Sida 156
RUDOLF MAURITZ KLINCKOWSTRÖM. †
Efter senaste fotografi taget spec. för HVAR 8 DAG af C. K. Thorncliff, Stockholm.
» L> iksdagen är mitt lif» yttrade den gamle J-V veteranen i Första kammaren för några år sedan. »När jag inte mera orkar vara i riksdagen, är det slut med mig».
Det blef år 1899, som friherre Klinckowström, dertill nödd och tvungen af sitt hälsotillstånd, afsade sig det mandat i Första kammaren, som han innehaft allt sedan 1877, såsom Elfsborgs läns representant. Den dittills outtröttlige politikern var vid sitt tillbakaträdande 83 år gammal, men ända till sitt sista riksdagsår bibehöll han sin själskraft i nästan oförmin-skadt spänstigt skick.
Det är framför allt i egenskap af riksdagsledamot, som friherre Klinckowström kommer att håg-kommas. Han var visserligen i yngre dagar en intresserad militär, som utgifvit åtskilliga skrifter i krigsvetenskap och dylikt. Född i Stockholm den 8 aug. 1816 — föräldrarne voro [-öfverstelöjtnanten-] {+öfverstelöjtnan- ten+} friherre Axel Leonard K., dotterson af Axel Fersen d. ä., och Kristina Charlotta Österberg — blefKlinckowT-ström 1837 underlöjtnant vid
ingeniörkåren samt avancerade sedermera 1864 till öfverste i armén och generalstaben. 1852—59 var han stabschef i andra militärdistriktet och 1859—65 mi litärattaché i Wien. Under vidsträckta resor i utlandet hade han äfven grundligt studerat militärväsendet.
Efter hemkomsten från Wien ägnade sig den intresserade och mycket kunnige mannen bl. a. åt skötseln af det vackra Stafsund på Ekerön, hvilket gods erhöll en stor uppblomstring, och där han också sammanbragte stora kollektioner af gamla porträtt, dyrbara böcker, mynt o. s. v. Under åren 1867—72 utgaf han sin farmors fars, grefve Axel von Fersens historiska skrifter, som 1878 följdes af »Le comte de Fersen et la cour de France», m. fi.
Allt detta var ju ett betydande dagsverke, men det är likafullt ingenting mot friherre Klinckow-ströms riksdagsmannaverksamhet. Redan 1844 började han deltaga i ridderskapets och adelns förhandlingar och väckte under ståndsrepresentationens dagar uppmärksamhet för sina skarpa inlägg i debatterna. Men redan på den tiden kunde intet af partierna räkna honom för sin man. Var friherre
R. M. KLINCKOWSTRÖM
Klinckowström liberal i ett afseende — han räknades till riddarhusets vänstra center — så var han konservativ i ett annat, och vid den s sta ståndsriksdagen motarbetade han representationsreformen.
Så, år 1878, uppenbarade sig den oförtrutne friherren åter i nationalförsamlingen. Han hade förut i ett par skrifter ådagalagt sina protektionistiska tendenser och sin anslutning till grundskatternas afskrifvande, så att det var tydligt, hvilket parti han skulle tillhöra i dessa kar-dirtalfrågor. Protektionist var friherre Klinckowström till lif och själ. Frihandel var för honom mer än ett fördärf, det var en synd, något oerhördt, ofattbart!"
Men denne man, som, så snart det gälde tullsatser, var mera konservativ än de flesta, visade sig å andra håll ha ett öppet sinne för tidens strömningar. Han ifrade i hög grad för nedprutningar i budgeten, han var obarmhärtig mot all byråkrati, han tålde intet intrång på den konstitutionella friheten, och han var icke obenägen för den politiska rösträttens utsträckande!
Man kunde tro, att en person sådan som friherre Klinckowström skulle ha stort gehör i riksdagen. Men så var icke fallet, och det kom sig af, att den energiske mannen aldrig lärt sig begränsningens konst. Han var vanligen den förste talaren vid remissdebatten och han var icke sällan den siste talaren vid kammarens sista diskussionsplenum. Han talade oafbrutet hela riksdagssessionen igenom, och vid riksdagens början motionerade han ifrigt och långt som ingen annan. Friherre Klinckowström bar genom det oräkneliga antalet af sina motioner och sina timslånga anföranden, som förevigats i riksdagstrycket, kostat staten mycket pän-ningar. Och hans kolleger i kammaren blefvo, oaktadt -hans af siffror späckade utredningar voro intressanta nog och hans tal icke sällan voro ganska pikanta, snart nog trötta på honom, så att sorlet i kammaren, under det att gubben Klinckowström hade ordet, blef betänkligt starkt.
Den gamle hedersmannen afled den 20 nov., sörjd närmast af maka, född de Labensky, och sonen Axel, docent vid Stockholms högskola.
