Sida 450
när häggen blommar.
Berättelse för HVAR 8 DAG af H—Dur.
»Ko-ko», gol göken i skogen.
»Tutta lilla grå, huru många år skall jag ännu
ogift gå?»
Gertrud Larsson satt på åstranden med metspöet högt upplyftadt öfver hufvudet och räknade slagen.
»Ko-ko, ko-ko» — 1, 2, 3, 4 — Gertrud började blifva orolig och svängde otåligt med metspöet hit och dit; — 6, 7 —, det ryckte i snöret hårdt, riktigt hårdt. Gertrud halade försiktigt upp det — 8, 9 — en stor aborre hängde på kroken och pall-rade och sprattlade för att komma lös. 10, 11, 12, 13, — plums där låg han, ja, ja bättre tur en annan gång, en fattig aborre var väl heller ingenting att sörja för — 14, 15, 16, 17. Herre Gud, kunde då den göken aldrig tiga. Gertrud steg upp eldröd' i ansiktet af harm, satte korgen beslutsamt på spetsen af spöet och svängde det upp öfver axeln, hvarpå hon skyndsamt anträdde hemfärden.
»Ja, det var ju det hon tänkte, det visste hon på förhand. Bevars — resonnerade hon med sig själf — det gick inte till nu som i den gamla goda tiden på mors och mormors tid, då flickorna sutto hemma och kardade och spunno och väfde — visst suckade de smått under tiden förstås, för det buren var för trång — men sjöngo också — ja, oftast sjöngo de nog för — Gud — så bekvämt de måtte ha haft det. Och så kommo friame och så var allt klappadt och klart. — Nej, nu var det andra bullar. — Gertrud sköt trumpen ut den lilla rosiga underläppen — till vintern skulle hon läsa — »plugga» — jaha, det var modernt nu för tiden och till nästa år skulle hon söka in vid ett seminarium för att med tiden få sig en ställning i världen, som kyrkoherden så ifrigt förespådde mor och far. Det var förstås allt snällt af dem ändå, att de ville betala ut så dryga summor för henne, för knalt var det om styfrarne i förvaltare Larssons hus. Men — tänka sig henne, Trude Larsson, som en anständig förmanande lärarinna, inmurad inom fyra väggar med en hel hop barn att plugga vett och lärdom i — lärdom, som sedan skulle spridas ut bland ett annat släkte igen för att höja, för att upplysa människorna, som kyrkoherden sade — åh, hon kände sig så ovärdig — och så aldrig mer få springa omkring i skogen och på ängen och aldrig fiska aborrar och aldrig leka och vara glad och — aldrig, aldrig mer kanske? — Åh, hvad hon var olycklig!
»Trude, hallå 1»
Alla moln försvunno med ens från Gertruds panna och hela ansiktet klarnade upp som en sol. — Den tiden, den sorgen — sade hon modigt till sig själf och vände sig om med en hurtig sväng.
»God morgon, Trude morgonfågel.»
»Sade du verkligen god morgon, Töre», skrattade hon, så att de hvita friska tänderna lyste fram mellan de röda läpparne, — »vet du hvad klockan är? V2I2 du, just jämnt en halftimma till middag.»
»Ah, ma chère, man dinerar lyckligtvis inte förrän fem», sade han och drog med en retsamt högtidlig åtbörd fram gulduret.
»Jaså, man är i det lynnet, herr grefve», hon gjorde en klumpig nigning och ville skynda sin väg.
I ett skutt var han vid hennes sida.
»Trude, lilla Trude», han slog sin arm om hennes lif och läpparne sökte ifrigt den finhylta rosiga flickkinden. Hon vred sig vigt och lätt ur hans famn.
»Mor har sagt, att det där inte går numera, vi äro inte barn längre», hon lyfte förmanande på fingret.
»Ah, skolmästareminen, då ska' ni tack —»
De gingo tysta på hvar sin sida om landsvägen, så nära dikesrenen det var möjligt — han halft man, halft gosse, förnäm i hållningen med högburet hufvud och studentmössan käckt på nacken, hon, röd-kindad, frisk och fyllig, men likväl smärt med spänstig gång och de långa ljusgula flätorna hängande nedåt ryggen.
»Töre I»
Han hörde ej, ville ej höra, började hvissla en munter melodi och mejade med sin käpp ängsblommorna vid dikesrenen.
»Töre 1»
»Hvad vill du ?»
»Är du ond på mig, Töre?»
En liten aborre hade ändtligen med stor möda nått upp till kanten af korgen och tog nu öfverbalansen, pladask ned i landsvägsdammet.
Gertrud började skratta friskt och muntert, så att det gaf eko bakom skogsdungen, Töre von Waldén instämde än kraftigare och snart gingo de i bästa sämja midt på landsvägen och ropade eko och skrattade om hvartannat, så att det skallade ut öfver nejden. Dammet stod som en gråsvart sky x'undt om dem, men de märkte det icke, tänkte icke därpå, de tyckte blott, att jorden var så skön, så skön med sin fagra vårgrönska och det strålande solskenet och att det var härligt, härligt, att vara ung — lefva — och — älska. Deras händer hade funnit hvarandra och de svängde nu armarne i takt och sjöngo af fulla strupar: »Se öfver dal och klyfta, den unga maj sol ler.»
Plötsligt stannade Gertrud och drog ett djupt andedrag.
»Känner du, Töre?» ropade hon, under det ögonen strålade och en rodnad af stormande glädje flög öfver det leende unga ansiktet.
»Men, säg då, Trude, hvad är det? Du nästan skrämmer mig.»
»Ah, du, dumbom», hon skrattade och grät om hvartannat, »det är ju häggen, som blommar, du», hon gjorde ett litet hopp i yrande glädje. »Säg, känner du ej doften, Töre?»
»Käraste Trude, visst känner jag doften, en mild, smekande, härlig blomdoft till och med, men hvad se'n ?»
»Det märks, att du varit i staden det mesta af ditt lif», sade hon föraktligt.
»Åh nej, Trude.»
»Nåja, om än inte det mesta, så har du ändå inte följt med härute, som vi andra. Häggen, ser du, häggen är våren, med den kommer lifvet efter dvalan, blomdoft efter den tomma iskalla vinterluften, när häggen blommar, då ha vi glädjen, då lia vi sommaren här 1»
»När häggen blommar», upprepade han vemodigt och drömmande och bröt en kvist med hängande snöhvita klasar och lade den varligt in i sin plånbok. »Den skall jag gömma som ett minne af —»
»Af hvad, Töre?» hon såg i andlös spänning upp till honom.
Allvaret var borta och skälmen började glimma längst inne i de mörka strålande gossögonen.
»Af den första gången, du inte ville gifva mig kyssen, Trude.»
Det var en äkta skånsk högsommarkväll med klarblå himmel, öfversållad af lätta, fjäderhvita strö-moln blandadt med en och annan liten rosensky, färgad i purpurrodnad af den sjunkande solens starkt röda återsken. Borta från skogsdungen kom en fläkt af fur- och björkdoft, som behagligt sammansmälte med doften af nyslaget hö och ängsblommor från hövålmarne borta ängen.
Gertrud Larsson kom vandrande framåt landsvägen, försjunken i djupa tankar. Det hade varit examensdag i dag och ännu hvirflade i hennes hufvud allt detta beröm om hennes skicklighet som lärarinna, hvilket hon ej själf kunde fatta. Men, ack — Gertrud såg begrundande ned i marken — hon älskade, trots allt, inte sitt kall, hon längtade efter något annat, hon ville vara fri, fri. Han hade suttit därnere bland åhörarne, den unge arrendatorn på Backgården och sett så vackert och bedjande på henne — Gertruds hjärta blef varmt, då hon tänkte
