Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

NÄR INGE HALLMAN RESTE HEM

Han släppte hennes hand;; den föll som ett dödt ting vid hennes sida. Och så stötte han upp porten, och mörkret därinnanför slukade henne.

--Inge Hallman återfann sig själf hemma vid

sitt skrifbord. Han satt med hakan i händerna och stirrade på en gips på en hörnhylla, ett kvinnohufvud efter ett original i Louvren. Han tyckte att hon såg hemsk ut nu i kväll med sina blinda ögon och med detta leende, som var fyrahundra år gammalt och kunde betyda ungefär hvad som helst. Var det kärlekens ödesgudinna, som log mot honom? Han frös, gick till sängs, steg upp på morgonen igen, men det var icke han längre utan någon annan. Och denne andre, som tagit hans namn, gick sedan på gatorna, åt, drack, skötte sina åligganden och påstods vara kär i en ung dam vid namn Edit Werner, som han träffat för flera åt tillbaka och som han under flera år med lätthet umburit. Det var någonting komiskt i allt detta. Men det löjligaste var, att han icke kom sig för att söka upp denna dam; det var som det inte hade brådskat. Alltid träffades ■man...

Men det blef sommar, och ännu var Inge Hallman ensam. Han hade gått och stirrat sig led på sig själf som på en fixérbild. Här är den n y e Inge Hallman; hvar är då den gamle? Men han fick inte tag i den, och till slut tröttnade han att vrida och vända sitt eget jag på alla kanter. Han släppte ner persiennerna för fönstren och satt hemma med sina böcker. Utanför låg solljuset glödande och kalkhvitt öfver gatan, och han tänkte på sommaren i fjol — och på henne, Gelly. Det gjorde ondt i bröstet emellanåt. Hur lefde hon nu? Var hon därute i år också och gick och pysslade i trädgården? Hon var inte så ifrig nu, och ogräset fick kanske växa i fred på gångarne.

På höstsidan packade Inge Hallman sin kappsäck. Han hade fått ett resestipendium och skulle ligga vid Sorbonne några månader. Och så steg han då af tåget en rägnig septemberkväll på gare du Nord, tog en droska och rullade in öfver boulevarderna till ett litet hotell, som var kändt i den svenska kolonien och där han tagit in förut. Det var sju, åtta år sedan dess, men allting var sig likt. La patronne stod i dörren, fet och svartklädd, och sade sitt »bon soir» med samma sötsura, pän-ninghungriga min, som förr i världen. Och det luktade lök och parfym, alldeles som förr. Här var man åtminstone konservativ.

Hvilket nöje att åter trampa asfalten. Paris var ändå Paris. Det var som om fotsulorna bränt under en, som ginge man på vulkanisk mark, och blodet kom i en annan takt än den hemvanda. Feber-lifvet smittade. Han blef tjugo år igen, och i denna karusell af galenskaper, som dag och natt — i den dufgrå dagern från Seinen och i det elektriska ljusets kalla prakt — snurrade rundt omkring honom, kände han sig ryckas med, slungas in i hvirfveln utan vilja och utan tanke. Bara den njutningen att försvinna i massan, drunkna i denna orkan af glidande människoböljor. Ingen kände en. Hemma var man alltid ett namn på ett visitkort åtminstone, det var händer som man skulle trycka och ansikten som man skulle småle mot och meningar som man skulle sanktionera eller icke. Här var man ingen. Det var staden att glömma och glömmas i.

Inge Hallman skötte sina studier och sina förströelser, tämligen samvetsgrant bägge delarne, och tiden gick. Han behöfde inte jäkta, och ändå kände han som en piska ständigt och jämt öfver sig. Han skaffade sig vänner. Han kunde icke vara ensam.

(Forts. fr. sid. 198>

Oron satte sporrarne i honom, bara han höll sig på hotellrummet några timmar. Det var något som ville taga fatt honom, tyckte han, något som han måste fly, och just därför hade han kommit hit, till Paris. Ty inte var det för att få reda på hvad monsieur den och den i en kateder ansåg om Marguerite de Valois' oanständiga noveller; det var honom komplett likgiltigt.

Men den där obestämbara ångesten ville icke ge med sig. Det gick inte längre att låsa in den på rummet. Han följde med ut och var hos honom på brasserierna, bland vännerna. Det var något som väntade på honom, något som skulle hända, nu, i morgon. Men hvad? Han var inte frisk, och det var honom numera omöjligt att begripa hur han kunnat längta hit ner till alla dessa främmande människor, som knappast skulle vända på hufvudet, om ban stupade omkull och blef liggande på gatan. Nog hade han försvunnit tillräckligt. Det fanns ju ingen som frågade efter honom längre; på en hel månad hade han icke fått ett bref från Sverige. Det går lätt att bli isolerad — några kilometer land och vatten bara.

En morgon när Inge låg halfvaken och lyddes på sorlet utanför, på automobilernas små trumpeter och de långa lurstötarne från en mail-coach kom han att tänka på att det var december nu och knappast mer än fjorton dar till jul. Han blef plötsligt klarvaken. Det var ju bestämdt att han skulle stanna här till in på nyåret, fira julen i detta rum kanske, mellan den lilla iskalla kaminen och det sköna Napoleons-oljetrycket där öfver fönstret, ensam, borta från allt och alla — märkvärdigt!

Han kunde inte låta bli att förvåna sig öfver detta under dagens lopp, och på kvällen gick ban nedstämd uppåt Montmartre, till sin stamkneipe. Det var fullt med folk där som vanligt; luften nästan en kompakt massa af tobaksrök, matos och afdunstningen från alla människorna. En klunga artister med hundlockar och i nätta sammetsblusar var midt upp i ett gräl, och skuggorna från deras svängande armar gingo som vingar i eldskenet på väggen. I ett liörn sutto två studenter, svartmuskiga och utmerglade, med långa kritpipor i munnen, och spelade domino. En liten hvitsminkad kvinna med en caporal mellan fingrarne satt och såg på tyst och troget. När Inge kom in och tog plats, flyttade hon sig utan vidare öfver till hans bord, men sade fortfarande ingenting.

Han fick in två bockar bier, och de skålade med hvarandra. Och hur det nu kom sig, blef Inge Hallman sentimental och började tala om sitt land och hur vackert där var just nu, alldeles hvitt och icke smuttsgrått som det här nere. Den lilla kvinnan nickade och lutade sig slappt tillbaka i soffhörnet. Inge blef vältalig, och med ögonen rätt ut i röken såg han syner.

»Det är natt halfva dagen nu», sade han. »Och himlen släpar på jorden. Men om natten är den fullsatt med diamanter, mycket fler och mycket större än Cléos. Och det är så kallt, och man kör med isbjörnar på gatorna...»

Han vände sig leende mot sin granne — hon sof. Ett uttröttadt barns ljudlösa sömn; ögonlocken vissna och röda under sminket. Då tog Inge Hallman sin hatt och sin röck och gick, gick ut i mörkret utan mål, med hjärnan illuminerad af en enda tanke: att komma bort härifrån och hem, hem. Ännu hade han bestyr för en vecka och kanske litet till, men sedan var han fri och skulle hinna till Stockholm, om inte förr så på själfva julaftonen. Tanken gjorde honom uppsluppen som en pojke. Han

— 204 —