Sida 34
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXVI.
ÖFVERLISTAD. Novell af C. Atclüson. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
För några år sedan berättade mig min vän, detektivchefen, följande episod ur sitt skiftesrika lif.
Under vårt samtal hade jag nämligen nämnt, att vissa personer, som äga kunskap om ännu ouppdagade brott, veta att begagna sig häraf till att tvinga den skyldige att begå ytterligare brottsliga handlingar, hvilka de själfva äro för fega att begå.
»Ja», sade han, »jag skall berätta ett dylikt fall.»
För tio år sedan blef en skådespelare vid namn Grim straffad för att ha bestulit kassören för det sällskap han tillhörde. Han var en sådan mästare i konsten att förkläda sig och lyckades så fullständigt imitera direktören, att kassamannen utan tvekan en afton lämnade hela kassan.
Efter utståndet straff kom han till staden M— och stiftade där bekantskap med en person vid namn Frankinson. En dag kom samtalet in på huru väl uttänkta vissa brott voro.
»För länge sedan läste jag om er rättegång i tidningarne», sade Frankinson, »och då jag erfor, att ni kommit ut, beslöt jag mig för att uppsöka er för att erbjuda er en liten affär, hvarmed ni kunde tjäna nog för att lefva oberoende edra återstående lefnadsdagar.»
•Grim tackade honom för vänligheten, men till-lade att alla försök att reformera honom voro fruktlösa.
»Men härvidlag gäller det ett ytterst spännande äfventyr på samma gång. Hvad skulle ni tycka om att blifva gift med en älsklig flicka och få cirka tiotusen kronor för besväret?»
»Förträffligt», sade Grim, »men olyckligtvis har jag två hustrur förut, och det är nätt och jämt jag klarar mig för dem.»
Frankinson visade honom då ett fotografi af en utomordentligt vacker flicka.
»Men hvarför skall en så vacker flicka taga en sådan galgfågel som jag? Det ligger någonting under ett sådant förslag. Fram med det!»
»Den unga flickan, hvaxs porträtt jag visat er, är min kusin. Hon har nyligen varit sjuk, och då hon ännu är klen, har hennes bröllop blifvit uppskjutet tills vidare. Detta bröllop får aldrig äga rum, ty om hon dör ogift skall, enligt testamentet, hennes egendomar tillfalla mig. Gifter hon sig, disponerar hon öfver sina rikedomar som hon vill.»
»Naturligtvis vill ni komma åt pänningarne», sade Grim, »men huru?»
»Jo», fortsatte Frankinson i hviskande ton, »jag vill skaffa brudgummen, en mr Thomson, ur vägen kvällen före brölloppet. Ni intar hans plats i kyrkan följande dags morgon, förklädd så att ni på pricken liknar honom. Ni gifter er med henne i lians ställe, hvarpå ni går ut ett ögonblick och försvinner. Sedan meddelar ni henne i ett bref hvad slags person hon blifvit gift med. Då hon får veta detta skall fruktan för att väcka skandal afhålla henne från att förfölja er. Icke desto mindre skall hennes sorg eventuellt ha sådan verkan, att jag får en extra inkomst af 40,000 kr. pr år, och då kan ni för ert besvär påräkna tio tusen kr.
Grim reste sig, räckte ut handen och sade:
»Ni vill förmå mig begå det mest kallblodiga skurkstreck, som någonsin blifvit planlagdt, hvilket skall vålla mig betydliga besvär — allt i afsikt att moraliskt om ej juridiskt mörda en flicka — och för allt detta bjuder ni endast tiotusen kronor.»
Frankinson gjorde otåligt några slag fram och tillbaka i rummet. »Tolf tusen då!» utropade han.
Grim skakade på hufvudet.
Frankinson satte sig ned blek af vrede.
»Kanske jag kunde berätta er en liten historia»,
började han, och fortsatte utan att vänta på svar: »För några tiotal år sedan kom en bokhållare en dag in i ett bankkontor i L— och uppbar en ganska stor summa på en förfalskad cheque. Några månader senare försökte ban samma knep, men med olycklig utgång. Han lyckades undkomma därigenom att han slog den af banktjänstemännen, hvilken ville gripa honom, till marken. Denne man var ni!»
Han tystnade och log då Grim blef förvirrad.
»Kanske tolf tusen vore nog nu?» sade han.
Grim svarade med en ursinnig ed. Denna berättelse kastade dessutom ett så ofördelaktigt ljus öfver hans förmåga, att han kände sig tvingad antaga villkoren. Han lyckades komma in i Thomsons klubb, och blef snart intim vän med denne.
För att visa Frankinson huru väl han lyckats imitera sitt offer, gick han fjorton dagar senare hem till denne förklädd till Thomson.
Utan att Frankinson misstänkte någonting underhöll han sig som han trodde med Thomson, till dess Grim själf afslöjade hvem han var. Flera gånger besökte han sedan Frankinson för att, enligt löfte, aflägga rapport, och denne visste aldrig riktigt hvem som besökte honom, Thomson eller Grim.
Aftonen före bröllopsdagen var inne. Frankinson gick orolig fram och åter i sitt rum. Slutligen rusade han ut. Han hade ej hunnit långt förrän en person grep honom i armen. Det var Grim.
»Är allt i ordning?» frågade Frankinson.
»Naturligtvis», svarade Grim skrattande.
De gingo upp till Frankinson där Grim berättade, att han försäkrat sig om Thomsons person. Grim fick enligt aftal halfva den lofvade pänningsumman.
. Följande morgon befann sig Frankinson bland bröllopsgästerna och reste med dem till kyrkan. Sà inträdde bruden och gick fram till koret. Hon såg blek och lidande ut. Med satanisk glädje i ögonen betraktade han bruden, hvilken blef allt mer orolig, emedan brudgummen dröjde att infinna sig.
Plötsligen hördes en vagn köra fram, och brudgummen kom inrusande, varm och upphettad. Vigseln ägde rum, och den föregifne brudgummen bortledde sin brud. Sedan de ankommit till bröllopshuset gaf Frankinson tecken till Grim att draga sig tillbaka. De möttes en stund senare då Grim mottog slutlikvid för sitt brott och därjämte tusen kronor extra, emedan han lyckats så bra.
Brefvet till bruden hade Grim redan afsändt, sade han och han var nu redo att lämna landet.
Detta gladde Frankinson, ty trots sin skurkaktighet började han känna motvilja mot en person, som lät leja sig till ett så nedrigt brott. Da skildes och Frankinson tillbrakte dagen på klubben och aftonen på teatern. Då han frampå morgonen hemkom och tände lampan, blef han öfverraskad af att finna tvenne bref på sitt divanbord.
Det ena var från William Thomson, hvilken meddelade att Grim för honom afslöjat hela hans så diaboliskt grymma plan, och att de spelat komedi i samförstånd för att lura honom. Äfven tillrådde han Frankinson att sätta sin person i säkerhet, ty saken var redan anmäld för detektiva polisen.
Det andra var från Grim och lydde: »Min herre! Jag vill råda er att i framtiden ej söka skrämma en man att begå ett brott, i synnerhet om denne är slugare än ni. Om ni vill lyckas i edra operationer, så använd subjekt, som äro lika stora dum-hufvuden som ni själf.»
Han satt tyst en stund. Sedan han hämtat si
