Sida 327
HVARFÖR FARBROR EK ALDRIG LOG.
Berättelse för HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Vi barn kunde aldrig fatta, hvarför farbror Ek aldrig log, utan gick omkring så dyster och fåordig.
Han var en aktad gammal sjöbuss, stor och grof, med ett väderbitet ansikte och valkiga händer.
Vi pojkar beundrade honom storligen och hyste en ofantlig respekt för honom och hans rynkiga panna. Han var finne till börden och hade deltagit i det sorgliga kriget år 1808 mot ryssarne.
Farbror Ek hade sedermera begifvit sig öfver till Sverige och bedref fiske tillsammans med far.
Då han en dag omkom under en storm på hafvet, sörjde vi honom mycket, ty vi hade fäst oss vid
honom, trots hans fåordighet och sträfhet.
* *
*
Många år därefter, då vi bröder en stonnig kväll sutto samlade kring härden, förtäljde far oss gamle Ekens historia och hvarför han aldrig log.
»Då finsk-ryska kriget utbröt år 1808, bodde Ek tillsammans med sin enda dotter, Ragnhild, i en liten stuga ute vid kusten. Han hade tidigt förlorat sin hustru och därefter koncentrerade han all sin kärlek på den fagra Ragnhild.
Då Ek gick att förena sig med den finska hären, öfverlämnade han Ragnhild i en gammal prästfrus vård och tog ett löfte af henne, att städse vara Finland trogen, hvad som än kom att hända. Ragnhild lofvade honom dyrt och heligt att aldrig svika sitt fädernesland — och så drog han ut i strid och kamp för sitt älskade Finland.
Det var efter det sorgliga nederlaget vid Oravais, som Ek tillsammans med många andra bussar blef som fånge förd till ryssarnes läger.
Det var en stjärnklar novembernatt, då ban i sällskap med sina olyckskamrater låg vid en lägereld, hvilken kosackerna hade upptändt. Hans tankar vandrade bort till den tysta prästgården, till hans dotter Ragnhild, och han bad en tyst bön för henne.
Ett stenkast från lägerelden låg befälhafvaren tält. Dörren på detta sköts åt sidan och en kvinnlig gestalt, åtföljd af befälhafvaren, trädde ut.
Elden, flammade upp och belyste tydligt ocli klart kvinnans ansikte. Vid åsynen af detta sprang Ek upp som stungen af en orm.
Ragnhild! Ragnhild här 1 Allt blodet ruSi .de upp i hans ansikte och pulsarne bultade vildt. Han ville rusa fram till henne, men i detsamma stötte en kosack sin långa bajonett mot hans sida. Han blef stående med vidt uppspärrade ögon och blickade efter paret. Slutligen vände han sig till en gammal kosack och sporde hest: »Hvem var den •dam, som gick ut med öfversten?»
»Hans hustru! En fager finsk tös, hä!» genmälde kosacken med ett elakt grin.
Alldeles tillintetgjord sjönk Ek åter ned på sin plats. Ragnhild! Hans Ragnhild — en rysk soldats hustru! Hvilken oerhörd skam. Han stönade tungt och gömde ansiktet i de valkiga händerna.
Följande dag vid soluppgången gjordes uppbrott. Just då fångarne fördes förbi öfverstens tält, steg denne jämte sin gemål till häst. Ek stannade en sekund framför henne. Hans väderbitna ansikte var likblekt och i ögonen brann en dyster glöd. Vid åsynen af den gamle mannen ryckte hon häftigt /ill och sträckte händerna mot honom, hviskande:
»Far!»
Eftertryck förbjudes.
Då ljöd Eks röst, kall och hotande, genom den frostiga morgonen:
»Jag känner dig ej! Löftesbryterska som du är Förbannad vare du, som svek din far och ditt fädernesland!»
Därpå vandrade han med högburet hufvud bort med de öfriga fångarne, under det Ragnhild föll af-svimmad i sin mans armar.
Ek blef sedermera frigifven och begaf sig då till Sverige, hvarest han, tillsammans med mig, bedref fiske. Aldrig såg jag ett leende på hans ansikte och aldrig kom ett gladt ord öfver hans läppar, men en redlig och bra kamrat var han. Frid öfver gamle Eken!» slöt min far sin berättelse, och vi
pojkar instämde af hela vårt hjärta.
* *
Med tankarne ännu fullt upptagna af farbror Eks historia gick jag ut och skådade ut öfver det upprörda hafvet. Hvita och skummande bröto sig de grönblå böljorna mot de branta klipporna, under det stormen tjöt sin hemska melodi. I detsamma gled månen fram bakom ett moln och kastade en bred silfverglittrande strimma öfver hafvet
»Ljus öfver farbror Eks graf!» mumlade jag för mig själf och gick tyst tillbaka in i stugan.
»CORNEVILLES KLOCKORS» KOMPOSITÖR.
ROBERT PLANQUETTE. †
Hvem, som gjort bekanskap med operettmusiken, har icke tjusats af den graciösa, melodiska musiken i »Cornevilles klockor»! Denna operett hör till dem som eröfrat världen, som icke berörts af tidens modeväxlingar, utan alltid med lika stor förtjusning mottages af publiken. Egendomligt nog har kompositören af den så omtyckta operetten förblifvit så godt som okänd för den stora allmänheten. Hans namn har väl ofta nämnts, men världen har icke mycket sysselsatt sig med honom. Först nu, då han aflidit, påminner man sig honom, Robert Planquette.
Planquette var född 1840 i Paris. Han har strött ut en mängd kompositioner i världen, men utom »Cornevilles klockor» har blott en af dem, operetten »Ripp-Ripp», lefvat längre än för dagen.
- 309 -
