Sida 310
FRU KÖRSBÄRSBLOMMA.
För HVAR 8 DAG af Mustafa.
Eftertryck föl bjudes.
Det var en gång en man — somliga kalla honom en äfventyrare — som i Osaka fröjdade sig med geishors dans och sång, med tehusflickor och all slags skimrande fåfänglighet. Från den färgrika, glada teaterstaden kom han till Tokyo fördjupad i studiet af Pierre Lotis skildring af sitt giftermål i Nagasaki. Hvarför, tänkte mannen, skulle ej jag, i stället för att ägna mig åt geishor och tehusflickor, kunna gifta mig?
Giftermålet är i Japan icke egentligen någon personlig angelägenhet, utan snarare en familjefråga. Religionen, som i allmänhet spelar en ganska underordnad roll i Japan, har ingenting med äktenskapet alt göra, och den japanska lagen betraktar detta från en helt annan synpunkt än vår lag gör. Här i Europa väljer mannen åtminstone skenbart själf sin hustru, men så snart han träffat sitt val och fullbordat äktenskapet, ställer sig lagen hindrande i vägen för dess upplösning. Det japanska äktenskapet däremot arrangeras af familjerna och är mindre högtidligt och mindre bindande än det europeiska. Ben japanska lagen förhåller sig gent emot äktenskapet fullkomligt passiv. Äktenskapet är visserligen ett lagenligt kontrakt, men liksom andra kontrakt kan det upplösas, om blott den ena parten, d. v. s. mannen, så önskar. Men för att ett äktenskap skall komma till stånd, fordras ovillkorligen en medlare, en böneman, som ej allenast underhandlar om villkoren för äktenskapet utan äfven efter dettas ingående blir ett slags försyn för de nygifta, till hvilken dessa kunna hänskjuta tvistiga frågor.
Hjälten i denna sannfärdiga berättelse var väl hemmastadd med alla dessa förhållanden, och visste dessutom hur de praktiserades i Nagasaki. Där spela i allmänhet främlingsförame bönemän och arrangörer för giftaslystna turister. Främlingsföraren skaffar sin skyddsling en hustru med nära nog samma lätthet som en rikshåener en teaterbiljett. Men det måste erkännas, att de kvinnor, som Nagasakis främlingsförare gifta bort, kanske den ena säsongen efter den andra, äro något tvifvelaktiga om också ej just i moraliskt så dock i en del andra afseenden. Deras främlingserfarenhet är ofta starkare utvecklad än som är angenämt.
1 Tokyo däremot existera knappt några främlingsförare, och vår hjälte kände i alla händelser ingen lust att anförtro sig åt någon sådan. Försänkt i funderingar öfver äktenskapsproblemet kom han en dag på gatan i samtal med en äldre japansk herre.
»Hur bär man sig åt», frågade han denne, »om man som främling vill skaffa sig en japansk hustru för en längre eller kortare tids vistelse i den uppgående solens land?»
»Man reser till Nagasaki», svarade japanen.
»Ja, det där känner jag till, men kan saken ej arrangeras i Tokyo?»
»Är det verkligen ert allvarliga uppsåt att vilja gifta er här i Tokyo?»
»Ja, förvisso är det så.»
»Nåja, den saken skulle ju möjligen kunna ordnas, om ni kan skaffa er en böneman och ej har något emot att inlåta er med mig, så tror jag, att i min familj skulle kunna finnas en för er lämplig hustru.»
»Förlåt, ärade herre, det skulle glädja mig obeskrifligt att få göra affärer med er, men först och främst måste jag dock anhålla att få veta ert ärade namn ?»
Japanen presenterade sig som herr Kamakura, styresman i Nihon Bashi, ett af Tokyos 19 stora distrikt — det vill säga, ett slags borgmästare. Äfven främlingen presenterade sig, men då hans namn ej är af någon betydelse för berättelsen, förtiger jag det.
»Jo», sade Kamakura, »för formens skull måste ni ha en böneman som framställer ärendet hos mig och för in er i mitt hus. Känner ni någon i Tokyo ?»
»Javäl!», svarade främlingen, »jag känner professor Fushimi vid Tokyo universitet, kanske han passar ?»
»Mycket bra, han är en utmärkt människa, en af mina personliga vännep>, svarade japanen.
Främlingen begaf sig således till den mycket lärde professorn, som, sedan han fått veta hvilken familj saken gällde, med största beredvillighet åtog sig uppdraget. Redan samma dag satte han sig i en rikshå för att bege sig till sin ärade, väl aktade vän Kamakura.
För påföljande dag anordnades därefter främlingens första besök hos borgmästaren, vid hvilket tillfälle han skulle få se dennes döttrar och träffa sitt val.
Professorn kom och hämtade honom och båda åkte tillsammans till den ärade Kamakura, fram-lingen efter hvad han själf påstått något underlig till mods. Hos Kamakura mottogos de båda gästerna af värden själf med djupa bugningar och fördes sedan skorna aftagits in i mottagningsrummet, där
Kliché: Bengt Silfversparre
»FRU KÖRSBÄRSBLOMMAS» TOALETTBESTYR.
- 292 -
