Sida 528
från haparanda och torneå.
För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius. Illustrationerna efter fotografier af Mia Green, Haparanda.
DEN SVENSKA GRANSSTENEN.
Ofvan Bottniska vikens grunda fjärdar, norr om de steniga fiskeskären och granbeklädda, af alliäckar kransade holmarne, tömmer den breda Torneälfven sitt vatten. Från Torne träsk uppe i det storslagna svenska högfjället och från Muonio älfs källsjö, den fjällinra-made Kilpisjaur vid gränsen mot Finland och Norge, en sträcka af omkring 50 mil, strömmar vattnet ned mot kusten, än i vilda forsar och fall i cle trängre, klippiga passagerna, än i bredt utsvällda »sel» eller lugnvatten där älfven vidgat sig mellan videklädda stränder och samtidigt yräft sig ned på djupet, så att den gifvit upphof åt stora, fiskrika sjöar. Vid älfmynnet ligger pä högra, d. v. s. västra stranden den gamla svenskstaden Torneå — att staden ursprungligen tillhört det egentliga Sverige och att älfven ännu i dag måste öfverskridas, innan man kommer till Finland, är ett ej minst i den krigs historiska htteraturen ofta framhållet faktum. Men den gången, under de sorgliga åren 180S—1809, kunde vi ej värna oss, utan måste efter ett eländigt krig finna oss i att vårt land, som då nådde ända till Kemi älf, blef stympadt, hvarjämte vi ju också förlorade hela Finland. Midt emot T rneå ligger åt väster vid en grund älfvik staden Haparanda, dotterstaden efter fredsslutet, vårt lands nordligaste stad, särskildt sommartiden en liten idyllisk ort. Nedanför de båda grannstäderna tränga fjärdarna ihop sig, och så kommer åter en fors, »Korva», den sista i Torneälfven, som därpå gjuter sitt svallande och porlande vatten i Bottenvikens bassäng.
»Haparanda, rikets nordligaste stad. Stadsbud saknas, men torde ej häller behöfvas», heter det i Turistföreningens resehandbok. Ja, det är sant. Numera linnes daglig ångbåtsförbindelse med Luleå, men de få resandena och deras gepäck hinner hotellvaktmästaren så väl sköta om. Man bör för öfrigt ej ha brådt, när man kommer till Haparanda. Staden är i själfva verket finsk — de flesta invånarne äro af finsk börd och tala finska — och
Kliché: Ticjiqt Silfversparre.
HAPARANDA: STRANDGATAN.
den finska flegman har ju blifvit beryktad. Finnarne ha nog också behof af allt sitt lugn under nuvarande politiska situation. Men Haparanda förtjänar under alla förhållanden att be-
ses.
Haparanda är en slags försvenskning af det gamla
finska namnet Haaparanta, d. v. s. aspstranden. Stadens vapen är också »en på älf-stranden stående gränsesten med tvänne aspar och en ofvanför lysande sol» — det sista en erinring om att Carl XI anno 1694 såg midnattssolen från klockstapeln i Torneå. Förr fanns här en by med färjstäile (»trajectus») till Torneå, såsom skådas kan i Dahlbergs »Suecia an-tiqua et hodierna». Köpmännen eller de s. k. borgarena i Torneå hade för sin vidsträckta handel på Torne lappmark saltbodar och magasin i byn — men mer än en liten by var det aldrig. När vi därefter år 1809 miste Finland och enligt kejsarens uttryckliga diktamen måste afstå äfven Torneå, utsågs år 1812 plats för en ny stad på Nikkala bys ägor 1 './a mil åt väster från Torneälfvens utlopp. Här fanns god hamn och djupt vatten. Men handelsintressena, för hvilkas tillgodoseende det var en hufvudsak att komma i direkt förbindelse med å ena sidan Torneå, å den andra utfartsvägen från lappmarken långs älfven, vållade att den blifvande staden kom att förläggas
— 5io —
DEN KYSKA GRÄNSSTENEN.
