Sida 223
NÄR INGE HALLMAN RESTE HEM
dref omkring i timmar nästan som i ett rus af en så enkel anledning som att han beslutat sig för att resa. Det var som om han lyckats rädda något hos sig, något som han ville rymma med tillbaka till Sverige. När han kom förbi Moulin Rouge, där vingarne snurrade i rödt ljus mot kvällshimlen, råkade han knuffa till ett par sköna damer och blef titulerad åsna. Det roade honom och föreföll honom nästan kvickt.
III.
Och åter satt han på tåget. Han såg Paris försvinna, boulevard efter boulevard, lykta efter lykta, men ännu länge kunde han uppfånga det flammiga skenet på himlen som visade hvar ljusstaden låg. Till sist försvann det emellertid, och han blef ensam i kupén med sina tankar och med en liten smutsgul och nersnusad abbé, som lästa Cri du peuple. Han kom ihåg hur han längtat till denna dag och timme, och nu kände han bara den döfva ångesten, tung som en blyklump, i bröstet.
Det hade ju ingenting händt på de sista fjorton dagarne, och ändå hade det händt så mycket. Hur var det nu igen det hade börjat? Jo, det hade visst börjat med att han suttit på ett brasseri och berättat om Sverige och den som han berättat för hade inte hört på honom, utan somnat. Och sedan hade han lofvat sig själf, att han skulle få resa hem och blifvit så glad åt det. Ja och nu reste han, men ban var icke bara glad längre. Det hade kommit något till. Han hade gått under dessa fjorton dagar och funderat på en sak: hvart reste han egentligen? Hem — men bara till ett par rum. Och till vännerna. Ja, men var det så stor skillnad mellan de gamla därhemma och de nya här? Han visste inte.
Och så hade det kommit till slut, det märkvärdiga. Långsamt hade det arbetat sig fram i hans inre, ett namn hade dragit som en klockklang genom hans själ och han hade lyssnat och undrat, om han hört rätt. När han fick vissheten tyckte han att allting blef så stort och på samma gång så enkelt. Men så var motslaget där. Kanske var alltsammans oåterkalle-ligen förspildt nu och han skulle aldrig få säga ut det kära namnet med något af den ton som det hade inom honom. Han blef stel invärtes. Och en dag måste han så skrifva brefvet. »Jag vill inte ha svar», skref han; »jag kommer själf och hämtar det, hvad det nu blir. Strax på julen kommer jag, Gelly, du, den enda»...
Så hade Inge Hallman skrifvit, och det var detta han nu satt och grubblade på från dag till natt, medan tåget rusade genom ett höm af Belgien, där grufdistrikten sotat ner landskapet, öfver Westphalens och Brandenburgs smutsgråa hedar, in öfver det hvita Danmark och upp genom hans eget land. Han hade god tid till funderingar. Det var också ett annat namn än Gellys, som dök upp i hans tankar, men hvad som en gång varit mellan honom och Edit Werner begrep han icke längre. Och ändå hade det åstadkommit så mycket ondt. I en hastig skrämsel för sitt eget öde och för ovissheten, som sveper omkring allt och alla, i en fasa för att hans lyckas fatalietid kanske redan var utlupen började han gå af och an i kupén som ett djur i sitt fängelse, och han skulle velat signalera åt lokomotivföraren: fortare, fortare. Han tyckte att han kapp-körde med ödet själft, och insatsen gällde ett lif eller kanske två.
— — Utomkring i bygderna var det redan julafton nu, och ljuset hade tagit upp sin stora kamp mot det svarta väldet. Enstaka sken sköto förbi kupéfönstren som strimmor och skott, men så blef
det natt igen och Inge haifsof vid det jämna dunket mot skenorna. Ändtligen splittrades mörkret itu; det var Liljeholmen. Han stack ut hufvudet, kände snöluften mot pannan och såg granarna tända i ett par fönster. Så kom han ihåg när han sista gången, åkte den här vägien med Gelly; hon hade varit ängslig och gråtit mot hans röck. Och han hade suttit och sett på två små rutor, som brunnit ensamma och stilla. Där voro de nu igen, men de voro icke ensamma längre...
En timme efteråt satt Inge Hallman hemma, i sina egna rum. Han satt i gungstolen framför brasan, alldeles som romanernas gamle ungkarl, och kände sig verkligen så sentimental och öfvergifven, som man
(Forts. sid. 208)
ADOLF VILHELM EDELSVÄRD.
Efter oljemålning.
Guldbröllop firades den 14 . dec. af f. d. vice preses vid Akademien för de fria konsterna, majoren ADOLF VILHELM EDELSVÄRD och hans maka, t Blidberg. Född i Östersund den 28 juni 1824, ingick E. 1844 som officer vid Dalregementet, men tog snart transport till ingeniörskåren och tjänstgjorde i flere år vid fortifikationsarbetena å rikets fästningar. Vid sitt afskedstagande ur tjänsten 1864 erhöll han majors rang. E., hvilken företagit utländska studieresor i arkitektursyfte, blef 1855 arkitekt vid statens järnvägar, i hvilken egenskap han tjänstgjorde till 1895. Bland hans verk märkas Göteborgs stationshus 1856, Uppsala 1865, Norrköpings 1865, Stockholms centralstation 1869, o. s. v. E. har äfven lämnat ritningar till några andra byggnader, såsom Hagakyrkan och Engelska kyrkan i Göteborg, Trollhättans och Jon-sereds kyrkor, o. s. v. Det var också han, som 1866 konstruerade den skandinaviska industriutställningens byggnad i Stockholm. E. var 1867—87 stadsfullmäktig i Stockholm och valdes 1898 till Akademiens för de fria konsterna v. preses, från hvilken befattning ban helt nyligen afgick. Den ständigt verksamme mannen är fortfarande vid god vigör och var på guldbröllopsdagen föremål för stor hyllning.
- 205 —
