Sida 287
KRONPRINSESSAN LOUISE OCH MONSIEUR GIRON UTANFÖR HOTEL D ANGLETERRE I GÉNÈVE.
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. Af. G. VII. DEN FALSKE KARL XII.
ÖGONBLICKSBILD FRÅN SACHSISKA KRONPRINSESSANS RESA.
Kanske en och annan af HVAR 8 DAGS läsare kan tycka, att vi i den här lilla anspråkslösa artikelserien allt för mycket sysselsätta oss med episoder och typer från öfvergången mellan 16- och 1700-talen, tidpunkten för vår Karl XII: s meteor-liknande bana? Men då det är frågan om hvad vi vågat med en generell benämning kalla »häfdernas kuriosa», så är man i regeln hänvisad till vissa tidskiften, under hvilka luften tyckts liksom infi-cierad af ett slags »äfventyrlighets-mikrober», om det uttrycket kan få passera. Såsom vi redan i en annan af dessa små skisser nämnt, är det ofta som om äfventyrare, äfventyrare i den stora, den så att säga världshistoriska genren, förde med sig i släptåg en skara dylika »en miniature.»
Till dylika episoder, utan annan egentlig betydelse än såsom en »historisk kuriositet», hörde den pseudo-Karl XII, om hvilken några upplysningar här skola lämnas. Han är ej den första inom sin kategori af äfventyrare, som tillagt sig namn af andra på ett eller annat tragiskt sätt hädangångna eller »försvunna» historiska personligheter. Nästan hvarje folks häfder ha att uppvisa någon dylik episod. För att nu ej tala om judarnes falska Messias-före-teelser och om antikens falska Neroner, så bjuder Norges historia på mer än en falsk tronpretendent,
Danmarks likaså (t. ex. den äfventyrare, som uppgaf sig vara konung Olaf, den stora Margaretas son). Sverige har bl. a. sin »Daljunkare», Ryssland sina falska Demitris, Brandenburgska historien »den falske Valdemar», Portugals sina falska Sebastianer, England sin Warbeck, o. s. v. — ända fram till 1800-talets många pretendenter till namnet Louis XVII.
Dock medgifves gärna, att i de flesta af dessa fall steget mellan det väldiga och det. . . löjliga ej är så stort som mellan vår ryktbare Tolfte Karl och den äfventyrare, som sex år efier hans fall vågade usurpera hans namn — länsmanssonen B e n-jamin Dyster. Hans korta pretendentrod smakar onekligen mest af fars — om den ej ses mot bakgrunden af den allt förlåtande och allt förglömmande hänförelse för Karl XII: s namn, som skaffade äfventyraren Dyster tilltro på ett och annat håll bland »de djupa leden».
Själf har han tydligen varit blott en simpel bedragare — medan andra inom samma äventyrare-kategori stundom själfva varit bedragne. Benjamin Dyster föddes i Lapsfrand (5 mil från Viborg i Finland), antagligen något före 1680. Fadern var länsman, men vid »den stora ofredens» utbrott upplöstes hemmet, och den unge Benjamin kom först till Åbo, sedan till Reval såsom guldsmedslärling. Han
(Forts. sid. 212.)
