Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

BEUNDRAREN.

För HVAR 8 DAG af Allan Wide.

Miss Letitia Wright drog en lättnadens suck och sjönk ned på den mjuka stoppade soffan i en första klassens boggievagn på tåget, som skulle föra henne från New-York till Washington. Det hade varit en ansträngande dag för henne i New-York, men nu var alltsammans uträttadt och väl uträttadt också, hvilket miss Letitias blygsamhet inte hindrade henne att erkänna. Det kunde ej förnekas, att miss Letitia varit rätt nervös Och orolig, då hon på morgonen med nattåget ankom till New-York. Det var djärft af henne, en »oerfaren flicka», som hon själf kallade sig, att ensam och utan någon rådgifvare kasta sig in i så stora affärer, men hon skulle visa dem

— alla sina vänner och bekanta hemma i Neward

— att hon kunde sköta sina affärer som en hel karl. Hon log ett segerstolt leende vid tanken på, hvilken beundran och .afund det skulle uppväcka hos dem alla, då de fingo veta hennes storverk: att hon, Letitia Wright ensam rest till New-York, tagit ut 100,000 dollars på sitt konto på banken samt därifrån likaledes ensam rest till Washington, och där afslu-tat sitt egendomsköp, som hon länge funderat på. A, det var storartadt! Och ändå påstår folk, att kvinnor ej förstå sig på affärer! Och tänk utom »äran», hur mycket penningar hon också sparat in genom att själf ombesörja denna affär utan ombud. Hade hon begagnat sig af en jurist, så skulle han först och främst ha tagit betaldt för sitt besvär och därtill förmodligen lurat henne. Inte hade ban heller, som hon nu, helt enkelt själf rest ned med den del af köpesumman, som skulle betalas kontant, utan antingen hade han låtit banken ombesörja medlens förflyttning från New-York till Washington, i hvilket fall banken naturligtvis — det var miss Letitia säker om — för sin del tagit ett oskäligt högt arvode, eller också hade han väl skickat något af sina unga biträden — en ung spoling kanske, som rymt sin väg med pengarne eller slarfvat och blifvit bestulen! Ja, sannerligen kunde inte miss Letitia tacka sin Gud, att hon rest själf — nu blef det åtminstone ordentligt uträttadt! Och hon betraktade med glad stolthet den lilla svarta läderväskan, hon höll i handen, och hvilken innehöll 100,000 dollars i sedlar. Hvad det ändå var för en härlig känsla att vara rik! Miss Letitia tänkte tillbaka på sin sorgliga ungdom, då hon som en fattig kontorist fått träla och arbeta från morgon till kväll för att kunna lifnära sig — en dyster ungdom, där nöjena varit diminutiva! Det var därför ej underligt, att hon kände sig nästan vimmelkantig af lycka, då hon vid 32 års ålder genom en farbrors död såg sig i besittning af en förmögenhet på 600,000 dollars. Ännu i dag hade miss Letitia ej lyckats komma underfund med, hvad som förmått den gamle girige onkeln, som under sin lifstid aldrig gifvit henne en cent, att insätta henne som sin universalarfvinge.

Miss Letitia borde ju nu ha känt sig odeladt lycklig, då hon fått utbyta kontorsstolen mot ett angenämt lif i komfort och välmåga — men sanningen att säga, gjorde -hon det icke. Under sin sträf-samma ungdom hade hon väl ofta känt det bittert att nödgas försaka alla ungdomens nöjen för sin fattigdoms skull, men nu, då hon fått medel att förskaffa sig dem, saknade hon förmågan att njuta, däraf

— hon var för gammal. När miss Letitia fick sin oväntade förmögenhet, började hon helt tvärt besöka baler och andra nöjen, sökte att genom penningens makt komma ut så mycket som möjligt i sällskapslifvet. Men hon glömde, att, fastän hon i sitt inre kände sig ung, så var hon dock redan en ^gammal mamsell» — stadens unga herrar glömde det dock icke, utan de läto henne sitta bortglömd på

balerna eller, hvad som var ännu värre, gjorde sig lustiga öfver henne och kallade henne en gammal giftaslysten toka. Visserligen hade hon fått mottaga ett par giftermålsanbud, men afsikten var för genomskinlig — t. o. m. miss Letitia själf förstod, att det var till hennes pengar och icke till henne själf, de friade.

Nu hade miss Letitia emellertid tröttnat på att bo i Neward och därför beslutat sig för att köpa den omtalade landtegendomen för att där i ro tillbringa sina återstående dagar. Just som tåget skulle gå, öppnades hastigt kupédörren, en liten väska slängdes handlöst in i kupén, och efteråt följde i samma hastiga fart dess ägare. Miss Letitia kastade en blick på den inträdande, som satte sig på soffan midt emot henne. Hon slog lika hastigt ned ögonen igen — kunde det vara möjligt? Dessa mörka, eldiga ögon, ja sannerligen, de voro desamma — det var den herre, som i dag uppe på banken betraktat henne så märkvärdigt, så intensivt, och som sedan följt efter henne ända fram till hotellet. Var det månne endast en sällsam slump detta sammanträffande eller — miss Letitia blef blossande röd vid denna tanke — kunde det vara möjligt, att han med flit följt efter henne? Ofta hör man ju omtalas fall af kärlek vid första ögonkastet, miss Letitia kände sig riktigt besynnerlig till mods för hvarje gång, hon förstulet blickade upp och mötte de mörka ögonen — tänk om det skulle vara sant!

Han hade då riktigt ett besynnerligt sätt att betrakta henne — det var rent af irriterande — när helst hon såg upp — alltid mötte hon hans blick. Så fatalt, att hon inte tänkt på att taga någon res-lektyr med, så att hon åtminstone kunnat fördjupa sig i en bok — det var olidligt att hela tiden utan något att koncentrera sin uppmärksamhet på sitta midt emot dessa magnetiska ögon. Att de också skulle vara så alldeles ensamma i kupén — det var nästan genant — »kanske», tänkte Letitia ängsligt, »att han linner det opassande för en ung flicka att resa ensam på tåg utan förkläde. I de kretsar, jag förut tillhört, gick det ju bra för sig, men det är skillnad nu. Säkert tillhör denne man de högsta kretsarne, det syns på hans nobla utseende och hållning, och i hans umgängeskrets är det måhända ej vanligt.» Miss Letitia började i sin nervösa upphetsning vrida sin lilla läderväska mellan händerna — plötsligt tappade hon den med en skräll i golfvet. Den mörka herrn böjde sig artigt ned efter den och räckte den med en bugning till miss Letitia, som framstammade ett försagdt tack.

Gud, sådana ögon han hade, aldrig hade miss Letit a sett maken. Efter en stund lyfts den främmande artigt på hatten och sade:

»Ursäkta, tillåter fröken mig att röka en cigarrett?»

»O, ja, var så god.»

»Ja, jag skulle visst inte begära det, om jag ej hade så svårt att undvara cigarretten, som jag verkligen har. Jag är en så inbiten rökare, att det är en formlig pina för mig att låta bli att röka. Men är det alldeles säkert, att röken int" generar fröken, för då låter jag naturligtvis bli'»

»Nej, nej, inte det minsta», försäkrade miss Letita ifrig » — »jag tycker riktigt mycket om tobaksrök.» (En sådan fin och taktfull herre, tänkte hon för sig själf, så hänsvnsfullt att vilja afstå från cigarretten för min skull.)

»Ja, så begagnar jag mig väl af frökens nådiga tillåtelse då, fröken skänker mig härmed en större ynnest, än ni kan ana.»

Och han drog upp ett elegant cigarrettetui

— 809 —