Sida 364
HVAR 8 DAG
S :t Marienkyrkan, den vackraste af dem med sitt 80 meter höga tom, hvarifrån man har en storartad utsikt öfver nejden och hafvet, finnas bl. a. den svenske generalmajoren v. Wrangels († 1647) grafkor samt hviloplatsen för den såsom utmärkt jurist bekante vicepresidenten vid svenska tribunalet D. Me-vius. I grannskapet af denna kyrka finnes en hel samling härliga gamla gotiska byggnader: den s. k. gamla skolan, nu museum, byggd i början på 1300-talet, ärkediakonthuset, byggdt 1450, prestgården, byggd 1495 m. fi. Alla dessa profanbyggnader i sträng, ädel stil äro rikt utsirade med glasurtegel, och stå så oberörda af tidens inverkan, att man skulle kunna tro dem vara från i går. I ena hörnet af torget står ett egendomligt byggnadsverk från svenska tiden, den s. k. vattenkonsten, en paviljong-artad byggnad, uppförd på 1600-talet, hvarest staden under tre århundraden erhållit vatten genom rörled-
ningar från källor söder om Vismar. Nu är den ur-bruk sedan en ordentlig vattenledning anlagts. En intressant byggnad är det s. k. Fürstenhof. Då de-mecklenburgske härtigarne 1358 förlade sitt residens från Vismar till Schwerin, fick Vismar denna byggnad., att tjänstgöra såsom bostad under härtigarnes besök i staden. Sedan dess har byggnaden visserligen i olika partier flere gånger härjats af elden, men den ursprungliga byggnaden står dock i sina grunddrag kvar. Fürstenhof är en praktbyggnad i italiensk tidig renässans, senast restaurerad 1877—79. Här härskade länge tribunalet, högsta domstolan för de svenska östersjöprovinserna, och af hvilkets verksamhet man i arkiven finner omfångsrika minnen. Här lära också, någonstädes förborgade, finnas flere gamla sven -ska kungaporträtt. För öfrigt träffar man öfverallt i de gamla byggnaderna någon erinring om att [-sven]skarne-] {+sven]- skarne+} under många år varit herrar öfver staden.
»MADAME RO SE.»
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Allaii\Wide.
Den stora cirkusbyggnaden var alldeles fullsatt. Publiken satt i andlös väntan, ty nu snart skulle det stora numret börja — aftonens glanspunkt — ^madame Rose's» ridt. Isynnerhet märktes ett spändt, intresse bland den aristokratiska publiken på parkett — där funnos många, som aldrig försakade en representation så fort »madame Rose» uppträdde — sådana som med loj och förnäm likgiltighet betrak -(ade alla de öfriga cirkusartisternas prestationer, men som plötsligt lefde upp så fort den vackra ryttar-innan visade sig.
I en af de större parkettlogerna hade en samling herrar tagit plats medlemmar af Paris högsta societé — en lysande samling officerare och diplomater. Af samtalet framgick tydligt orsaken till deras intresse för cirkus — diskussionen rörde sig uteslutande om »madame Rose» eller »belle Rose», som de kallade henne. De voro trogna stamgäster pä cirkus dessa herrar, kväll efter kväll sutto de här, slösande dyrbara buketter på den vackra ryttarinnan, och otaliga voro de biljetter, som gått samma väg — än ined en vördsam anhållan från grefve den eller markis den, att få se madame pä supé, än med en ödmjuk bön att åtminstone få aflägga ett kort besök i hennes klädloge — biljetter, hvilka allesamman delade samma öde — de blefvo obesvarade. Många af »madame Rose's beundrare hade börjat tröttna — en parisisk vivor har i allmänhet ej lust att kasta ut hundratals francs för blommor utan att få annan valuta än en kall och likgiltig böjning på hufvudet till tack — ja, »madame Rose» brydde sig ej ens om att. läsa namnen på de kronprydda visitkort, som sutto instuckna i buketterna, och aldrig visade hennes min, att hon visste hvarifrån buketterna kommo hennes bugning gällde hela publiken och ingen särskild individ. Dock funnos många, på hvilka hermes underbara, nordiska fägring gjort ett sådant intryck, att ej ens hennes iskalla köld förmådde afkyla deras känslor — man glunkade om, att hon utdelat korgar både till grefvar och markiser, hvilka gjort henne formliga giftermålsanbud, men ingen kunde dock skryta med att ha lyckats göra hennes personliga bekantskap.
Plötsligt inträdde fullkomlig dödstystnad i cirkusen - »madame Rose» kom in. Stolt och rak satt den välbildade flickgestalten liksom gjuten på hästryggen den ystra, mjölkhvita hästen, som var fullkomligt osadlad, och hvilken hon styrde endast med sina små händer utan tillhjälp af något ridspö ens. 1 nästa sekund bröts tystnaden, och en åska af applåder hälsade hennes entré. »Madame
Rose» var iklädd en elegant dräkt af ljusblått siden, rikt broderad med hvita vaxpärlor; hennes guld-blonda, vågiga hår svallade upplöst långt nedanför midjan och sammanhölls endast af tre smala pär! band öfver hjässan.
»Kan man väl se något vackrare än denna guld-lockiga, graciösa kvinna», hviskade den unge markis de Chavenay förtjust till sin närmaste granne i logen, »skada blott att hon är så omöjligt kaLl och stel — som ett isblock. Tänk hur hänförande detta ansikte skulle ta sig ut med ett glädtigt och skälmskt uttryck.» »Jag vet ej, om jag skulle önska någon som helst förändring däri», svarade den tilltalade, herr de Choisy, »just detta sorgmodiga uttryck passar hennes bleka fina ansikte bättre än något annat —- betrakta endast dessa drömmande,, mörkblåa ögon —- åtminstone jag skulle ej vilja se dem vanställas af cirkusdivors vanliga fräcka,, utstuderade glädtighet.»
»Men om hon vore annorlunda, så kunde man åtminstone ha hopp om, att någonsin få göra hennes personliga bekantskap, som det nu är, är jag rädd, att vi aldrig kunna få några närmare upplysningar om henne, än de vi lyckats få af cirkusdirektören — att hon är tyska, att hon bor för sig själf tillsammans med en äldre dam och en liten gosse — förmodligen hennes mor och broder — samt att hon aldrig mottager några besök, vare sig af cirkuspersonalen eller andra — hvilket sista vi väl äfven kunna intyga.» »Titta på den där», utropade plötsligt en annan af herrarne i samma loge och pekade mot en loge på motsatta sidan, där en herre satt ensam, »han måtte sannerligen också vara förhäxad af 'belle-Rose'.» Allas ögon vändes mot den förmodade rivalen — en lång, mörk herre, som satt framåtlutad och betraktade »madame Rose» med ett egendomligt, spändt uttryck i sitt likbleka ansikte. Hans ena. hand omfattade krampak tigt stolskarmen, och han stirrade på henne med ett förskräckt uttryck, mera som om han betraktat en fasansfull tafla än den vackra ryttarinnan. I detta ögonblick öppnades dörren till cirkusstallet, och fem andra hästar, äfven de utan sadel och betsel, kommo inrusande på arenan i galopp. »Madame Rose's» glansnummer skulle börja - detta nummer, som hon utförde kväll efter kväll, och hvilket försatte åskådarne i den största spänning blandad med beundran och förtjusning. Musiken spelade en sprittande galopp och på ett tecken af »madame-Rose» ordnade de sex hästarne sig bredvid hvarandra och galopperade i jämnbredd arenan rundt
— 346 —
