Sida 594
HVAR 8 DAG
Stig upp, effendi, sade han, staden brinner. Vi gingo upp, Müller och jag, på muren och hvad vi sågo var just ej ägnadt att stämma oss glada. Hela den del af staden som låg bland popplarne vid citadellets fot stod i ljus låga, kastande ett rödgult sken upp mot den skrofliga borgkullen, uppför och utför hvilken människor oupphörligt rörde sig. Men vi sågo annat än detta, vi sågo hur hamidiésolda-terna gingo omkring bland de brinnande husen, störtande dem, som sökte rädda sig, tillbaka i lågorna, eller släpande halfnakna kvinnor och barn med sig bort i mörkret, eller uppsprättande med sina skarpa knifvar dem, som de mötte på sin väg. Det var en formlig mordorgie därnere bland de svarta popplarne och det i eldskenet röda vattnet, och skrän, nödrop och jämmer trängde genom den mörka staden upp mot oss på chanmuren. I morgon, sade Müller, är det vår tur. Ja, däri hade han nog rätt, det var all sannolikhet därför. Emellertid aftog branden där nere bland popplarne så småningom af brist på näring och stadens tätare längre från citadellet belägna kvarter voro ännu orörda.
Då solen gick upp öfver de rykande ruinerna, drogo sig alla, som deltagit i mördandet och plundrandet tillbaka upp på citadellet. Det uppstod en stridspaus ända till klockan tio, en paus, under hvilken staden låg alldeles tyst, nästan som utdöd — endast roflystna hundar rotade bland de rykande spillrorna. Jag vet ej hvad som föranledde denna paus, huruvida mördame voro trötta, eller uppgjorde nya planer, eller förrättade sina böner i citadellets moské. Müller och jag togo tiden i akt för att lägga råd.
Att lämna staden nu midt på ljusa dagen, därpå var ej att tänka, det måtte nu komma att kosta oss våra hf, så voro vi dock nödsakade att stanna till mörkrets inbrott. Och då chanägaren såg att han ej kunde bli af med oss och att vi hade pängar för att betala hans bistånd, lofvade han att göra hvad han kunde för att skydda oss, då det ju för öfrigt låg i hans eget intresse att ej få sitt hus plundradt. Våra hästar fördes undan på en bakgård, vi själfva förseddes med helt och hållet turkisk klädedräkt och chanägaren lofvade att, oin någon af hamidiémännen skulle erinra sig och fråga efter oss, söka öfvertyga honom att vi under natten af fruktan för hvad som skulle ske lämnat staden på väg mot Aintab.
Hvad mig angår, såg jag synnerligen prydlig ut i min förklädnad. Iklädd en svart och gulrandig kaftan, omgjordad med en väldig kroksabel, öfver axlarne en stor, tung räfskinnspäls och på hufvudet en hvit turban af dimensioner, som skulle anstått sultan Soliman, hvars hufvud, enligt hans samtidas skildringar, liknade en tulpan, kände jag mig fullkomligt som en moslim, en Allahs man. Till och med den gamle osmanlin betraktade mig med en viss nyfikenhet. För honom hade emellertid hvad som skedde i staden icke något intresse, utan han satt hela dagen hopkrupen i sitt pälsverk med frånvarande blickar stirrande ut på ogärningarne, betänksamt rökande sin nargileh.
Nu är klockan emellertid tio och från citadellet dånar ett kanonskott, under det den röda halfmåns-flaggan stiger upp öfver de söndriga murarne. Detta tycks vara signalen. Vid inga af dessa armeniska massakrer, de må ägt rum i Marasch, i Konstantinopel, i Urfa eller hvarhelst annorstädes, har det varit fråga om något våldsamt utbrott af pöbelns raseri. Nej allt har varit ordnadt, regleradt, skött af de styrande, allt har börjat på bestämd timme och slutat på klockslag, ingenting har skett som ej myndighetenia befallt i enlighet med en noggrant ut-
HA.LEB,
arbetad plan hvars trådar löpte samman i Yildiz. Säkerligen ingen annanstädes i världen skulle något sådant kunnat utföras, att man lössläpper städernas värsta pöbel, sägande: — morden, men följen de förteckningar vi lämnat er — och så midt under mördandet — upphören, det är nog. Det är en disciplin inför hvilken man fasar. —
Nåväl, klockan var tio och man började. Från citadellets topp tågade de mörka hamidiémännen, allesammans beväpnade med knifvar och sablar, ned i staden, under det den reguliära redifgarnisonen stod kvar däruppe med gevär för fot, åseende ohyggligheterna. Man ref ned och brände armeniernas hus — och Maraschs befolkning var hufvudsakligen ar-menisk — man släpade ut människor ur husen och spetsade dem på pålar, man släpade nakna människor, bundna om fötterna med tåg, genom de gropiga gatorna, man bar omkring blödande köttstycken i basaren, utropande fabelaktiga pris för människokött, man begick illgärningar, som jag här ej kan omtala och som eljest sky dagsljuset. Och trots all den rysliga förvildningen gick man systematiskt tillväga. Man gjorde fullkomlig skalgång genom hela staden, icke ett hus, icke en gata glömdes, obevekligt drogo mördarskarorna söderut mot stadens utkanter mot mitt chan. Och nu voro de vid mina portar, en trupp på femtio mördare. Har du, ropade de åt chanägaren, några armenier härinne ? Nej, ädle herrar af hamidié. Vi vilja se till, tv denna dag skall ej en enda bli sparad. Det var ingen annan råd än att öppna för att ej öka deras misstankar. I betraktande af mördarnes disciplin insåg jag nu, att vi som ej gärna kunde tagas för armenier icke hade något att frukta för våra lif, men att vi, om vi blefve upptäckta, med säkerhet skulle föras till Sarai. Och detta var för oss nästan värre än döden.
Nu äro de inne och finna oss sittande tillsammans med den gamle osmanlin, sysselsatta med bedjande.
Jag ligger, som en äkta moslim ägnar och anstår framstupa med pannan mot jorden, rabblande det vanliga böneformuläret. Hvilka ären I, säger en af de värde herrarne. Jag, svarar den gamle osmanlin, är Osman Agha från Haleb, mig borde hvar och en känna så långt Halebs paschas skugga når. Dessa äro mina vänner och reskamrater, Jussuf — pekande på mig — och Ah — Müller. Jussuf är en hadscha, en af de lärde och helige männen från det lysande Scham och ämnar sig till Konia för att bedja på tschelebis graf — stören honom ej. Under hela tiden ber jag med det mest helgonlika ut-
— 576 —
