Sida 342
HVAR 8 DAG
Thorkel, hvars goda hufvud och förfinade intelligens berättigade honom till högre utbildning, måste därför afbryta sina studier och erhöll plats vid en af bankerna i hufvudstaden.
Efter denna tid träffades de båda vännerna ej så ofta, som förr, tv Arvid reste till universitetet för att läsa juridik.
Och det hände dem, som det förut händt många andra, att de band af vänskap, som förenade två med samma arbete och intressen — att dessa band ej blefvo så kraftigt sammanhållande, när lifvet bröt sig in på dem och skiljde dem åt genom olika vistelseort, arbete och intressen.
Båda kände denna makt, som skiljt dem åt, båda ledo af detta, att deras vänskap mist sin intensitet, men inför hvarandra ville de aldrig erkänna det. Och när de råkades, bemödade de sig om, att ej låta den andre märka, att lifvet skiljt dem, tv båda trodde, att det var han, som visste det.
Det var nära ett helt år se'n, de råkades sist, och när de nu så oförmodadt träffade hvarandra, blossade samtalet upp. Det var sina nya erfarenheter, de berättade hvarandra, nya intressen, de fått, nya synpunkter, som de erhållit; de sutto där och glammade och pratade, tills med ens orden tröto, och det blef tyst vid bordet, där de två vännerna sutto. Det var dem, som om tystnaden blef större och större ju högre sorlet steg omkring dem; de kände sig så långt borta från människor, som man bara känner det i en stor skog om vintern, när skymningen faller.
Han satt där, Thorkel Berg, och kring hans läppar dallrade ett drag som af undertryckt gråt. Det var, som om i ett ögonblick hela lifvet med alla dess frågor stått framför honom: alla dessa frågor, som hvarje individ grubblat öfver, dessa frågor, som för hvar och en, ung och gammal, ändå stå lika stora, lika hemska, lika gåtfulla utan något svar. Där hvilade i tystnaden mellan de båda vännerna något, som de båda kände, och det var dem, som om blott tystnaden kunde brytas, skulle de komma närmare hvarandra. Thorkel gömde något i sitt innersta, som sjöd och brusade och ville ut. Det var ibland, som skulle hans inre sprängas under de krafter, som verkade. Och Arvid satt där och anade, hvad det var: att Thorkel hade en bikt att göra, en bikt, som skulle föra dem närmare hvarann; och ban satt och längtade efter orden från Thorkel, dessa ord, som aldrig ville komma.
Musiken hade tystnat, och man började att, släcka ljuset i kronorna. Det blef halfskymning mne i salen.
»Kanske vi skulle gå?» Det var Arvid, som bröt tystnaden. Thorkel nickade; de knackade på vaktmästaren och stodo snart ute på gatan, som de fortsatte nedåt. Där drog en stor hop människor förbi dem, där de gingo Hamngatan ut fram mot Strandvägen. Men ju längre framåt de kommo, ju mindre mötte de. Snart voro de ute på Djurgården. Det var vinter, och stjärnhimmeln gnistrade hvitblå uppe i etern. Månen hängde högt uppe öfver Skansen, hvarifrån då och då ett skrik från djuren afbröt tystnaden. Den svala luften gaf svalka åt Thor-kels bultande tinningar, och orden, han ville säga. lade sig i ordning inne i hans hjärna, så som han ville säga dem.
Han kom att tänka på sin mor, och då började han tala.
»Du såg aldrig min mor du, Arvid, för hon var död, då du och jag fördes samman. Jag kan minnas henne, som om hon lefde den dag, som var i går, och ändå är det så länge sedan hon dog. Jag
minnes, hur hon smekte mig, när jag satt ensam med henne; att jag låg med mitt hufvud i hennes knä, och hon strök med händerna öfver mitt hår. Förstår du, hur jag skall känna det nu, när jag ej har någon, som tänker på mig eller som smeker mig. när jag har det ondt. Ingen enda sedan dess. Det finns ingenting, som går upp mot det att äga ei* mor, som älskar en. Och har du märkt det, att älven hos djupt sjunkna människor finnes det strän gar, som ljuda med vacker klang, när de tänka på henne, som födt dem.
Hon drömde stort om mig, min mor, som alla ju göra om sina söner; och i sin kärlek till rnig berättade hon mig tidigt om alla de strider, en ung man måste kämpa mot sig själf och sin sinnlighet. Det var därför, som jag blef så olik er, I alla andra, mina kamrater. Ni började tala om kvinnor och edra tidiga erfarenheter, och jag stod främmande-för er. Ni drogo er ifrån mig; det var bara du,, som- stödde mig, du förstod mig, att jag ej kunde,, ej kunde skära af de sköna, fina trådarna i mitfc inre. Så stod jag där ensam i kamp mot mig själf,, och ju äldre jag blef, ju hetare blef den kampen, och jag började att längta efter en kvinna, som jag. kunde älska.»
- Han höll upp en stund, och det var, som om, han tänkte — — —
»Jag har sagt dig allt detta, Arvid, för att dii skall förstå, hur ohyggligt det är, som händt mig. och som jag nu skall berätta dig.
Jag var sjuk i våras; jag led af stark nervositet, som framkallats, dels af det myckna arbetet, dels ai min hårda kamp mot mig själf. När sommaren, kom, tog jag mig ledigt och reste ned till en liteii. badort vid västkusten. Det var soliga, härliga dagar, och första tiden gjorde jag inga andra iakttagelser än att himlen var blå och att myggen dansade. Jag kunde stå timtals nere vid hafsstranden och se. hur de hvita seglen svällde ocli båtarna ilade fram. Jag hade inga bekanta och sökte heller inga; jag; gick helst ensam och ströfvade omkring, och så slog. jag mig ned på någon vacker plats, när jag blef trött.
En dag fann jag ett härligt ställe, alldeles sons för mig med mina ensamma tankar och drömmar.
Det var en klippudde, som sköt långt ut i haf vet, och där brukade jag sätta mig, så långt uL jag kunde. Tidigt om morgonen var jag uppe och satt där och väntade på solen; och om aftonen, när hon sjönk, glänsande af guld, i hafvet, som sim mande i purpur, satt jag åter på min plats.
En dag, när jag kom dit, var min plats upptagen; där satt en smärt kvinnogestalt med ryggen, vänd mot mig och ansiktet upplyftadt mot hafvet. Det låg något i själfva gestalten med sin kyska jungfrulighet, som grep mig så intensivt, att mitt hjärt.» började våldsamt klappa. Jag hade helst velat gå fram och se hennes ansikte, men jag höll mig tillbaka; jag ville ej störa henne i hennes tankar. Så vände jag om och gick långsamt tillbaka.
Nästa dag var jag återigen därute på min plats. Jag hade gått dit med en hemlig förhoppning att f.i se henne där igen. Men där fanns ingen. Jag satU-mig på min vanliga plats och försjönk i tankar.
Jag måste ha setat så länge, för när jag lyfti-upp mina ögon hade solen redan gått ned, och det var så underligt tyst rundt omkring.
Jag hörde någon komma på vägen fram mot udden. En kvinna gick förbi mig utan att se mig: hon stannade framme vid bergklinten och såg ut mot hafvet. Det var hon från i går; jag satt där villrådig om, hvad jag skulle göra: gå min väg; eller sitta kvar. Men det var mig omöjligt att gå~
324 —
