Sida 237
HVAR 8 DAG
Forts, från sid. 21 j.
På soffan under en rikt arbetad väggklocka satt karbolherrn tillsammans med min mor.
Just som jag vände rpig från min pianist, slog denna klocka nio ljudeliga slag.
»Det passar bra det här!»
Med en djup nigning sjönk jag ned framför min mors kavaljer och bad ödmjukt om en dans.
Jag hade tänkt mig en glimmande blixt af miss-billigande ur lians stora bruna »globusar». Men nej! med en vänlig nick steg lian upp ocli lade sin arm 0111 mitt lif.
Märkvärdigt —- han luktade icke alls af karbol!
Jag kände mig icke i mitt esse. Om han ändå hade grälat en smula eller dansat dåligt. Men intetdera. Han dansade gudomligt och med det mest intagande leende i världen.
Kurgästerna, som på nioslaget hade gjort sig i ordning att lämna sällskapsrummen, stannade förvånade vid åsynen af deras stränge läkare, hvilken svängde omkring efter tonerna af: »Venus, Venus.»
»Dansa! Dansa!» uppmanade jag under lifliga nickningar, och jag lyckades äfven att få alla de närvarande att ta' sig en munter vals. Då denna var slut, satte jag 111ig vid pianot och dunkade en polka, en pas de quatre och en mazurkä, hvilka af alla lifligt bisserades.
Då den sista tonen förklingat, slog klockan elfva, och stämningen var lifvad och glad.
Jag triumferade.
Min mor skakade på hufvudet.
Med ett stolt leende bjöd jag doktorn farväl. Han behöll min hand en sekund i sin, under det han långsamt sade:
»Opponere er morsomt —ja visst — men hvad har De for det, hvad er Takken? Ni känner Erik Böghs visa, icke sannt? Hvad stränga ord och förmaning måhända ej förmått, det skall säkert detta åstadkomma.»
En bugning, och han var — putz weg! Och tillbaka stod jag med en stor droppe malört i min glädjebägare; jag såg en trots alla protester från mitt inre —• stor och brun — och smakade den sedan — — —- puli!
Den 9 december 1901.
Legat till sängs en hel vecka! Jo, det är snyggt Allt sedan dagen efter den där dansaftonen.
Vaknade på morgonen med tilltäppt hals — följden af promenaden mot vinden, sa »han». Feber —- af samma orsak —- och illamående, hummern, salladerna, kaffet — påstående ur samma visa källa — — ytterst nervös — dansen.
Min mor skickade efter doktorn, och han kom, medan jag ännu låg.
»God dag! Hur står det till?» sa' han nog så spetsigt.
»Tack bra!» sa' jag, så godt min tillsnörda hals det tillät.
Han kände på pulsen, såg mig i halsen och mätte temperaturen.
»Skulle ordinera en promenad mot vinden i denna charmanta storm, två präktiga humrar med olja och ättika, glace och kaffe! Öch så en liten dans! Jag skrifver upp något här; men det är absolut icke nödvändigt att sända efter det. Fröken behöfver ej ligga, kan godt stiga upp!»
Allt det där rabblade han upp med den likgiltigaste min i världen, under det mina tinningar bultade, och det kväljde mig, då han nämnde mat. Mitt blod steg i häftig svallning uppåt och färgade mitt ansikte eldrödt.
»Jag ligger naturligtvis, kom det tjockt ur hal-
sen — och mamma är 110g snäll att låta jungfrun springa efter medikamenten^!»
Jag vände ansiktet mot väggen och slöt ögonen.
»Första valsen är naturligtvis min, fröken?» —
Jag drog täcket upp 0111 öronen.
»Och vill jag, innan jag går, lämna er dessa flata stenar, såsom varande särdeles lämpliga i och för »smörgåskastning». Och så till slut vill jag såsom en glädjande nyhet nämna, att tillståndet bland kurgästerna är i dag —- mindre godt.»
»God morgon!»
Så gick han.
Fastän jag dragit täcket öfver hufvudet, så kilade hvarje ord som en hvass liten pil genom tvg och dun in i örat, och kilade och marterade värre än — — — —
Jag hörde dem om och 0111 igen, de där orden och svor honom evig fiendskap, som sagt dem, och dock var det något, som tilltalade 111ig, jag vet icke hvad.
Jag låg som sagdt i sju dagar, långa, kvalfulla med nätterna fyllda af yrsel, och dagarne pinande på grund af hans besök.
»Ligga ännu? Alldeles öfverflödigt! Charmant smörgås-kastnings-väder i dag! Fått en gäst 1111, som är en mästare i att spela dansmusik! o. s. v.»
Så ljöd min »väns» hälsning, då ban kom under dessa sju dagar.
Men så i går sporde jag honom kort:
Forts. sid. 220.
ÄRKEBISKOPEN AP CANTERBURY. †
Efter fotografi,
I len 23 dec. afled ärkebiskopen af Canterbury, d:r Frederick Temple i en ålder af öfver 80 år. Anda tills efter de ansträngande kröningshögtidligheterna nyligen, har åldringen varit vid god hälsa, men dessa ansträngningar, och senare de som följde förhandlingarne i parlamentet om skolbillen, synas ha brutit krafterna. Med titeln ärkebiskop af Canterbury, engelska kyrkans primas, följer också rangen såsom Englands förste Peer. Den årslön, som är anslagen till den höga posten, är icke mindre än närmare 400,000 kronor.
- 219 —
