Sida 540
HVAR 8 DAG
Jag liar aldrig varit någon klättermakare, men denna gång kom jag högre upp i trädet hastigare än jag skulle trott vara möjligt. Och där nere låg den morrande gula besten, piskande marken med sin väldiga svans så att blad och grenar vrde och dammet steg högt i skvn.
Jag vet ej om tigrar kunna klättra i träd. Denne gjorde emellertid icke något annat försök därtill, än att han reste sig på bakbenen mot trädstammen, spännande sina klor i barken, som kattorna bruka göra. För öfrigt höll han hela tiden sina gula, grymt glänsande ögon riktade på oss och tog sig då och då en promenad rundt om trädet, liksom om han sökte ett sätt att komma upp däri.
Högt uppe i mangoträdets topp satt en gammal babian med kolsvart ansikte och lät sig med välbehag löskas af sin fru. Med ett lifligt intresse hade han betraktat vår uppklättring och tigerns språng samt gnuggade vid hvarje bestens rytande förnöjd händerna. Då tigern efter att en stund vandrat rundt trädet under starkt rytande tröttnade och lade sig ned med sina blickar fästade på oss, tyckte babianen, att hela affären artade sig att blifva tråkig, hvarför han för att uppegga det gula vilddjurets mod började bombardera detsamma med stenhårda mangokartar. Tigern som väl trodde att denna obehagliga hälsning sändes honom från oss, började åter under fruktansvärdt rytande kloa i trädstammen, till stor glädje för babianen. Min värd uppmanade mig att med min revolver skjuta på tigern, men jag ansåg att detta ej skulle göra besten stort mera skada än babianens projektiler. Mina sex revolverskott voro dock mitt enda försvarsmedel och jag ville ej kasta bort dem i onödan. Ingen kan veta hvad en retad tiger kan hitta på att företaga sig. Men, sade hinduen, skjut då åtminstone babianen, som sitter däruppe och skränar åt vårt trångmål samt dessutom i onödan retar tigern. Om hans döda kropp kommer neddansande får vilddjuret därnere något att syssla med. Nej, babianen är på sätt och vis vår värd, det vore orätt att offra, honom åt djäfvulen därnere. Klättra upp högre i trädet du och försök öfvertyga honom om det olämpliga i att kasta mangokartar. Min värd klättrade verkligen upp ett stycke för att utföra denna rätt otrefliga mission, men babianen slog händerna med sådant eftertryck i grenen, på hvilken han satt, och spottade så afvisande, att hinduen fann sig föranlåten att vända om.
Då således ingenting var att göra, blefvo vi lugnt sittande där vi voro, lyssnande till babianen, som ledsnat på bombardementet och nu med hes röst föredrog allehandda humoristiska berättelser ur babianlifvet. Åtminstone angaf hans makas periodiskt återkommande gapskratt att de voro humoristiska.
Allvarlig och bister låg tigern stilla nere bland trädrötterna, bidande sin tid. Väl en timme räckte denna belägring.
Emellertid hade byamännen, som vid tigerns åsyn tagit till flykten, repat mod. Måhända var min värd såsom byns enda beväpnade man dem dyrbar. Nog af, man hade beväpnat sig med alla byns grytor och metallbitar samt med brinnande facklor, grenar och risknippen och tågat ut i djungeln för att med oväsen, eld och rök injaga fruktan hos vilddjuret. Hela djungeln genljöd snart af ett öronslitande oväsen, som kom babianen att tjuta med full hals, och en tjock illaluktande rök började tränga fram genom snåren. Vår belägrare blef oangenämt berörd, spetsade öronen och fnyste några gånger samt uppgaf så ett hela djungeln skakande rytande. Med sina gula
ögon spejade han in i de tätaste snåren, krypande tillsammans, färdig till språng mot denne larmande, illaluktande fiende, som han ej såg.
Männen höllo sig väl gömda bland snår och buskar under ett oväsen och ett skrikande, som borde kunnat skrämma det tappraste odjur på flykten. Babianen uppgaf genomträngande, skärande skri och från de på ett stort stenröse samlade blossen trängde en kväfvande rök ut mot slätten. — Plötsligt stiger en eldstråle upp ur det torra gräset därute och inom ett ögonblick är hela den öppna platsen, där vi först upptäckt tigern, ett enda haf af böljande, fräsande flammor. Tigern, som på detta sätt såg sin naturliga återtågsväg blockerad af eld och rök, lät först sin fruktansvärda stämma genljuda i skogen på ett sätt som öfverröstade allt det mänskliga oväsendet och kastade sig därpå med höga, mjuka språng in i djungeln på en punkt, dit den tätaste röken ännu ej hunnit. Under ursinnigt rytande bröt han in bland buskar och snår, drifvande de för lifvet flyende människorna undan åt sidorna och försvann snart ur vår åsyn. De belägrade voro undsatta. Och med något besvär och möda stego de ned ur sin provisoriska fästning, alla fyra, hinduen och jag, babianen och hans fru.
Elden, som snart förtärt allt det torra gräset, slocknade af brist dels på luftdrag, dels på näring. Djungeln är nog torr och borde sålunda erbjuda en god härd för elden, men allt trä är till den grad stenhårdt, att det bildar nära nog ett bålverk mot elden.
Vi togo under många vördnadsbetygelser afsked af den af allt hvad som försiggick ytterst intresserade babianen. För hinduen är apan ett till viss grad heligt djur äfven utanför Benares gränser, och hinduens uppmaning till mig, då vi sutto i trädet, att skjuta babianen, visar att han ansåg sig vara stadd i yttersta trångmål. Att under vanliga förhållanden skjuta eller på annat sätt ofreda de svartansiktade gynnarne kan nära nog åstadkomma uppror bland hinduerna. Åtminstone i det heliga Benares, alla apors och rysliga afgudars förlofvade stad.
Jag ansåg mig fått nog af tigerjakt, åtminstone för denna gång. Att vidare forska i djungeln efter den nu ursinniga tigern, hade varit galenskap, så mycket större som min värds bössa genom fallet och tigerns åverkan därpå var odugligare än någonsin.
Vi började söka efter det bortröfvade barnet och funno efter en stund dess illa åtgångna kvarlefvor ute på den förbrända slätten. Med denna bedröfliga trofé återvände vi till byn, utan att vidare se något af tigern, och sedan jag skrifvit och afsändt ett bref till den engelske residenten i Panna med upplysning om vilddjurets vistelseort och med uppmaning att antingen själf komma eller sända någon annan, som kunde befria byn från dess tyrann, började jag tänka på fortsättandet af min resa.
Då jag slutligen fann reda på min kärra, upptäckte jag i den Mohammed och kärrkusken, båda försänkta i djupaste slummer, utan en aning om hvad som tilldragit sig samt under kärran oxarne, likaledes sofvande. — Alla mina fyra följeslagare väcktes och sattes på sina platser, hvarefter vi återigen, sofvande, släpade oss iväg mot Nagode.
Med skäl kan man ju säga om detta mitt enda möte med en indisk tiger, att det i det stora hela varit rätt åt mig, om jag blifvit uppäten, och att det är en alldeles ovanlig idiotisk dumdristighet, att gå ut att leta tigrar i det närmaste obeväpnad. Olyckligtvis föll mig denna utmärkta sanning in först i Nagode.
