga furstehof roade sig de hemmavarande med den kuriöse lappen, hvilken kom såsom ett välbehöfligt afbrott, medan de furstliga damernas gemåler, fäder och söner tumlade om i fält eller brydde sina hjärnor i konseljsalame. Nils Örn tyckes för öfrigt ha förstått att spela sin roll rätt väl. I Italien lärde han sig italienska och anträdde därpå återfärden, äfven då gästande flera hof, hvarunder ban var »sällan nykter», hette det.
Så kom han hein, men blott på en »fransysk visit». Vare sig man trodde honom hafva ändrat religion i Roma (såsom det påstods) eller icke, så visade man emellertid, att man helst ville bli af med honom. Han reste också inom kort ånvo ut,
— antagligen dock först efter att ha förstärkt sin kassa.
En vacker dag anno 1704 eller 1705 höll han i sin vanliga utstyrsel sitt intåg uti Köbenhavn såsom »Prins af Lappland». Hofvet hade roligt af honom samt »berusade honom med vin och brännvin». Hos de små tyska furstehofven rönte hans mottagande såsom »prins» ännu mindre svårigheter; dåtidens okunnighet och råhet midt under all yttre förfining läto nog mångenstädes — bur otroligt det än kan synas oss — hans »anspråk» vinna gehör och tilltro. I juli 1706 finna vi honom uti Bremen, där han fick förläggare för en »Xurtze Beschrei-bung des Lapplandes», som där trycktes följande år. Då hade ban emellertid redan lämnat Tyskland. Denna gång gick färden till Frankrike.
Och si! den 3 november 1706 finna vi verkligen lappen i själfva Versailles, vid Louis XIV:s och m: me de Mainténons hof. . . »Kung Sol» hade tydligen intet emot att. låta en »prins af Lappland» figurera bland alla andra civiliserade och halfcivili-serade furstar, som fyllde hans förmak. Innan han lärt. sig franska språket — hvartill emellertid ej behöfdes mer än ett par månader —- talade ban latin med hertigen af »Burgundien» (Bourgogne) och tyska med »Madame» (härtiginnan af Orléans). I ett bref till svenska »kongl, rådet» grefve Fabian Wrede omtalar »prinsen af Lappland», uti hvilken
- 37 -
