Sida 188
TILL ANTON STUXBERGS MINNE.
Foto Jonaton, Göteborg Kliché: Kem. A.-B, Bengt Silfitersparre, Sthlm—Gbg.
INTERIÖR FRÅN GÖTEBORGS MUSEI ZOOLOGISKA SAMLINGAR, grundade af prof. Malm, utvidgade och
ordnade af d:r Stuxberg.
I vårt senaste nummer hade vi ett porträtt af d:r Stuxberg, den nyligen aflidne vetenskapsmannen. Vi tillfoga här några data.
Anton Julius Stuxberg var född på Gottland 1849. Siudent i Visby 1869, blef han fil kand. och fil. doktor t Uppsala 1875. Han uppmärksammades snart af Nordenskiöld och deltog bl. a. i dennes berömda Vegaexpedition rundt Asien i^S—80. 1882 blef han intendent för zoologiska afdelningen på Göteborgs museum och har pa dttta sitt verksamhetsområde satt in så mycket blodfull lärdom och praktisk förmåga, att mu-eets zoologiska samlingar nu äro ett mönster af öfverskådlighet och, hvad fågel afdelningen beträffar, säkerligen den förnämsta i Sverige. Äiven som författare och föreläsare var han mycket sysselsatt oc'u uppburen. * *
*
Den nu bortgångne vandrade sin lugna, säkra bana med det redbara arbetets och det ärliga sträf-vandets glada mod. Af solsken hade han väl ej mer och ej mindre än många andra färdemän, men han log emot lifvet, och därför log lifvet mot honom. Lifvet var hvad han älskade, lifvet i ormarnas tröga krälande, i de vilda bestarnas grymma smidighet, i sparfvarnas pipande och örnens vingslag. Lifvet i alla dess former, äfven i de
frusna former där lifvet är något förgånget, men där ännu en geste, en fläkt af tillvarons oändlighet är bevarad. Kamrater och lärjungar samlades omkring honom och lyssnade till hvad han förtaide dem om naturens hemligheter, betraktade skogens och markens bebyggare med hans ögon. Aldrig tröttnade de på att lyssna, aldrig tröttnade han på att berätta. Han vandrade sin bana med ständigt öppna ögon, och allt djupare trängde hans blick in i den värld han ville utforska. Och alltjämt omväxlande, alltjämt fullt af meddelelseglädje var det sätt, h arpå han gaf ord åt hvad han sett. Munter och spänstig gick han, med lifliga åtbörder,, ungdomlig var den stämma, som talade om dolda skatter och tolkade de stummas lifsglädje. Det äkta, rdsrcna, naturvuxna gladde honom ännu i sin mumie, det konstlade, öfverstoppade var hans
fasa redan i sin antydning.
* *
*
Som vän var Anton Stuxberg uppburen som få, men så hade han rikligt af det som drager vänner till sig — ett varmt, öppet hjärta, ett rättframt och ärligt sinnelag, ett angenämt och underhållande umgängessätt. Många äro de som sakna Anton Stuxberg och mänga de som alltid skola minnas honom.
— 170 —
