Sida 71
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. M. G. II. EN AF FÖRRA SEKELSKIFTETS »ANDESKÅDARE».
»Världen vill bedragas» — detta är som bekant en af de sanningar, på hvilka kan tillämpas den vise Salomos »intet nytt under solen». Tvärt-.om har man i alla tider haft samma skäl att ej allenast förvånas öfver mängden af bedragare och bedragne — utan nästan lika mycket öfver de förras intellektuella undermålighet, som ofta skarpt kontrasterat mot deras »offer», hvilka kunnat i mångt och mycket visa prof på hög intelligens.. . utom just i den svårförklarliga lättrogenhet, som låtit dem duperas af dem i så godt som allt underlägsna individer.
I regeln hänger antydda fenomen tillsammans .med vissa liksom smittosamma tidssjukdomar eller lyten. Så händer det till exempel ofta, att tidskiften, som utmärkts af långtgående, krass materialism, plötsligt följas af ett slags bakslag, kännetecknade af en »tro», som tager formen af den osundaste öfvertro, stundom sjunkande ned till den mest barnsliga vidskepelse.
Vårt »eget» sekelskifte saknar, som bekant, ej exempel af antydda art, och till den lilla episod från förra sekelskiftet, hvars konturer vi här vilja teckna, äro senare paralleler ej svåra att finna. »An-deskådaren» Boheman med sitt »Asiatiska Broderskap», .sin själfförvärfvade ställning inom den tidens högsta och allerhögsta »societé», sitt f. d. kungliga lustslott och sina »kosmopolitiska öden» (uttrycket är hans eget) — står oss ingalunda så fjärran, som man kunde tro af det sekel, som hunnit förgå, sedan han häruppe i vår svenska hufvudstad lyste, steg i jzenith och . . . försvann. Det skedde förresten för nu nästan jämnt 100 år sedan, d. v. s. vintern 1802—3, så att vi på visst sätt kunna anse oss .återupplifva ett »sekelminne».
— — — »Världsborgaren» Karl Adolf Boheman tillhörde genom födseln en vanlig svensk småstads-borgarfamilj; fadern, Anders B., var nämligen kopparslagare och rådman i Jönköping. Och den blifvande världsborgaren gjorde också sin första lärospån i den goda Vätterstaden, i det att han både hade ett par anställningar hos Jönköpingshandlande och därpå själf en tid dref egen rörelse.
Född 1764, hade han redan vid några och 20 års ålder hunnit göra cession och fått göra bekantskap med »gäldstugan». Fadern löste emellertid ut honom från sistnämnda ställe samt skickade honom först till Göteborg, sedan till Flensburg. På intetdera stället tyckes han emellertid ha lyckats slå sig fram, utan i slutet af 1780-talet finna vi honom :»handleda»(!) sin yngste bror, Gustaf B., vid Lunds universitet.
Kort därpå lär han emellertid af någon släkting ha »exporterats», denna gång till Amsterdam, där man skaffat honom plats på ett handelskontor. Och här i Amsterdam var det som han kom att göra •sin lycka —- fast ej på den merkantila vägen . . . i vanlig mening.
Han gjorde nämligen här bekantskap med en *ung och rik engelsman, Stephens, som utom sin stora förmögenhet var i besittning af de oskattbara, högsta insikterna i ett hemligt sällskap, som hade ■den mystiska benämningen »E. L. U. D.» (af "Boheman snart förbättradt och försvenskadt till -»Asiatiska Broderskapet). Stephens' fader hade varit någon slags stormästare i detta sällskap, som •gjorde anspråk på att sitta inne med Frimureriets allra högsta hemligheter — och ändå litet till.
Boheman, som tyckes ha tillhört den ej allt
för fåtaliga klass af människor, som gärna vill fram och upp utan att behöfva arbeta därför, — hade redan hemma i Sverige låtit upptaga sig i Frimurarorden, hvars dåtida många osunda utväxter äro kända. Här möttes lycksökare, äfventyrare och bedragare med en del beklagansvärda ärliga andar, som, sedan »Upplysningstiden» gjort t a b 1 e r a s e i fråga om religion och dylikt, sökte ersättning i »ostindisk» visdom och — Kabbala!
Boheman lyckades göra sig till god vän med Stephens, följde honom öfver till England, fick anställning på hans kontor och blef till sist äfven förlofvad med hans syster. Det tyckes ha varit nu han första gången gästat den svenska hufvudstaden, 1792 eller 93. Han kom såsom angliserad grand seigneur, presenterade sig i Frimurarorden, imponerade med sin visdom från »E. L. U. D.» på Reuterholm och hertigen-regenten och afreste utan att begära eller visa sig eftertrakta någon gunst eller förmån för sig själf — ett fint schackdrag.
Då han återkom till England, hade hans fästmö, miss Stephens, plötsligt aflidit. I ersättning för de förlorade arfsförhoppningarne fick han ai hennes mor 10,000 pund sterling. Och i samma stund var hans beslut fattadt: han skulle nu begifva sig ut i världen för att spela en roll och göra sin lycka.
Ovisst är, hvarför han först slog sig ned i Danmark och icke i det ursprungliga hemlandet. År 1794 finna vi honom emellertid väl upptagen i Köbenhavns högsta societet, ägare till det af honom inköpta förra kungliga lustslottet Frydenlund på Själland, väl sedd af Bemstorff och intim frimurarebroder till prins Karl af Hessen. Från Köbenhavn gjorde han sitt andra besök i Stockholm, föregången af de mest äfventyrliga rykten rörande storleken af hans rikedomar och — dessas ursprung. Bland annat ville man veta, att han skulle ha under revolutionen lyckats stjäla de franska kronjuvelerna. Boheman tyckes hafva känt väl till vår nationalkaraktärs svaghet för allt utländskt, allt hemlighetsfullt och meteoriskt glänsande. Genom att då och då visa sig i hemlandet, alltid såsom den oberoende, outgrundlige grand seigneur'n, imponerade han mera, än om han på allvar slagit sig ned i Sverige.
Och Bohemans starkaste karaktärsdrag synes hafva varit en gränslös fåfänga och ett barnsligt begär att frottera sig med de förnäma. Det dåtida ordensvurmeriet förklarar dock näppeligen, huru det varit möjligt, att han kunnat med sina - sammelsurier vinna tilltro hos personer, af hvilka man dock kunnat begära något bättre omdöme. Hans »tal» äro och förblifva mästerstycken i det alldeles rasande, ej minst i stilistiskt hänseende, vare sig han skref eller talade på svenska eller tyska, hvilka språk han misshandlade lika illa.
Emellertid gaf hertig Karl åt Boheman titel af hofsekreterare samt förlänade honom den så kallade rubingraden i Frimurarorden. Samtidigt lät Boheman, då han förnummit ryktena om sin förmenta juvelstöld, danske konseljpresidenten Bemstorff offentliggöra ett intyg, att han (Boheman) inför Bemstorff gjort till fylles reda för åtkomsten af sin förmögenhet.
Försedd med detta bevis, vågade Boheman ånyo besöka sitt hemland, där han till sin födelsestad Jönköping donerade några tusen kronor och vidare
- 53 -
