Sida 451
NÄR HÄGGEN BLOMMAR.
därpå, men — älska honom, nej, det gjorde hon inte. Åh nej, Backgården fick allt fara — men •— men — där stodo björkarne och skuggade så grönt och vackert den lilla inbjudande verandan, där var ett hem och ett trofast hjärta — och där funnos inga långa, mörka, dystra, »ensamma» vinterkvällar ■— — —
»Trude, lilla Trude!» hon vaknade upp ur sina drömmar, vände sig häftigt om.
»Var det han, kunde det verkligen vara han?»
»Jo, det är jag», sade han svagt och försökte le, »jag läser den frågan i ditt ansikte och jag undrar ej på, att du blef rädd. Sådan har lifvet gjort mig.»
Han stod framför henne med detta förnäma i hållningen, som han redan i ungdomen ägt, men kinderna voro bleka och insjunkna och hela gestal-sten gaf intryck af något tröttbrutet.
Gertrud dolde ansiktet i händerna och grät högt.
»Så, så, Trude, gråt inte så, Jag har kommit hit för att finna tröst, litet svalka, bara denna enda gång», han förde handen med en trött rörelse öfver pannan.
Gertrad hade nu åter lyft upp hufvudet, hon följde med ögonen hans handrörelse, hon kunde ej slita sina blickar från den glänsande vigselringen på hans finger.
Han såg det och sade likgiltigt med ett svagt leende:
»Min fars sista vilja på dödsbädden, ett förmånligt parti, jag var fattig, hon rik, min svärfar återköpte fädernegården, som annars gått förlorad. Ingen sympati, ingen kärlek, ingen lycka, Trude. Nej, jag kom ej hit för att spilla ord på min förlorade lycka, det kan ej ändras ändå, hela mitt lif är förspilldt», sade han häftigt, med en otålig åtbörd. »Kom, låt oss gå framåt landsvägen, midt i dammet, hör du, och minnas, minnas. Kommer du ihåg den morgon, du och jag, endast du och jag, då som nu, vandrade den här vägen — han tog hennes hand och förde den dröjande öfver sitt upphettade ansikte — den gången voro vi unga och glada, det var vår, fåglarne sjöngo och det doftade — Trade — minns du af hvad?»
»Af blommande hägg», sade hon sakta.
»Blommande hägg», upprepade han jublande och tryckte hennes hand fastare i sin — vet du hvad det alltid påminner mig om, Trude, om solsken och lycka, vår, ungdom, sång och jubel och först och sist af allt. om Trude, min Trade.»
»Det var morgon den gången, Töre, nu är det snart afton», sade hon dröjande.
»Några få ögonblick äro våra, håll dem fast, Gertrud, se'n månde komma, hvad som komma vill, jag skall möta det utan att blinka, hela det brusande virrvarret.»
Gertrud hörde tyst och allvarligt på honom.
»Ack», tänkte hon, »jag inbillade mig nyss vara olycklig, olycklig, som ingen annan, ensam bland mina böcker och mina små vilda plantor att drifva upp, men är icke denna rastlösa oro och modlöshet, detta irrande ute i den stora bullrande världen tusen, tusen gånger värre, och ingen nytta, ingen tillfredsställelse och ingen enda liten glimt af kärlek och lycka, hade han dragit ut af lifvet. Åh, så tomt, så tomt.»
Hon fattades af ett stort medlidande med honom, på samma gång den gamla kärleken kom igen och gnagde på hjärtats innersta.
»Lifvet har så många olika vägar för oss», sade hon stilla, »vi kunna ej själfva bestämma, hvar vi skola stå. Det vore, som att flytta klippan och säga, se här är din plats.»
Han nickade förströdt.
»Men», fortfor hon öfvertalande, »om vi göra det bästa af lifvet, hvar vi än blifvit ställda, Töre, så skall det komma lugn och ro.»
Han tog fram den vissna häggblomman ur plånboken, ett ögonblick höll han upp den mot solen, så föllo de spröda, falnade bladen sönder mellan hans fingrar.
»Se där, de sista smulorna af min svunna lycka, Trude.»
Hon log och såg sig sökande omkring.
»Häggen har upphört att blomma, jag har ingen ersättning att gifva dig för det förlorade, men Töre, lyckan beror ej som vi tro af yrande ungdomsglädje, ej heller af njutna kärleksfröjder; lyckan har endast den, som kan se rätt på lifvets allvar. Det andra var blott hägringar.»
»Men hägringen var skön, Trude!»
»Det var blott en bedräglig villa», svarade hon undvikande.
»Kanske har du rätt, Trude, kanske.»
De stannade och räckte hvarandra händerna.
»Tro», hviskade hon sakta.
»Jag vill försöka, farväl Trade», sade han fast och gick.
Hon stod kvar och såg efter honom, tills en dimma lade sig öfver hennes ögon. Borta på ängen sprungo två barn och lekte. Det var prästens tolf-årige son och torparens lilla barbenta Lotta i urblekt kjol och lappad tröja. De skrattade och jagade hvarann' i yster, oförställd barndomsglädje.
Gertrud stod kvar och såg med fuktiga ögon på de små.
»Ja, lek små barn, lek så länge våren och barndomen vara, tids nog komma lifvet, allvaret och tankarne».
Hägringen var skön, ringde det i hennes öron. Ensam var hennes väg, den som en gång älskat, när häggen blommar och allt på jorden väckts till lif och hopp, den har ej annat kvar att gifva än vissna blommor, hvilka vid dagsljuset skulle falla samman till ett multnadt intet, liksom blomman nyss, ensamt skulle hennes lif alltid blifva. Blommande hägg — det var hennes öde — blommande hägg. —
Foto. Kjellgren. Hjo. KlicM: Bfnt,t suftmparrc.
ETT PAR VACKRA KYRKSTAKAR har Hjo kyrka fått i gåfva af grosshandlaren Sjöstedt därstädes Ritningen till de meterhöga, vackra metallstakarne är uppgjord af den bekante artisten R. Callmander i Göteborg, framstående speciellt inom glasmåleriets svåra konst.
