Sida 477
RIKSMUSEETS ETNOGRAFISKA AFDELNING
mor. Vi finna här ej mindre än 29 sådana, numera naturligtvis ej längre i bruk varande trummor, den största samling, som finnes. Prästers ovisa nit, eldsvådor, sådana som den i Köpenhamn år 1728, hafva ödelagt detta så högeligen intressanta material för studier af Lapparnes uråldriga religiösa föreställningar. Om värdet af denna samling få vi det bästa begreppet när vi besinna, att hvarken Norge eller Finland äger en enda trumma i behåll från sina Lappar och att i Sverige för öfrigt veterligen blott finnas 8 stycken, medan Danmark äger 6 och ett mindre antal finnas i öfriga europeiska museer. Hufvudmassan (23 stycken) af etnografiska museets trolltrummor togs i beslag vid en biskopsvisitation i Åsele Lappmark år 1724, alla de öfriga äro äldre, några införlifvade med rikets samlingar redan under 1600-talet, men i själfva verket högst betydligt äldre.
I nästa ram finna vi de med Lapparne nära besläktade Samojedema och Ostiakerna representerade, tyvärr alltför fåtaligt i förhållande till de utmärkta tillfällen vi haft att erhålla samlingar från dessa folk. Bättre, men dock långt ifrån tillräckligt, är de i den yttersta nordosten bosatta Tschuktschernas lefnadssätt åskådliggjordt.
Men allt kan ej komma på en gång. Nya ansträngningar måste göras för att på alla håll komplettera de samlingar, som skola gifva en åskådlig bild af de mångfaldiga sätt, hvarpå jordens olika folkslag lefva sitt lif och sträfva till högre fullkomning eller — obarmhärtigt krossas under den så ofta brutalt uppträdande »civilisationens» järnhäl.
Det kan väl hända att någon kan tänka: men tjänar det verkligen någonting till att studera de lägre, ja de lägst, stående folken? är något att däraf lära? — Ja! mycket! Lika visst som hela vår nuvarande andliga egendom är resultatet af en genom årtusenden gående utveckling, lika visst är, att denna utveckling ej kan rätt förstås, utan att man i grund känner äfven de primitiva stadierna på mänsklighetens långsamt trampade väg framåt. Det gör ett egendomligt intryck, att hos folk, som ej stått i nämnvärd beröring med någon högre kultur, igenkänna sådana fullkomligt själfständiga tankar och idéer, som vi skulle vara böjda att tro födda i går hos något af de högre kulturfolken. Den »primitiva» människan är ej på långt när så primitiv, som hon vanligen tros vara. Äfven hon har bakom sig en oändligt lång utveckling, styrd af samma naturlagar, som ledt vår egen. Detta är en af de många lärdomar, som stå att hämta ur studiet af de primitiva folkens alster, på hvilka alla hon satt prägeln af sitt sär-
Efter fotografi.
Kliché: Kem. A.-B, Bengt Silfversparre, Sthlm—Gbg
SARKOFAGER FRÅN CARTHAGO, nyligen funna.
egna skaplynne och af de yttre förhållanden, under hvilka hon lefver, öfver ingången till ett etnografiskt museum kunde med fog sättas den grekiske tragöden Sophokles' bekanta ord:
»Mycket det underbart gifves, mest dock är underbar mänskan själf.»
utgräfningarne vid carthago.
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre
FYND AF EN SARKOFAG.
Synnerligen intressanta utgräfningar pågå nära Tunis, å platsen för det gamla Carthago. De började för flera år sedan och bedrifvas ännu, under franska statens skydd, af en halft religiös orden (Pères Blancs) instiftad af kardinal Lavigerie. Man har ur s. k. »dödsbrunnar» (puits funéraires) uppgräft 12 sarkofager, hvilka lära förskrifva sig ända till 20, 50 och 100 år före Hannibals tid. Att döma af dräkterna å stenbilderna och prydnaderna hos mumierna inuti sarkofagerna, antages att dessa ha varit präster och prästinnor. Troligen skola mycket värdefulla föremål framkomma vid
fortsatta gräfningar.
