Sida 593
under armeniermassakerns dagar.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(Forts.)
Detta var nu visserligen ett slags predikan till och med af ganska obehaglig art, men kroppsligt mättande var det ej — ej ens andligt. Jag dref således min häst, som var lika hungrig som jag själf, bort till en sopbacke, där djuret försökte mätta sig med halfruttna salladsblad, och stod själf bredvid, funderande öfver hvad slut allt detta skulle få. Under det jag stod där i mina egna tankar, kom en gammal turk gravitetiskt framskridande från ett af gårdens hörn. Jag hade under hela mitt samtal med chanägaren sett honom sitta därborta i skydd för regnet, orörlig, oåtkomlig, utan att med en min förråda, att han på något sätt deltog i hvad som försiggick, eller ens uppfattade det. Nu kom han emellertid fram till mig, tittade en stund på mig och på min hästs förtviflade försök att hitta något ätbart, upplät så sin mun och sade: Otrogne, är du hungrig ?
Då jag ej kunde annat än bejaka denna fråga, tog han ur sin påse fram en half vattenmelon och ett par kakor arabbröd samt räckte mig detta. Därefter bar han fram hafre åt min häst samt gick tyst och otillgänglig tillbaka till sitt hörn med en högdragen åtbörd, afvisande mina börjande tacksägelser. En underlig människa är han, en sådan där gammal äkta osmanli. Han hatar och föraktar mig, den otrogne hunden, men Allah har befallt, att visa barmhärtighet äfven mot den otrogne, det strider mot hans principer att låta en människa omkomma, då han kan hjälpa, äfven om han nästa ögonblick skulle vara beredd att slå ihjäl denna människa, denna fiende till hans ras.
Då jag nu hade något att äta, började modet återvända och därmed äfven stridslusten. Jag uppsökte den omöjliga chanägaren i hans kök och tvang honom att skaffa mig ett drägligt rum, det vill säga ett kolmörkt, fyrkantigt stenkyffe eller kula. Då jag där fått både mig själf och min häst under tak, satte jag mig, eftersom chanägaren förklarade, att hami-diémännen dragit sig upp mot basaren, uppe på muren för att taga det svarta af vatten drypande Ma-rasch i ögonsikte. Marasch är en dyster stad under vanliga förhållanden, nedtyngdt af de mörka, hotande bergen och det om ett gammalt örnnäste påminnande citadellet. Under vintern är för öfrigt Nordsyrien ett bedröfligt land. Regn och snö, grått och kallt, kala, aflöfvade popplar vid smutsiga strömmar, grå, leriga fält och tjutande blåst. Nere på stadens gator, som ligga under mig, ser det sannerligen ej gladt ut. De äro tomma på lefvande varelser, dessa gator, belamrade med sönderslagna husgeråd. Alla hus, alla butiker äro stängda och tillbommade, till och med hundarne äro borta väntande inne på gårdarnes sophögar på hvad som skall komma. Borta vid citadellet är litet mera lif. Där draga skaror af beväpnade hamidiésoldater ned för de med spillror och sten betäckta sluttningarne, ned mot popp-larne och staden, och där uppe på krönet, på ci-tadellmurarne sitta redifsoldaterna — de reguliära — med de nakna fötterna hängande ut öfver murkrönet och stirrande ut öfver den dömda staden bort mot den regndigra horisonten. Långt norrut bland bergen på vägen till Zeitun stiger en tjock grågul rök tungt bolmande mot himmelen. Där brinner en plundrad armenisk by.
Under det jag ännu satt kvar uppe på muren, såg jag till min stora glädje Müller komma ingallop-perande på gatan i halfskymningen och snart hörde jag hur han bearbetade chanportarne för att bli insläppt. Chanägaren brummade där nere i sitt kök, och var ej synnerligen belåten med utsikten att få flera gäster denna olycksaliga dag.
Då han kom ut till porten och fick se att där fanns ännu en otrogen, blef han ursinnig, och började svärja ve och förbannelse öfver alla kristna. Hvad ha ni här att göra, ni otrogne, nu då domen öfver er skall gå i fullbordan, skrek han. Müller var emellertid en man, på hvilken skällsord och förbannelser ej beto.
Öppna portarne, annars spränger jag dem, var det enda svar han gaf chanägaren. Än en gång gnällde portarne på sina hakar och Müller tågade in på gården, beriden på en frisk häst och med en kacklande höna vid sadelknappen. Under det jag slaktade, plockade och stekte djuret, berättade Müller hvad han under sin expedition erfarit. Äfventyraren var allvarligt bekymrad. Han hade här och hvar i byarne och af människor, som kommo från staden, hört yttranden, som tydde på att något var i görningen, att morgondagen eller kanske redan natten skulle bli blodig i den dödsdömda staden. Då jag sade honom hvad chanägaren yttrat, tillkallades denne för att utfrågas, och ehuru han tydligt nog visste rätt mycket, så ville han ej ut därmed.
Allah råder för morgondagen, hvad som skall ske, det sker, var allt hvad han ville säga.
Vi höllo palaver sent på kvällen, Müller och jag. Det var nu egentligen ej för att bli slaktade vi kommit till Marasch. Marasch och de armeniska massakrerna hade ingen tjusning för oss. Det var Bagdad hvarefter vi längtade. Bäst hade varit, om vi kunnat lämna Marasch samma kväll, men min häst var till den grad uttröttad af svält och sex dagars oafbruten marsch, att han låg orörlig i sitt skjul och hvarken med lock eller pock kunde förmås att resa sig. Vi hade visserligen en utsikt att rädda våra lif — att begifva oss till Sarai och öfverlämna oss i paschans händer. Där skulle vi alldeles säkert vara trygga, men i och med detsamma skulle vi också frånsäga oss hvarje möjlighet att komma till Bagdad. Paschan skulle otvifvelaktigt sända oss under bevakning tillbaka till Haleb.
Vi voro således nödsakade att stanna där vi voro öfver morgondagen och sedan väl detta beslut var fattadt, lade vi oss på stengolfvet i ett af skjulen och somnade lika godt som om vi legat trygga i hotell Ariziés sängar.
Klockan kunde vara mellan tre och fyra på morgonen, då jag väcktes af att någon sparkade på mig. Jag satte mig genast upp med revolvern i handen, men såg framför mig den gamle osman-lin beväpnad med en blekt lysande papperslykta.
H \LEB-C1TADEL,LET.
- 75 -
