Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

belägrad af en tiger.

Berättelse för HVAR 8 DAG af Mustafa.

En dag, då termometern redan klockan 7 på morgonen visade 43 grader Celsius lämna vi Pannastatens herrelösa hufvudstad för att oxa till Nagode, säte för en af de allra minsta af furstarne i •Central India. Som hela Bundelkhand, är landet mellan Panna och Nagode rysligt. En torr, förbränd, af hetta ångande, snårig och resig djungel, stundom afbruten af med kolsvarta klippstycken besådt slättland. Människoboningarne äro sällsynta, byarne än sällsyntare, men där de finnas, grinar en fattigdom ■och hunger till mötes. Här och där vid rastplatserna ser man några oxkärror och ett dussin människor ätande sitt torra bröd och badande vid brunnen, men i allmänhet är landet ödsligt och folktomt.

Klockan åtta på morgonen aftågade vi från Panna, och ej förr än klockan ett på natten voro vi i Nagode. Afståndet mellan de båda städerna är mellan tre och fyra mil. Dock måste det erkännas, att vi ej åkte oafbrutet hela denna tid.

Vid middagstiden, då hettan var sådan att själen satt slö inom en i upplösnings ills'ånd varande kropp, släpade oxarne ned oss i en liten by, belägen i utkanten af en tät och snårig djungel. Oxarne ville rasta och då det icke är möjligt att förmå indiska oxar att afstå från ett fattadt beslut, nödgades vi foga oss. Mohammed började plocka fram några af dam och smuts kolsvarta tuppben, litet stenhårdt, smutsigt bröd och en del oätbara, förbrända fikonkartar, samt bjöd mig att äta af denna föga lu-kulliska måltid. Min körsven bakade bröd på en brinnande rishög, men däraf kunde jag ej få något godt. Att förmå en hindu att dela sin mat eller sin dryck med en smutsig otrogen, torde vara omöjligt. Och Mohammed, islamiten, var för lat att baka. Under det jag, sittande på ett trappsteg, försökte afvinna de smutsiga tuppbenen deras angenämaste sidor, kom en man fram ur djungeln med andan i halsen, badande i svett och med sönderrifna, nedfläckade kläder. Han hade sett en stor tiger nere i djungeln, ropade han, och det var med nöd han undgått att bli dess byte. Byinnevånarne blefvo nära nog vakna af förfäran och flydde in i husen, upp på taken eller i träden. Det var nästan som om tigern varit med ibland dem på byns hufvudgata.

Mannen, på hvars trappa jag satt, försökte öfvertala mig att klättra upp på taket, dit han själf tagit sin tillflykt, men då jag skrattade honom rätt i ansiktet, blygdes han och kom ned igen från sin upphöjda plats. Han berättade mig, att han var den enda i hela byn, som ägde en bössa och att han i sin ungdom skjutit flera tigrar — men nu vore han till åren och ville ej längre utsätta sig för faran. — Nå, sade jag, låna mig din bössa, så skall jag gå ut och skjuta tigern. — Nej, det ville han ej, lika litet som han ville låna ut vapnet åt någon annan i byn. Själf ansåg han sig för gammal att gå ut på tigerjakt. — Efter en stunds öfverläggning, förmådde jag honom emellertid att beväpna sig med sitt ej allt för fruktansvärda vapen och följa mig ut i djungeln. Hvad mig angår, så utgjordes min beväpning af en som tigerdödare säkert mycket oskadlig revolver.

Hur vi ströfvade omkring hit och dit i den täta ovägsamma djungeln, funno vi icke någon tiger, utan återvände med oförrättadt ärende. Jag var just i färd med att fråga mina oxar, om det behagade dem att fortsätta färden, då fyra män kommo springande från södra delen af den långsträckta byn, skrikande med full hals, att tigern därnere inträngt på bygatan, gripit en pojke, som legat och sofvit på gatan, samt släpat honom med sig ut i djungeln.

Jag föreslog nu min värd en ny expedition, men han var ännu betänksammare än nyss. Hade tigern redan smakat blod, vore han farlig, bössan vore dålig och gammal och hade icke på många år användts. Förgäfves framhöll jag att det vore en skam för hela byn, att låta tigerns våldsdåd bli ohäm-nadt. Nåväl, sade jag slutligen, då går jag ensam med det vapen jag har, och begaf mig in i djungeln än en gång. Då emellertid min värd och de öfriga byamännen sågo att jag gjorde allvar af min hotelse att gå ensam, slogo dem deras samveten, och de följde mig. Min värd med bössan upphann mig snart och de öfrige kommo efter, beredda att med oväsen och tjut försöka skrämma besten och, om detta ej lyckades, taga till fötter. Långsamt, med svett och möda arbetade vi oss fram i den öfverhettade, snåriga djungeln och befunno oss efter väl en timmes marsch vid kanten af en öppen plats, bevuxen med förbrändt gräs af nära nog half manshöjd. En stund stodo vi stilla, min värd och jag disputerande om vi skulle våga oss ut på detta torg, som väl mätte 3UU steg i fyrkant. Om också icke tigern ligger fördold i gräset, så finnas där törhända Cobras och de äro nästan ännu farligare, sade hinduen. — Se, afbröt han sig plötsligt och pekade ut åt slätten. Att börja med såg jag ingenting annat än hur den af solen upphettade luften dallrade ofvan det sträfva gräset. Men se då, ser ni ej rörelsen i gräset? Jo, verkligen. Midt ute på slätten gick det höga torra gräset i vågor, som om någon kolossal orm slingrat sig däri. Så höjde sig något ofantligt, gult, glänsande, ofvan grässkogens toppar, dök åter ned och höjde sig ånyo. Det var som om solen fallit ned i djungeln och nu studsade upp och ned som en guttaperkaboll. Men en sol, från hvilken utgick ett doft morrande, snarare lekfullt än ilsket. Ett ögonblick — och jag såg ingenting mer — blott gräset vaggade sakta hit och dit. Samtidigt vände jag mig för att söka mina följeslagare och hjälpare, och se, alla flydde de hals öfver hufvud. Af dem, som skulle skrämma tigern med oväsen, såg jag endast en och annan flyende bland buskarne, och min värd befann sig i fullt språng mot ett mangoträd, som reste sig öfver buskarne, väl 50 meter från min plats. Med bössan i högsta hugg sprang han. Utan att fatta något beslut därom, sprang äfven jag, och bakom mig steg tigerns plötsligt våldsamma rytande upp ur gräset. Bestens uppmärksamhet hade blifvit väckt genom det buller mina flyende följeslagare åstadkommit, och han gjorde sitt första språng efter oss. Min värd är redan uppe i trädet och jag är ej långt därifrån, springande utan att kunna se mig om. — Så är jag framme vid det yfviga mangoträdet och under det jag klänger mig upp på dess lägsta grenar, hör jag tigerns rytande alldeles bakom mig. Högt uppe i trädet klättrar min värd, fast han för länge sedan är i skydd, liksom för lifvet. Där kommer plötsligt hans bössa neddansande, snuddar vid mitt hufvud, bryter brakande en gren och faller med en dof duns i marken. Halft döfvad af denna oväntade projektil, sitter jag ett ögonblick stilla på grenen och riktar mina ögon åt det håll, hvarifrån rytandet kommer. Där höjer sig ett ofantligt gult skimrande nystan från marken, sväfvar ett ögonblick i luften liksom ett gult sken lysande i solen och jag får en föreställning om något som flåsade alldeles under grenen, på hvilken jag sitter, som om ett lokomotiv passerat tätt under mig. Med ett väldigt dån och brak faller så tigern ned bland de knastrande torra grenarne och lofven vid mangoträdets rot.

- 521 —