Sida 153
UR HÄFDERNAS KURIOSA
kerligen med orätt uttydt som »Jörgen I», istället för den naturligaste förklaringen: »Jörgen Jürgensein.»
Sedan den nye »protectorn» satt i gång arbetet på uppförande af förskansningar vid Reykiavik, begaf ban sig ut på en »eriksgata» kring ön. Öfverallt höll han räfst med ämbetsmännen, lät presterna 1'rån predikstolen kungöra den skedda »regementsförändringen» — och vände så tillbaka till sin lilla hufvudstad.
Men ack! redan på långt håll kunde han skönja, att hans väldes dagar redan voro räknade. Från grefve Trampes förra residens svajade nu ånyo Dan-nebrogen — och icke Islands af honom, Jörgen Jür-gensen, »stadfästade» flagga med stockfiskarne i blått fält. Och han behöfde ej se långt för att lära sig förklaringen till det skedda. I hamnen låg vid sidan af hans och Phelps skepp ännu ett annat, ett engelskt krigsskepp.
Detta senare hade några dagar förut lupit in i hamnen och med förvåning erfarit Phelps' och Jür-gensens tilltag att på egen hand, utan vederbörligt tillstånd och kaparebref, under engelsk flagga eröfra åt sig en egen fristad. Visserligen rådde krigs-lillstånd mellan England och Danmark — men detta var dock något för starkt.
Så slöts »Jörgen I: s» korta regering. Han måste gifva sig för öfvermakten och såsom fånge gå ombord å Phelps' fartyg, som nu fick annan besättning. Visserligen hade han den trösten, att äfven grefve Trampe fick, såsom fånge ombord å det andra fartyget, göra sällskap till England, — men det var ju en klen tröst. Jörgen Jürgensen hedrade sig emellertid under färden genom den raskhet och det mod, som han visade, då det engelska krigsfartyget af någon anledning råkade i brand. De, som störtat honom, fingo — äfven grefve Trampe — nu honom att tacka för sina lifs räddning.
Möjligen hade han denna vackra handling att tacka för, att straffet för hans djärfva företag ej
blef mer än ett års fängelse. Men fängelsetiden blef för honom olycksbringande genom att han därunder skall ha lärt sig att spela — och från den tiden sjönk han snart till en vanlig yrkesspelares nivå. Sedan han så spelat bort allt, som han ägde, fick han tillbringa ett par år i gäldstugan — där han blef kamrat med bland annat Smollet, som skildrat honom i en af sina romaner.
Ännu måtte han emellertid haft vänner, ty han blef utlöst ur fängelset, ocli åren 1815—17 finna vi honom till och med såsom en slags engelsk agent eller spion på olika platser i Frankrike och Tyskland. Så följde tre års vildt lefverne i London, — därpå fängelsestraff »för oredlighet» — och till sist, 1825, deportation på lifstid till Van Diemens land.
Men det var en seg tåga i den förre kapare-kaptenen; han lefde i sin förvisning bela tjugo år och förmådde till och med att skaffa sig ett slags position därnere. Han gifte sig, deltog i en äfventyrlig expedition för undersökning af öns inre — och fortsatte sitt skriftställarskap, som han särskildt utvecklat under sina långa fängelsesejourer. Reseskildringar, teologiska (!) och statistiska afhandlingar, autobiografiska uppsatser, artiklar i tidningar — se där en liten profkarta på hans författarskap. Detta hade för öfrigt börjat så tidigt som redan 1807, då han hemma i Danmark utgifvit en »Efterretning om Englands og Nordamerikas Fart og Handel paa Sydhavet».
1 Hobartstown slöt den deporterade »Jorgenson» (såsom han skref sig i England), Islands f. d. regent, ändtligen sitt stormiga lif vid 65 års ålder, 1845. En ovanlig och rikt begåfvad personlighet måste han emellertid ha varit, att döma af bland annat de icke få framstående män i England, som trots hans förvillelser visade honom vänskap och välvilja.
Foto. Jonaton. Göteborg Kli, },: .- Bengt Silfversparre.
ARVID JOHANSON, franska marin ministeriets målare.
J HVAR 8 DAG n:r 48 III årg. återgåfvo vi med ett amatörporträtt jämte en kort biografi bilden af den artist, hvilken vi idag visa i ett nytaget porträtt jämte en charmant fotografi efter en af de dukar Arvid Johanson f. n. exponerar å Valand i Göteborg. Som vi redan nämnt, är herr Johanson Franska marinministeriets officielle målare, en titel, som i sig icke endast innebär en utmärkelse utan äfven angifver att den unge konstnären i Frankrike skattas som en ypperlig marinmålare. Och när man ser de nu utställda dukarne, är man helt villig att dela fransmännens åsikt — det är vatten man ser, det verkar hafvets friska lif och rörelse. Hvad man ju icke kan i tryck återgifva är dock just en charme i herr Johansons målarkonst, det smekande^ eleganta och harmoniska i färgerna. Det vore skada om icke en duk af denna pänsel stannade i svenskt museum, där den säkerligen skulle blifva en favorit.
EN CELEBER SVENSK MARINMÅLARE.
