Sida 205
ETT BREF.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
»Åh, spänn nu på er skridskorna, ingeniör Mörk».
»Jag är för gammal.»
»Sådant prat, inte är ni gammal inte». Stina Hjärne skrattade öfvermodigt och skrapade otåligt med skridskospetsen i isen.
»Jo, jag försäkrar, fröken, jag kan inte numera.
Stina satte händerna för öronen och beskref, hvilande på ena foten, en halfcirkel utåt isbanan. Så kom hon tillbaka, än åkande rakt fram, än baklänges, ritande figurer i den blanka ytan.
»Ah, käre, söte, bara en enda gång, bara i kväll, för min skull.»
Harry Mörk såg in i de varma, bruna flickögonen, som förväntansfullt blickade upp i hans ansikte, allt under det han med fingret profvade den blankslipade skenan på skridskon, och han var nära att svara ja, och vara nog dåraktig att göra sig ung på nytt, då ett ungt, vackert ansikte stack emellan och kom honom att hastigt ändra sig. Det var Erik Rask, som åkte fram på stålskon, han gjorde höga hopp i luften, kom vigt ned och gled så fram lill dem med långa, spänstiga tag.
»Hör du, Stina, vi vänta dig därnere, fyrverkeriet skulle afbrännas, det är blott du, som fattas. — Förlåt att jag stört», vände han sig till ingeniör Mörk, »men vi kunna ej undvara henne», han såg
på Stina beundrande---nästan segervisst, tyckte
Harry Mörk.
»Nå», sade Stina och såg ännu en gång frågande upp till honom, »kommer ni med?»
Det hade kommit en skarp rynka mellan Harry Mörks ögonbryn och ögonen lågade dystert. »Nej, jag har ju sagt er, att jag är för gammal, barn.»
Stina slog förargad en knyck på nacken, inte brukade hon behöfva krusa för att få herrarna att göra sig sällskap, det var blott han, som var alldeles omöjlig, han, den endes sällskap, som hon brydde sig om. Hon räckte vänskapligt handen åt Erik Rask och så ilade de utåt den spegelblanka sjön. Harry Mörk stod på stranden och blickade dystert efter de båda bortilande ungdomliga gestalterna, som gledo allt längre och längre bort ifrån honom. Han var ond på sig själf, ond på henne, ond på hela världen.
Hvarför skulle hon också stå så där och se på honom med sina vackra, goda ögon, åh! det var så att man kunde bli galen. Och så detta: »Inte är ni gammal inte», han upprepade det gång på gång.
Rorta pä isen började det spraka och flamma i videkvistarna, som voro uppstaplade till ett högt bål, och snart stego eldröda lågor upp mot den mörka vinterhimmelen, där stjärnorna just börjat tända sin strålande glans. Och rundt om bålet sväfvade ungdomliga gestalter, mest två och två, i smidiga, raska rörelser Och flammorna stego allt högre och högre mot himmelen, och i månget ungt hjärta tändes därnere en klar, ljus låga, som skulle brinna för lifvet, men Harry Mörk däruppe på stranden kände det plötsligt som om han frös ohyggligt, slog kappkragen högt öfver öronen, kröp samman som en gammal lefnadstrött gubbe, där han gjort upp sin räkning för lifvet, och begaf sig in i paviljongen, där de äldre värmde sig med punsch och roade sig på bästa sätt.
»Kom hit, gamle gosse, ett glas punsch skall göra dig godt, du ser alldeles ut som om du hade snufva», disponent Hjärne räckte honom glaset öfver bordet.
Ingeniör Mörk skålade med herrania, pratade-förnuft och dumheter om hvartannat med damerna, men oupphörligt ringde det i hans öron: »Inte är ni gammal inte», och han räknade siffrorna mellan 18 och 38, men 20 var det och 20 blef det, inte en smula mindre åtminstone. Herre Gud, länk, om han som 20 års ung ingeniör skulle tänkt sig, att ett lindebarn, som då ännu låg i vaggan, skulle komma att så störa hans hjärtero, ja, då skulle han skrattat, skrattat riktigt grundligt, och han skrattade ännu, ville skratta, men nej, det gick inte, därtill voro dr stora, bruna flickögonen alltför strålande, de ägde en obetvingelig makt.
I gafvelkammaren, hennes egen lilla helgedom, satt Stina Hjärne med handen under hakan och drömde. Hon genomögnade hastigt bjudningskorten till deras stora bal, som lågo i en stor hög pä skrifbordet. Det var ett alltför ledsamt arbete att adressera dem nu, det kunde vara så till sedan. Nej, nu visste hon, hvad hon skulle göra. Skrifva bref, ett riktigt långt bref till Greta, hennes bästa vän under skol- och konfirmationstiden. De had* ju lofvat, att vid juletid tala om för hvarandra,, allt som händt under det gångna året och hon skulle hålla sitt löfte, hon hade hållit det i fjor, fastän det då ej var värst mycket att berätta, men i år skulle hon skrifva. Det rullade ett par stora tårar ned på det hvita pappersark, hon drog fram ur skrifbordslådan.
Nu satt nog Greta lill och skref till henne också. Undra, om hon var lyckligare, om hon hade mera glädjande nyheter att berätta, det vore väl för henne det, ty hon, Stina, var olycklig, förskräckligt olycklig.
Så lutade hon sig ned, doppade pännan och skref utan uppehåll, skref under det kinderna glödde eeb hjärtat klappade vildt och en och annan liten tår kom rullande utför kinden.
»Hallå, Stina, det är kvällsmat, kom genast ned.»
»Kommer strax, Axel.» Hon tog nervöst fram ur skrifbordslådan ett par hvita kuvert, som hon skref adress på. Se'n letade hon i högen med bjud ningskort och drog fram ett med ingeniör Harry Mörks namn på. Hon måste sända det nu, han skulle troligen resa bort öfver julen, det blef så ledes för sent i morgon, oin han skulle komma till balen. Nej, det måste absolut gå i kväll.
En dörr stängdes i nedre våningen och Axel korn springande uppför trappan. Han tog två, tre steg I taget och tycktes ha förskräckligt brådtom.
»Är du vriden du, Stina, som inte kommer ned, pappa har fem minuter stått vid bordet, du får aili dina varma vantar. Har du bref, så skynda dig. posten går tvärt.»
Stina stoppade in brefvet i det ena kuvertet och kortet i det andra, förseglade dem och rusade nedför trappan, i förbifarten kastande brefven åt post gubben.
Ingeniör Mörk gick från fabriken missbelåten henr till sitt. De andra ungherrarna på bruket skulle gemensamt fira julafton och dricka in helgen, men honom roade det ej längre, detta beständiga skrat tände, sjungande och drickande på ungkarlskalasen. Han gick bara och längtade efter något annat, någol ljust, soligt, leende fagert, men det kunde han aldrig nå, det. visste han.
Trött steg han in i sin ungkarlsvåning, ropade
— 187 —
