Sida 226
HVAR S DAG
(Forts. fr. 205)
är skyldig sig själf att känna det denna kväll, om man inte har hustru och bam. Kvinnobysten på hyllan smålog alltjämt mot honom med sin ljufva och gåtfulla mun; mitt öde, mitt öde, tänkte Inge. Och åter fick ångesten makt med honom. Han kunde icke sitta stilla längre, det värkte i hufvudet, och så kom han ihåg att han icke ätit stort på hela dagen.
Det var egendomligt att sitta på en restaurant en kväll som denna; det hade aldrig händt honom förr. Det var så tyst, intet slammer med knifvar och gafflar, och bara två tre gäster som kröpo ihop öfver sina tallrikar som om de velat gömma sig. När de sågo upp voro deras blickar skamsna och fientliga. Inge var åter på gatan, ville icke gå hem, gick bara och dref och dref i svidande längtan och oro, men också med en egen känsla af tacksam glädje öfver att han ändtligen var hemma och att allting var så förunderligt vackert. Det började bli folktomt omkring honom. Några försenade herrar, fullastade med paket, rusade i väg utefter knutarna, och det var släckt i de flästa butiker. Men i hemmens fönster, hvart han såg, brunno julgranarna, öfversållade med stjärnor och glitter...
Det var en liten gata, som han så väl kände till och som han drömt om alla de sista nätterna, men han ville inte gå dit nu i kväll. I morgon, sade han till sig själf, men inte nu — och så stod han där efter en halftimme. Han såg en skugga på en gardin, kände hjärtat flaxa i bröstet som en instängd fågel, och fick fart i benen tills han nästan half-sprang. »Jag är tydligen på väg att bli galen», tänkte han, och med den trösten gick han hem och lade sig. Och när han vaknade igen, var det juldagen, och det var nu han skulle få sin dom.
Hur han kommit uppför trapporna, ringt på, frågat om herrskapet tog emot, fått veta att både frun och fröken voro i kyrkan, stigit in och satt sig att vänta — allt detta var inte vidare klart för honom. Han brydde sig emellertid inte om att anställa några utredningsförsök, satt bara och såg på allting och undrade om han inte ändtligen hölle på att vakna ur någon meningslös och förvirrad dröm. Här var lampan som lyst på tre lyckliga människor, och där var pallen, där hon suttit, Gelly, den kvällen, då hen känt hans hand darra och bedt honom slå bort alla ledsamma tankar...
Så ringde det, och han hörde jungfrun säga: Det är en herre som väntar i salongen.
I samma minut stod Gelly på tröskeln. Han såg, att hennes fingrar famlade ett par tag uppefter dörrposten, men ansiktet urskilde han bara som en hvit fläck mot dagern. Det var inte möjligt att få någon klarhet i det hela förrän han kände hennes händer på sina axlar och förstod att han var räddad.
»Låt mig se dina ögon, Inge.»
Han böjde sig ner öfver henne.
»Ja, ja, nu ser jag. Det är den gamla blicken. Om jag kan förlåta, säger du? Käraste, det är gjordt långt före detta; du kunde ju intet hjälpa förrästen, du stora barn.»
Hon tog upp ett bref ur fickan och kysste honom. Och med hans ansikte i sina händer sade hon:
»Du är dig. ändå lik, ser jag. — Men det där vecket mellan ögonen fanns bestämdt inte förr, och det måste bort igen.»
Ja, det trodde Inge Hallman skulle gå för sig — eftersom det nu var jul och han var riktigt hemma.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
Meyerbeer*? »Profeten», senast i Stockholm uppförd 1893, har åter upptagits å K. teatern. Fru Mandahl de buterade i Fides' parti och vann med sin stora altröst, sin goda musikaliska begåfning och tekniska färdighet stark framgång. Fru M. är otvifvelaktigt en talang, värd att taga vara på.
FRU MANDAHL.
FRANZ NAVAL. hvars gästspel å Kungl. Teatern mottagits med entusiasm och gjort (fen framstående sångaren högeligen populär. Herr Navål beredde HVAB 8 DAGS fotograf tillfälle taga ofvanstående lyckade portratt.
— 208 —
