Sida 545
ljustereldar.
Berättelse för HVAR 8 DAG af C. C.
Det var en mörk aprilkväll för 30 år sedan, innan den stora insjön blifvit sänkt, och den breda ån uppmuddrad och kanaliserad. Då steg vattnet vid vårflödet upp öfver de milsvida sanka starrängarne, och bildade en enda stor sjö af hela trakten.
Här och där uppstego de ekbevuxna kullarne liksom holmar; här och där stucko de längsta störarne af gärdes gårdarne upp ur vattenmassan. Det hela försatte den på landsvägen färdande i en egendomligt svårmodig stämning. Denna, landsvägen nämligen, slingrade sig genom det stillastående vattnet likt en bred mur; hvart man blickade hän, intet lif, annat än de på gärdesgårdstörarne vippande kråkorna — intet spår af människor och deras arbete, annat än en och annan förfallen, halmtäckt lada, hvars öfre del stack upp på långa afstånd. Långt bort vid synranden begränsades denna vattenöken af blånande skogshöjder, där en kyrka här och där glänste hvit mot den mörka bakgrunden, till och med solen förmådde ej förtaga det ödsliga och vemodiga i detta landskap.
Nu var det emellertid, som sagdt, en nedmörk, lugn aprilkväll, utan en enda stjärna på himlen. Desto flera sådana lyste och gnistrade på de öfversvämmade ängarne. Hundratals ljus tindrade så långt ögat kunde nå — rörliga, dunkelröda, stundom uppflammande, korsande hvarandra, följande hvarandra två och tre. Det var ljustereldar — hela traktens ungdomar voro ute på fiskafänge, och många kilogram gädda hemfördes den kvällen för att följande dag resa till »staden» och där förvandlas i klingande mynt.
Ibland kunde det hända, att en och annan af de låga, flatbottnade ökstockarne strök helt nära utmed landsvägen, och då kunde en där tillfälligtvis befintlig åskådare tydligt se dem vid det röda flammande eldskenet: den flata, bräckliga farkosten med sin, ut öfver fören å en stör hängande järnkorg, i hvilken de tjärade risknipporna sprakade och blossade, och tätt invid blosset ljustraren på knä, med sitt gaffelliknande redskap i högsta hugg, under det en annan karl stod på aktertoften och långsamt stakade fram farkosten medelst en lång stör. En fet gädda dök upp, lockad af eldskenet — vapnet flög ned i hennes rygg — ett ögonblick sväfvade hon i luften glittrande och sprattlande — så försvann hon bland de andra offren i den stora korgen på båtens botten
— ökan gled förbi ut i mörkret, och man såg endast den rörliga elden, som emellanåt flammade upp, då den försågs med nytt bränsle. Det hela erbjöd en särdeles trollsk, målerisk anblick, och var ganska »spännande» för deltagarne.
På en och annan båt befann sig äfven en kvinna
— naturligtvis en ung sådan — och var hennes åliggande då att »staka». Så var förhållandet på den breda, präktiga ökstock, som tillhörde fjärdingsman i Hultet, och på hvilken ljustret fördes af sonen Erker. En högväxt, vacker pojke, full af lefnadslust; han stod i fören med ena handen stödd mot båtkanten och den andra upplyftad till hugg, under det hans tindrande blickar voro fästade på vattenytan, där en och annan gädda allt emellanåt glittrande dök upp i eldskenet. På aktertoften stod en smärt, vacker, gladlynt flicka, och stödde sig mot den långa staken, så att båten sakta gled framåt, under det hon med glada utrop hälsade hvarje fisk som kastades i det på båtbottnen stående kålfatet. Bakom henne stod mörkret som en ogenomtränglig vägg — där låg ån, som nu strömmade strid, och för hvilken man måste akta sig. Men på sidorna och midt framför
sig hade hon de andra eldarne* med gamle Jöns- i spetsen, som ljusirat gäddor på starrängarne i oräkneliga vårar.
Så hade de glidit fram utan att växla ett ord väl en timme, och kålfatet började fyllas af sprattlande, silfverfjälligt byte.
Men plötsligt reste sig den unge mannen, ka stade ifrån sig ljustret, klef öfver den stora korger och blickade mörkt bortåt flickan: »Maja!»
Hon lät staken sjunka, så att båten stannade, ocb såg på honom tillbaka, halft rädd, halft trotsigt.
»Nå, Erker! Hva' ä' dä' om nu då?»
»Hva dä' ä'? Det vet du väl — så som jag legat efter dig och trugat i år och dag. Nu vill jag ha' besked. Hvem af oss skall du ha — Kalle eller mej ?»
»Åh! Inte skall du prata om tocket nu inte. Se så'n grann gädda du nu gick miste om.»
»Det rör mig ej — för nu är jag trött på detta här, ska' jag säga — och jag vill ha klart besked.»
»Och jag vill ljustra gäddor, för det har jag aldrig gjort förr.»
»Maja!» Han sprang föröfver, så att den lilla farkosten svajade och tog in vatten, och så grep han flickan hårdt om armarne. Hon släppte staken, som flöt bort i mörkret, och sökte skrattande göra sig fri, ehuru hans våldsamma grepp om hennes armar lockade tårar i de vackra ljusblå ögonen.
I detsamma strök en annan båt tätt förbi deras, den stakande i dess akter lutade sig framåt för att se båten.
»Släpp flickan!» röt han till, och vände sin båt mot de andras så att ett rägn af gnistor föll ned öfver den, och de brottande tumlade omkull.
Flickan reste sig genast igen, men den unge mannen låg orörlig på båtens flata botten, med hufvudet öfver ena kanten.
»Kalle, Kalle! Hvad har I gjort! Nu bli vi alla tre olyckliga i alla våra dagar! Erker, Erker! tala ett endaste ord!»
Och hon föll på knä och sökte med darrande händer resa den fallne. Men skrämseln och ångesten hade förlamat hennes krafter: han föll tungt tillbaka igen.
Då klef Kalle öfver till henne, och gemensamt lyckades det dem att resa upp Erker i sittande ställning. Men hans hufvud föll så underligt ned på Majas axel — han hade fallit med nacken mot båtkanten — den var bruten — hans unga lif hade slocknat i ett ögonblick, liksom hans ljustereld, som ej blifvit underhållen.
Majas skärande ångestrop vid denna upptäckt, ditkallade de andra fiskarena. Hon vred sina händer i vild förtviflan:
»Han är död! min Erker är död! Hör du mig inte, Erker? Du får inte dö! det är ju dig jag vill ha, bara dig — ingen annan!»
Men Erker vaknade ej — den försäkran han så länge tiggt om kom försent.
Vid det fladdrande skenet från brasan röjdes ök-stdcken ur, och den döde lades på dess flata botten, med hufvudet i Majas knä. Hon satt orörlig, utan tårar, utan klagan — bara oafvändt stirrande ned på det bleka ansiktet, medan Kalle satt hopkrupen vid den dödes fötter, halft medvetslös, och båten togs i släptåg af en deltagande granne. De andra båtarne hade samlat sig omkring dem, och som en blixt for nyheten om hvad som händt från mun till mun, fastän ingen visste eller hade sett huru det händt.
— 527 -
