Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.

För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.

(Forts.)

Än. en gång intåga vi i Haleb, än en gång af-levereras jag i sarai, där nu en ny pascha residerade under det kommendanten flyttat upp till citadellet. Denne pascha, som nu satt i sarai, hade kommit från Constantinopel och hette Zihni, för öfrigt en af de mera framstående männen inom osmanriket. Paschan mottog mig höfligt men ej vidare älskvärdt, och förklarade, att han, om vi ej nu förhölle oss lugna, skulle vidtaga kraftigare åtgärder mot oss. I värsta fall skulle han internera oss på citadellet. —

Ännu en tid kvarstannade jag i Haleb. De sista veckornas lif hade farit illa med både mig och Müller, och vi hade behof af att få hvila. Müller förklarade, att ingenting kunde locka honom att än en gång försöka komma till Bagdad. Och jag kunde ej gärna tillbringa hela min vinter med misslyckade Bagdadfärder, för hvilkas genomförande utsikterna voro .mindre än någonsin. Jag beslöt mig för att resa ned till Iskenderun och därifrån afresa med ångbåt till Grekland, under afvaktan att förhållandena inom osmanriket skulle blifva lugnare. Müller afskedades och jag gick upp till Zihni pascha för att. anmäla min afresa. Paschan lät genast utställa teskeré för Antakié (Antiochia) och Iskenderun, men sade mig helt öppet, att, då han trodde mig vara man för att visserligen rida ut Iskenderunvägen, men sedermera vända och fortsätta österut, han ville utrusta mig med en soldat som eskort eller fångvaktare, hur det nu lyste mig att uppfatta saken.

Mellan Haleb och Iskenderun leder en chaussé, på hvilken man till och med kan åka i droska, och hela färden tar tre dagar i anspråk. Men som jag icke kände någon kallelse att sitta tre dagar i droska och dessutom gärna ville göra en afvikning från stora vägen till Antakié, valde jag att göra färden på min häst, som jag hoppades kunna sälja i Iskenderun. Allt mitt bagage skickades således med postvagnen till den franska båtens kontor i Iskenderun och jag själf steg till häst med gendarmen Ali för att rida till Antakié.

Konsuln och riddaren Picciotto, hvars lif jag nu i två månader förbittrat, drog en lättnadens suck då jag försvann genom hotell Aziziés portar. Jag har, sade han dagen före min affärd, varit svensk konsul här i Haleb trettiotre år och aldrig förr än nu sett en svensk. Då jag så nu får se en af detta märkeliga folk, är det en människa, som anställer mera oreda än ett helt regemente kurdiska röfvare

Jag besökte Haleb en gång efter dessa händelser — våren 1898 — sammanträffade då med Picciotto och samtalade med honom om det armeniska året. Han försäkrade att han så länge han lefde skulle erinra sig mig och anse Sverige vara bebodt af människor utan förmåga att taga reson. Jag underrättade honom då, att jag sedan den tiden vi först sammanträffade, varit i Mekka, och han svarade mig genast: — Ja, jag tror, jag tror allt hvad ni säger. Om någon komme och berättade mig, att ni stigit upp till månen och gått ned till jorden i flygmaskin, skulle jag tro honom. Ni är den omöjligaste människa jag känner och Jehowah vare lofvad, att jag ej har något vidare att skaffa med er.

Vi redo ut, min gendarm och jag, på Antakié-vägen, och jag fann snart, att jag fått med mig mindre en fångvaktare eller eskortman än en vän. Han hade hört talas om mina galna färder för att komma till Bagdad, och han var entusiasmerad så godt som nu en osmanli kan vara det. En äkta osmanli var han för öfrigt, något som här på den turkisk-arabiska språkgränsen är rätt ovanligt.

På andra dagen af vår färd kommo vi till Antakié, efter att nödgats simma öfver Oroutes, som

till följd af det ideliga regnandet var uppsvälld till en riktig flod. Antakié är en i Nordsyrien illa känd stad, med en befolkning, som har namn och rykte om sig att vara fanatisk. Men liksom så ofta både förr och senare i så kallade fanatiska städer, så hände mig i Antakié ingenting. Alla innevånarne i den lilla staden voro ytterst välvilliga. Det stora genom häfderna ljudande Antiochia är nu en småstad med knappast tiotusen innevånare. Selemus Nicators, Antiochus Epiphanes och de romerska ståt-hållarnes stad är försvunnen från jorden, de ruiner, som finnas, tillhöra korsfararnes stad och äro allt annat än lysande. Jag har i konversationslexikon sett Antiochias ruiner omtalade som storartade och vördnadsbjudande. Detta är ej sant. Allt hvad som återstår är Boemund af Tarents visserligen rätt kraftiga murar, nedanför hvilka den nuvarande småstaden ligger sammangyttrad. För turkiska förhållanden är Antakié en angenäm och behaglig om också litet trång och mörk stad, en stad nästan uteslutande bebodd af moslims.

Vi lämnade Antakié en eftermiddag på väg upp mot Beilanpasset. Det var vår afsikt att denna natt stanna i byn Karamurt, som af Antakié männen uppgifvits som en ort, där alla lifvets bekvämligheter stode att erhålla. Då vi emellertid fram på kvällen kommo dit funno vi dess chan i ett sådant tillstånd att till och med jag fann det obeboeligt — och jag är annars ej svår ia.tt tillfredsställa ute i ociviliserade länder. Där fanns ej blott ohyra — sådant hör till — utan råttor samt otroliga sophögar hopade i alla rum. Ali, sade jag, vi fortsätta och gå i kvarter i natt i Beilan, där vi sedan ligga öfver morgondagen. I Beilan finnas alla världens härligheter. Allah Åkbar, sade Ali, du har befallt det.

Klockan var nio på kvällen och vi hade minst tre timmars ridt till Beilan. Då vi redo ut ur Karamurt, sade Ali, att det fanns godt om röfvare i Beilanbergen och att vi kunde räkna på att möjligen nödgas göra deras bekantskap. Jag, som är skeptisk i afseende på röfvare och deras makt, förklarade emellertid, att vi hade intet att befara, hvarmed den gamle soldaten lät sig nöja. Också tycktes jag få rätt, vi redo uppför det trånga branta bergspasset utan att se skymten af några röfvare. Vägen är här i Beilanpasset djupt nedskuren mellan branta bergväggar, slingrande i skarpa krokar från afsats till afsats, oupphörligt uppåt mot Beilan, som ligger på passets högsta punkt.

Till följd af vägens skarpa krökningar hade vi sällan utsikt längre än trettio till fyrtio meter framåt eller bakåt och, som himlen var mulen, sågo vi i det. närmaste ingenting. Stundom slet nog blåsten sönder molnhöljet så att månen ett ögonblick lyste fram, men de ljusglimtar vi på detta sätt fingo bidrogo blott att göra hela stämningen mörkare. Så säger Ali plötsligt — Effendi, hör xlu något? Nej, aldrig ett ljud. Ni, frenghis, äro ej vana att lyssna på edra fiender. Jag hör hofslag, vi äro säkert förföljda. Röfvarne, om hvilka jag talat och på hvilka du i ditt öfverdåd ej velat tro, äro efter oss. Det hade varit bättre, om vi stannat i Karamurt. Ja väl, Ali, hvartill duga våra hästar och hur långt är det till Beilan? Låtom oss sträcka ut i fullt galopp. Så gjorde vi ock, men olyckligtvis voro våra hästar trötta.

Våra förföljare kommo oss om än långsamt allt närmare och dånet af deras galopperande hästar ekade bland bergväggarne. Snart nog började kulorna sin hvisslande sång med ett starkt smällande ljud träffande bergväggarne än framför än bakom oss.

- 638 ~