Sida 341
ESAIAS TEGNÉRS SVÄGERSKA.
ett porträtt, men äfven historiemålning af beundransvärdt slag, »Den förlorade sonens återkomst» och senast »Drottning Dagmars uppväckelse».
»Innehåll i konsten, ett rikt och djupt mänskligt innehåll, synes vara det, grefve Rosen förnämligast sträfvar till», säger en kännare af svensk konst. »En nervöst kraftig energi är ett genomgående drag i Rosens konst. — Han söker genom starka medel nå en mäktig verkan — genom stilen i arbetet, genom koloriten, genom behandlingen af detaljerna. — I etsningarna och akvarellerna med motiv från medeltiden eller 1500-talet har han trängt djupt in i tidslynnet och fått ett ytterst karaktärsfullt uttryck för dess sträfva och kantiga, klumpigt råa yttre, som döljer ett osammansatt, ensidigt, kärft känslolif. — Då Rosen ej diktat bilder ur en förgången tid, utan framställt den verklighet, han haft för sina ögon, har han visat en både djärf och kraftfull realism. Också i porträtten har denna realism tagit sig uttryck i en liffull, ibland på samma gång genialiskt kraftig och reserverad karaktäristik, alltid nobel i tanke och framställning.»
*
I n:r 38, I årg., återfinnes helsidesporträtt jämte biografi af den berömde konstnären.
Amatörfoto. Kliché: Bengt Silfversparre.
Enkefru MARIE LOUISE MYHRMAN" fyllde den 8 februari 90 år. Den vördade åldringen är änka efter framl. kapten A. Myhrman samt svägerska till biskop Esaias Tegnér.
EN BIKT.
Skiss för HVAR 8 DAG af Gunnar Green.
Det är en lördagskväll på ett af Stockholms stora kaféer. De många ljuskronorna kasla sitt kalla, lugna ljus ned öfver den stora salen och den stora, sorlande människohopen. Bord vid bord öfver bela salen, endast en liten smal väg tvärs igenom, på hvilken vaktmästarna springa fram och tillbaka med stora brickor. — — Genom det höga sorlet hörs då och då musiken ljuda, som komme den långt bortifrån.
Du sitter därinne kanske ej bara för spritens skull; du tycker om att höra 9orlet af denna stora människohop, som berättar för dig tusendens öden; du låter dina ögon glida ut öfver alla dessa ansikten för att finna ett, där de kunna stanna och undra, ett ansikte, där lifvet själf plöjt in sina drag af sorg eller glädje. Kanske stannar du vid en ung man, som sitter ensam långt borta vid den ena väggen. Kanske ser du på hans ansikte med de fint skurna dragen, eller på hans stora frånvarande ögon; eller kanske det är hela hans gestalt med dess begrundande ställning, som väcker ditt intresse, ty han sitter där, som om han ej alls hörde sorlet omkring sig eller musiken, som just nu slungar fram en populär varietémelodi, i hvars refräng publiken skrålar med.
Musiken tystnar, och sorlet stiger högre och högre genom det rökfyllda kaféet. — —
Så börjar den igen, musiken.
Det är »Suite ur Peer Gynt».
Då är det, ®om om han lyssnade; den drager förbi Solveigs längtande sång, där svårmodet leker i folkviselåten; Åses död, där hvarje ton, hvarje ackord ljuder som ett därnpadt rop af förtviflan och undran; de glida förbi alla dessa toner, som inom sig gömma ungdomens hela lif: dess glädje och sorg, dess längtan och besvikenhet. När de sista tonerna dött bort, hördes någTa enstaka handklappningar här och hvar, men för den stora hopen hade musiken denna gång spelat förgäfves.
Han låter sina blickar glida ut öfver mängden, och det kommer som förakt i hans ögon. Han ser alla dessa unga män, med sina af sprit upphettade ansikten, deras ögon med glans af sinnlig trånad betrakta kvinnorna uppe på läktaren; han ser dessa gamla män, som äro ruiner af människor, dessa, som för en spottstyfver sålt den själ, de buro inom sig.
Han lät sina blickar glida öfver dem alla, alla--
ibland stannande vid ett ansikte, där det fanns något att undra öfver, något, som stod öfver det, som fanns hos alla de andra. — — —
Så satt han, tills han hörde en röst alldeles invid sig:
»God afton, Thorkel, är du ensam?» Han lyfte upp sitt ansikte, och det kom ett gladt leende öfver det.
»Åh se, Arvid I Så länge se'n sist; vill du inte slå dig ner här, jag är alldeles ensam, som du ser.»
Den nyankomne knackade på en vaktmästare, gjorde sina beställningar, och snart voro de inbegripna i ett lifligt samspråk. Sorlet hade stigit så högt, att de knappast hörde, hvad de sade, fast de sutto alldeles bredvid hvarandra.
De hade varit kamrater i skolan, dessa två, Thorkel Berg och Arvid Hölje, ända upp till studentexamen, och mellan dem hade uppspirat en vänskap, så stark, som den endast kan bli, när två unga människor länge följa hvarandra och gifva hvarandra sina hemliga förtroenden. Arvid Hölje hade särskildt blifvit fäst vid Thorkel, ty Arvids stora medkänsla med alla lidande, hade i Thorkel funnit ett kraftigt objekt för sin koncentrering.
Thorkel hade tidigt förlorat sina föräldrar och stod ensam utan några syskon eller några närmare anhöriga. En aflägsen släkting till hans far åtog sig att betala hans studier upp till studentexamen, och när Thorkel stod där, ansåg denne sig ha uppfyllt alla de kraf, man kunde ställa på en så aflägsen släkting.
