Sida 162
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD XXIX.
EN ÄKTA PÄRLA. Utkast af GÖSTA GEIJER efter en tafla af John Tirén.
Den lilla skogssjön ligger stilla, blank och skimrande i terrakotta och lilas, som hän vid den vass-krönta stranden öfvergå titi allt mörkare och mörkare nyanser, mot hvilka neckrosorna lysa bländande hvita.
Då och då rasslar det sakta i den bugande safven, när kvällvinden stilla och sval smyger fram och för ett ögonblick skingrar den tunna, genomskinliga, ljusblå dimman, genom hvilken granarne och furorna här och där å stranden bryta fram som under ett drömfint flor. Men upp emot backkrönet står barrskogen, skarpt aftecknad mo.t den klart glödande kvällbranden.
Vattenblänket återspeglar allt i en förtrollande sagoskimrande värld med doft af kåda, liljekonvalje och granris, och klang af trastdrill och aningsfull folkvisa.
Ett liffullt uttryck åt denna tafla, med sin förhärskande stämning af stilla, idyllisk frid och ro, ger en eka, som sakta glider fram öfver vattnets blanka spegel. Vid årorna sitter gamla mor Annika och rör dem i varsam takt, under det gamle Jon, mannen, lika varsamt lyfter upp näten, i hvilka vattenbubblorna emellan maskorna glimma som guld i kvällsolens glöd. Gummans röda hufvudduk och hans hvita skjortärmar sticka in bjärta toner i sceneriets skiftande färgspel.
»Lyser gör det nog öfver allt, men det är ej guld allt som glimmar, det ska' Gud veta», säger han bittert, i det han utan minsta fångst tager in sina garn.
»Ja, öfverallt», upprepar hon med af undertryckt oro och sorg skälfvande stämma, »öfverallt utom i ett sinne, där bitterheten och tviflet slagit rot och tagit öfverhand. Det guld, som bestämmer ens verkliga lycka här i lifvet, det förgyller nog allt, om en blott kan se det med de rätta ögonen, Jon. Tänk på honom, som såg mera till änkans skärf än den rikes ägodelar, tänk som Han, Jon, och du skall få se, att du hvarken misströstar eller förlorar modet.»
»Tomma ord! Bubblor! Tomma, som dem i näten här i ekan, tomma som stugan där hemma på bröd och sofvel.»
»Tro och hoppas!»
»Har jag inte gjort det, kanske?
»Men hvad har det hjälpt? Hvad har det hjälpt, när barnen där hemma skrikit och pockat på mat, och man ingen haft att ge dem! Slit och släp från mor'n till kväll, slit och släp natt och dag, och ändå ingen möjlighet att fri sig från nöden. Bara svälta, bara svälta, hvad är det för en mening i ett så'nt lif?»
»En tom måge är inte det värsta. Ett tomt hjärta är värre, Jon! Kommer dag, kommer råd.»
»Ja, men medan gräset gror, dör kon. Vår är på god väg, halfdöd af svält som hon är, hon som vi. Nåja, den, det enda och sista vi äger, den behöfva vi nog inte länge ha bekymmer för. Henne ta'r nog snart storbo'n hand om. Han har länge hotat mig med det, har länge pinat mig värre än ett osjäligt djur, den snikna djäfvufn.
»Men honom som aldrig gjort annat än det som
ondt är, som bara ockrat och sugit musten ur andra, honom har allting gått väl i händer, men mig stackare, som under mina välmaktsdagar hjälpte andra, så att jag stjälpte mig själf, hvad lön har jag väl haft för det? Ett h—e af ständiga bekymmer, och ständigt elände. Nej, det är lögn, en förbannad lögn, det finns ingen barmhärtig Gud!»
»Jon, Jon! Gud tröste och hjälpe oss för ditt hårda sinne!»
De hade kommit i land, där förtöjt farkosten och vandra därefter tysta och med stapplande steg den slingrande skogsstigen till det bofälliga tjället där ofvan i backsluttningen. De ha nått till grinden, som leder in till stugans lilla inhägnad, men där blifva de stående, bestörta och mållösa, blickande med stora, vidöppna ögon mot vägen, som går från deras koja fram till storbondens gård. Mot den närmar sig fjärdingsmannen med deras enda skatt, deras kära Gullros, hon, som gifvit dem och barnen den ovärderliga mjölken till det knappa och tarfliga brödet. Stackars den, som fattig är, nälden skoningslösa nödvändigheten kräfver sin oundvikliga gärd!
Det ligger ett af lifvets vedervärdigheter förhårdnad t sinnes hela hån och trots i hans ord till henne:
»Tror du nu på en barmhärtig Försyn?»
Hon, den starkaste af dem båda, som i en sann religiös tillit i nödens stund alltid haft ett tröstande och hoppfullt ord tillhands, har nu intet.
Hon känner sig utblottad på allt, och inkommen erfar nu äfven hon huru modlösheten och förtviflan griper sin kalla och isande klo i hennes själ och hjärta. Väl att barnen äro ute i skogen och ej kunna se hennes hjälplöshet, där hon, förkrossad, ligger framstupa öfver bordet med hufvudet tungt lutadt mot båda armarne. Hur länge hon legat så, vet hon ej, förnimmer blott till sist att hon kommer till medvetande af, att mannen står vid hennes sida.
Hans förut af hårdhet och trots förstelnade drag äro nu förbytta i det mest soliga och ljusa leende.
»Se mor, hvad jag fann, då jag hänkade upp näten!»
I handen håller han en mussla, och då han öppnar den glittrar däri ett föremål med en bjärt och strålande glans. Det är en äkta pärla af ovanlig storlek, en af de sällsyntaste och för deras förhållanden en hel förmögenhet.
Hon är åter kvinna, stark och modig. Nu är det hennes tur att spörja:
»Tror du nu på en barmhärtig Försyn?»
»Mor, den är äkta!»
Han är som ett stort barn, behärskad af öfverväldigande lycka. De valkiga händerna har han knäppt tillsammans, blicken är riktad mot höjden och från ett af innerlig tacksamhet öfverfullt och af ångerfull undergifvenhet uppmjukadt hjärta kommer en tår och tillrar utför de skrumpna kinderna. Kärleksfullt stryker hon den bort.
»Jon, den pärlan är äkta, du, mer än alla jordens kostligaste pärlor. Gud vare tack och lof!»
— 144 —
