Sida 365
»MADAME RO SE»
med ungefär en meters afstånd från hvarandra. »Madame Rose» hade rest sig och stod nu upprätt på sin hvita häst, och så började hon sin halsbrytande färd — att under det hästarne rusade framåt i vild fart hoppa från den ena hästen till den andra.
Plötsligt — i det hon beredde sig till ett nytt hopp — just som hon befann sig framför den loge där den ensamme främlingen satt, sågo åskådarne hur hon ryckte till — hon gaf till ett halfkväfdt rop — hoppade — men tog för kort sats — och föll ned midt emellan de framrusande hästarne. I nästa ögonblick rådde en hemsk förvirring. Åskådarne sprungo upp från sina platser, en del herrar rusade in på arenan, och cirkusbetjäningen skyndade att fasttaga de galopperande hästarne. Men ingen hann så fort som den ensamme främlingen i logen. Med ett hopp svingade han sig öfver estraden -— knäböjde bredvid den afsvimmade, stödde ömt hennes blödande hufvud mot sin arm, under det han öfverhopade henne med smekningar ocli ömma ord, utan att bry sig om de kringståendes nyfikna förvåning. »Madame Rose» låg blek och lif-lös i hans armar, och blodet sipprade ur ett sår nära tinningen, där en af hästarnes hofvar träffat henne. »Elsie, älskade, vakna», hviskade han förtviflad, »du kan ej, du får ej vara död. Finnes här då ingen läkare», ropade han vänd till publiken, »kan ingen skaffa hit en läkare?» En ung medicinare trängde sig hastigt fram genom hopen och bar med främlingens tillhjälp in den sårade i hennes klädloge, där de lade henne på en i hast iordningställd bädd. Läkaren företog en hastig undersökning af såret, hvilket han sedan förband, och vände sig därpå till den främmande, som följt alla hans rörelser med pinsam ängslan. »Jag vet ej, om ni känner »madame Rose» eller i hvilket förhållande ni står till henne», sade ban frågande. »Jag är hennes make», svarade den tillfrågade enkelt, »så att ingen står väl henne närmare än jag, säg mig, doktor, det är väl ej lifsfarligt?» »Nej, visst inte, det är endast ett lätt skrubbsår, så att om några dagar kan hon åter vara frisk — men jag förstår ej, jag har aldrig hört att. 'madame Rose' är gift.» »Det tror jag nog», sade främlingen bittert, »mitt namn är Claus von Retzinger oeli min hustru — 'madame Rose', som ni kallar henne, och jag ha varit skiljda åt sedan ett par år tillbaka. Jag hade heller ingen aning om, att jag skulle återfinna baronessan von Retzinger som cirkusartist.»
Den sjuka rörde litet på hufvudet, det ryckte i ögonlocken, och hon suckade lätt — medvetandet började återvända. Claus von Retzinger kastade sig på knä vid sängen och afvaktade otåligt det ögonblick, då hon åter skulle öppna sina ögon — dessa blåa ögon, som han så högt älskade. Den unge läkaren smög sig hastigt ut och stängde dörren ef I er sig, i samma ögonblick, som den sjuka slog upp ögonen — nu var läkarens mission uträttad och ban förstod instinktmässigt, att det ej borde finnas något vittne till makarnes återseende.
Därute i cirkus hade den afbrutna föresfällningen återupptagits, sedan man fått veta, att »madame Kose» ej var lifsfarligt särad, men publiken följde prestationerna med föga intresse. Allas tankar voro hos »madame Rose», och alla afvaktade med spänning upplösningen på det mystiska dramat. Hvem var då denne man, som hade en sådan makt öfver »belle-Rose», att en enda blick hade förvirrat henne så, ty alla. erinrade sig nu, att det var vid åsynen af honom, som »belle-Rose» förlorat herraväldet öfver sina nerver. —
Men där inne i klädlogen låg den stolte baron von Retzinger fortfarande på knä framför sin hustrus
bädd. Långsamt, förvirradt fäste hon blicken på honom. — »Claus» — hviskade hon till sist frågande, »är det en dröm, eller har du verkligen kommit till slut? När jag fick se dig nyss därute, trodde jag det var en synvilla, en vålnad, men det är ju du, du själf!»
»Kan du förlåta mig, Elsie, kan du förlåta din man, som i sin förblindade svartsjuka lät förleda sig att misstänka, en ängel? Men jag har blifvit straffad, jag har lidit under dessa två långa år, hvarunder jag gjort allt för att få reda på din vistelseort — ända sedan den dag, då jag fick veta, att jag tviflat på min hustrus heder utan anledning. Jag har sökt öfver hela jorden — utan rast eller ro har jag skyndat från trakt till trakt utan att finna ett spår af dig — jag har lidit kval, som ej med ord kunna beskrifvas. Men säg mig, Elsie, hvarför öfverbevisade du mig ej om mina anklagelsers falskhet, hvarför hade du ej ett ord till svar på mina orättvisa beskyllningar?»
»Hvarför», upprepade hon drömmande -— »därför, att jag ej ville stå inför min make som för en domare — därför, att det var mig nog, att han kunnat tvifla på mig, nog för att jag ej längre skulle kunna stanna och hero af honom som hans hustru, och därför, att jag visste, att min oskuld till sist skulle komma i dagen. Ack, hur har jag icke under dessa tunga år längtat efter denna stund
— - den stund, då min makes kärlek åter skulle föra honom till mig! Ty jag visste, att du skulle komma
— den tanken har varit mitt stöd och hjälpt mig att uthärda ett lif, som för öfrigt var mig motbjudande.»
»Ja, Elsie, det förstår jag, att cirkuslifvet måste vara för en så finkänslig kvinna som du — säg mig, hur i Guds namn kunde du falla på denna idé, att. bli cirkusartist?»
»Helt. enkelt därför, att nöden har ingen lag. Som du vet, ägde jag intet, den dag jag reste från ditt hem — att taga emot något underhåll af min make, som tilldelat mig en så svår förolämpning, som att tvifla på min trohet, kunde ju ej komma ifråga — det enda jag hade var de få smycken, jag haft sedan min flicktid, och försäljningen af dessa inbrakte endast så mycket, att jag kunde lifnära. mig tills vårt barn föddes, men sedan stod jag där åter — jag måste ju försörja både mig själf och gossen. Ingenting kunde jag heller, hvarmed jag kunde förtjäna vårt uppehälle — jag har ju aldrig fått lära mig att arbeta — allt hvad jag försökte strandade på, att mina kunskaper voro för ytliga. I min förtviflan kom jag att tänka på min skicklighet i ridning —- i en sådan nöd tänker man ej så mycket på, hur man förtjänar sina pänningar
— hufvudsaken var att få bra betaldt — och det fick jag — så bra — att jag kunde hyra en treflig våning för mig och vårt barn, samt aflöna den gamla, aktningsvärda dam, som jag lyckats förvärfva till vårdarinna af Claus.»
Hennes make hade åhört hennes berättelse under djup rörelse. Huru måste han icke förakta sig själf för sitt beteende, och huru han beundrade sin makas hjältemod och själfförsakelse — hvad hade hon ej fått lida för att försörja sig och deras barn
— och detta alltsammans var hans fel! Men det flög ett skimmer af hopp öfver hans ansikte, dä han hörde, att hon uppkallat den lille efter honom själf —• alltså måste hon fortfarande älska honom:
»Du vill då glömma och förlåta allt, Elsie, och låta mig försöka försona hvad jag syndat», sade ban bönfallande. Han läste sitt svar i de strålande ögon, som blickade djupt in i hans egna -—- det var ej längre »madame Rose's» kalla, likgiltiga ögon
— de hade nu ett belt annat uttryck — en älskande kvinnas.
