Sida 790
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 669 .)
lån dem, men. båda kände med visshet, att de älskade hvarandra. Kurt hade en gång vid en båtfärd föreslagit, att de skulle lägga bort titlarne, då det föreföll onaturligt mellan dem att säga »fröken» och »löjtnanten», men det var också alltsammans. Ibland stod nog den frågan för Kurt, hur detta skulle komma att sluta, och hur framtiden skulle gestalta sig — han visste ju, att det var absolut omöjligt för honom — den skuldsatte, medellöse officeren — att tänka på ett giftermål med den fattiga Greta — hon var dotter till en jurist, som ej ägde ett öre utöfver sin lön, och den gjorde han samvetsgrannt af med hvarje år. Men han sköt ifrån sig alla sådana tankar — han ville njuta af lyckan, så länge han kunde få.
Men aldrig skulle han glömma dagen före afresan. Dag för dag hade han uppskjutit den, men till slut måste han fara, då hans möte skulle börja.. Det var en bal sista dagen — han hade bestämt sig för att stanna öfver densamma för att där få taga farväl af Greta —* han vågade ej göra det, då de voro ensamma, han var då rädd att ej kunna låta. förståndet råda öfver känslorna. Aldrig hade Greta varit så vacker förr. Hon hade en ljusblå dräkt, prydd med rankor af förgät-mig-ej, hennes ögon glänste feberaktigt och kinderna glödde — nu måste det ju komma, i dag skulle han väl tala ut, hennes älskade. Han läste hennes tankar som i en öppen bok. Stackars lilla Greta, hon hade ingen tanke på svek — hon kände för litet af världen för att förstå, att ej kärleken ensam regerar en mans lif — hon tog endast i betraktande sin kärlek och sina känslor — och räknade ej med några sådana faktorer som ekonomiskt betryck,, befordringar och existensmedel. Greta blef blekare och blekare, allt efter som tiden flöt bort, utan att Kurt begagnade något af alla de tillfällen, han haft att säga det afgörande ordet — hvad väntade han då på? Aldrig hade Kurt känt sig så usel i hela sitt lif — hans inre riktigt sön-derslets af stridiga känslor. Nu först förstod han tydligt, hur själfvisk han varit — han hade velat njuta så länge som möjligt af den älskades närhet, ipen han hade ej tänkt på henne, och det lidande han tillfogade henne. Han kände sig brottsligare än den värsta menedare, visserligen bröt han ju ej några svurna eder — men kunna ej ögons stumma språk, vara lika bindande? Ena ögonblicket var han nära att bekänna sin kärlek för henne — men så tog förståndet öfverhanden — hade han väl rättighet ens att binda hennes öde vid sitt, då han visste, att han aldrig skulle kunna försörja henne?
Ändtligen kom då det oundvikliga afskedet. Balen. nalkades sitt slut, och Kurt och Greta hade för ett ögonblick blifvit lämnade ensamma i ett litet sidorum. Greta • var blek som ett lik, och hennes läppar darrade konvulsiviskt — hvarje spår af glädje hade flytt ur hennes blå ögon, hvilka nu uttryckte en enda stum förebråelse.
»Farväl, lilla Greta», hviskade Kurt sakta, »och tack för denna sommar! Jag skall aldrig glömma dig.» Sakta lösgjorde han en af hennes förgät-mig-ej-buketter: »Jag får ju behålla denna ?» — och så ur stånd att behärska sig vid åsynen af hennes stumma förtviflan, drog han henne intill sig och kysste henne lidelsefullt — och skyndade så bort.
Ett år därefter förlofvade han sig med en flicka, som hos sig förenade två sådana utmärkta egenskaper som hög börd och en så stor förmögenhet, att den räckte till att betala hans skulder och ändå tillät det unga paret att föra ett »stort hus».
Tre år därefter stod Gretas förlofningsannons i tidningen — hennes förlofning med den tjugo år äldre prästen.
Så hade de nu mötts åter dessa båda — efter så många år! Och här hade de suttit och talat nonsens vid hvarandra — gjort riktiga ansträngningar för att hålla samtalet vid makt — och för att förhindra att det gled in på farlig mark. : Ty hela tiden, medan deras läppar talade dessa intetsägande ord, hade deras sinnen varit fyllda af helt andra tankar — ord hade brännt på deras tungor — tankar och ord om hvad som varit — och hvad som kunde varit. Men minnena fingo ej klädas i ord.
Kurt satt och tänkte på, hur olika allting nu var. Han jämförde i tankarne den Greta, han älskat, och prästens hustru. De blonda lockarne hade nu glesnat och grånat, ögonens glada, förhoppningsfulla blick hade utbytts mot ett uttryck af resigne-radt vemod och kring den fordom röda munnen låg ett drag af bitter smärta. Och hvem bar skulden härtill ?
Kanske hade hennes uttryck varit ett helt annat, om hon nu varit hans hustru i stället — kanske hade då hennes ögon saknat det vemodsfulla uttryck, som de säkert fått den dag, då hon förstod, hur hennes älskade svikit henne —• och hon endast varit en episod i den mans lif, som för henne utgjorde inbegreppet af lifvets lycka, och hvilken offrat henne för gods och guld. Och hvem vet, kanske skulle den framstående, inflytelserike officeren gärna utbytt sitt lysande, men glädjetomma lif mot ett enkelt, aldrig så litet hem, om hans ungdoms älskade där delat lians möda och hans glädje?
PIUS X.
Efter fotografi. Kliché : Bengt Silfversparre.
DET FÖRSTA PORTRÄTTET AF DEN NYE PÅFVEN, TAGET DAGEN EFTER VALET.
— 772 —
