Sida 480
/IVAR S DAG
De kastade sig med vildt rytande upp emot »Hedvig-Eleonora», den kalla, hårda försvararinnan; de drogo henne med kraft ned. Det var strid, förtviflad strid dem emellan — men »Hedvig-Eleonora» kom lyckligt ur striden. Hon hade dock ej längre någon färg kvar. Några af hennes lockar saknades också, hade brutits af, men alla ombord voro räddade — hon hade räddat sin kapten och sin skuta och hvad betydde väl då några lockar! ett förhärjadt yttre.
Så hade det gått många, långa år, år af strid och kamp och arbete, men också af jublande fröjd. Hon hade sett olika folkslag, åh, så olika.
Hon hade fört hem last till Sverige, last af fina, mjuka varor, varit med om ostindiska kompaniets glansdagar, sett hela dess blomstringsperiod.
Hon, »Hedvig-Eleonora», hade åter fått en ny kapten, hon hade också sett huru han från barn så småningom blifvit en man.
De gjorde ej längre resor dit bort till främmande länder, där de talade så underligt. De foro blott till platser, där »Hedvig-Eleonora» förstod hvad de sade, där folket var så ljust, så tyst och stilla emot hvad hon förr sett.
Så kom en mörk, dyster höstnatt, »Hedvig-Eleonora» röt till vid minnet, där hon satt o;ch vaggade för vinden, stormen var stark som nu och dimman låg tjock lik en tät grå slöja öfver sjö och klippor, man hörde rytandet ifrån bränningarne rundt om — då var det som olyckan hände! — Hon kände ännu den skakningen, hörde dånet, då de i mörkret foro upp på ett undervattensskär.
Huru hon kämpade för att ej glida af grundet, utan kunna stå kvar tills hjälp skulle komma, tills natten skulle vika och dager gry.
Men vågorna vräkte på, de skulle till slut vinna seger.
Då dagen kom fanns ej längre skeppet »Hedvig-Eleonora», endast vrakstumpar af det som varit, drefvos af vågorna upp emot land.
Kaptenen och manskapet hade räddat sig på plankor och skeppsdelar och sedan blifvit upptagna af en förbipasserande båt.
Vinddrifven, hjälplös, drefs »Hedvig-Eleonora» omkring i de väldiga vågorna, tills hon, som af ett under, från däcket af den förutnämnda båten igenkändes och blef tillvaratagen af hennes egen, där som skeppsbruten upptagne kapten.
Därefter blef det en dyster tid för »Hedvig-Eleonora», ty hon blef lagd in uti en vedbod, där hon fick ligga en hel lång vinter.
Först på våren kom kaptenen och hämtade henne, förde henne långt bort till en liten stuga, hvilken legat så ny och fin och ljus i vårsolen.
Ej långt därifrån stod en nylöfvad ek och i den blef hon fastnitad.
»Härifrån kan du se oss, du kära, gamla galions-bild, vårt bästa dyrbaraste minne från fars och farfars tid. Då jag får längtan ut till hafs, får jag gå hit och språka vid dig om striderna där ute!»
Kaptenen och hans unga hustru hade då för första gången satt några friska blommor i hennes högra hand, den vänstra höll hon nu, som under hela sitt föregående lif, hårdt och fast tryckt emot sitt hjärta. De hade kiappat henne lik en god gammal vän och nickat åt henne, då de gingo bort därifrån.
Hon hade sett huru de arbetat i jorden, sått och skördat, sett blommor knoppas, vissna och do, hört fåglarne sjunga, med toner, hvilka hon kände igen liksom i en dröm från fordom, långt innan hon som galionsbild kom ut till hafs, sett också dem försvinna. Marken hade blifvit hvit af snö, som smält bort för vårsolen, hvilken med sin värme gaf lif åt allt det, som legat domnadt under vintern.
Allt hade hon sett med stilla spörjande ögon.
De små barnen, hvilka allt som åren gått, kommit till och vuxit upp, gåfvo henne de första blommorna de plockat. — Då de voro mycket små, lyftes de upp af »fars» starka arm för att »få klappa henne».
De första bären de plockade, hängde de uppradade på strå om hennes handled, på vintern gjorde de snögubbar midt emot henne, »för att hon ej skulle vara så ensam».
Den stugan, som först var så liten, hade blifvit tillbyggd, ängar och åkrar blifvit utvidgade, och då den lille gossen, hvilken först blifvit lyft på sin fars arm för att få »klappa Hedvig-Eleonora», nu själf fick lyfta sin egen lille gosse dit upp, då fanns det där både fruktträdgård och blomsterrabatter, all nutidens lyx, men ändå var det alltid »Hedvig-Eleonora» nu, som förr, hvilken allra först skulle hafva de vackraste blommorna.
Ja, »Hedvig-Eleonora» log ett ljuft leende, nu gick det ej en dag utan att hon fick en eller annan blomma — och med blomman så månget half-hviskadt förtroende.
Hur fager hon var, den lefvande »Hedvig-Eleonora», eller som hon i dagligt tal kallades Elly, då
(Forts, nästa sida\
Sfter fotografi. Klichi: Bengt SUfvereparrt.
KONUNG CHRISTIAN IX:S BARNBARNSBARN: Prins Edward af Wales med sin yngste bror, Prins George, född i december 1902.
