Sida 640
ARTHUR BALFOUR. Premierminister.
Under hela det gångna århundradet har Englands flotta behärskat världens haf, öfverallt har dess flagga varit den förnämsta på böljorna, dess handel har varit utan like, och stolt och fritt har England under ett sekel varit folkfrihetens värn och de svagare nationernas skydd. Sin nutida politiska maktställning vann England då Nelson och Wellington bröto kontinentbetvingaren Napoleons välde; då lade det också grunden till sin kommersiella världsmakt, men fullt utvecklades denna först sedan Peel nedbrutit de hämmande tullskrankorna och proklamerat frihandelns principer, till hvilka Gladstone sedermera fogade den inre politiska frihetens fullständiga seger.
Nu, nära nog ett sekel efter Nelson och Wellington och ett halft sekel efter Peel, står det mäktiga och rika världsväldet åter inför en afgörande vändpunkt i sin historia. Den starka reaktionen i snart sagdt hela
det öfriga Europa har under det senaste decenniet hastigt trängt in äfven i det fria England; kriget i Sydafrika visade, att imperialismens England icke längre är folkfrihetens och små-nationernas beskyddare, regeringens gradvisa intrång på underhusets myndighet vittnar om reaktion äfven på det parlamentariska området, den i fjol antagna skollagen om en liknande företeelse i det religiösa lifvet — — och nu till sist synes den bebådade nya tariffpolitiken kröna verket genom att krossa det frihandelssystem, hvarunder England uppblomstrat på ett så allenastående sätt.
Den drifvande kraften i denna nya utveckling är den ryktbare kolonialministern JOSEPH CHAMBERLAIN. Fordom Gladstones radikale medhjälpare, ski'd från honom genom den irländska homerulestriden, har han under det senaste decenniet genom sin hänsynslösa energi med de konservatives bistånd såsom ledare af den imperialistiska rörelsen oemotståndligt ryckt fram till en dominerande ställning, 1 hvilken han — trots att en annan är regeringens chef till namnet — numera faktiskt är den enda verkligt bestämmande faktorn i den engelska politiken. Det imperalistiska riksbygge, han påbörjade i och med boerkriget, vill han nu fortsätta och afsluta med en allbritisk tullunion på basis af preferentialtariffer och af tull på lifsmedel. Och det bästa beviset på hans diktatoriska makt är, att han endast behöfde utslunga några ord om denna sin plan, för att alla andra viktiga frågor ögonblickligen skulle bortsopas från dagordningen, samt att han kunnat rycka den öfriga regeringen med sig och ännu kan sammanhålla det stora unionistpartiet, ehuru flera af ministrarne och en betydande del af partiet äro rena frihandlare.
Visserligen är vördnaden för det häfdvunna starkare i England än i något annat land;
G. T. RITCHIE. Finansminister.
HÄRTIGEN AF DEVONS Hl RE. Öfverhusledare.
GEORGE WYNDHAM. Minister för Irland.
S:t JOHN BRODRICK. Krigsminister.
— 622 —
DE LEDANDE MÄNNEN
I DET STUNDANDE
JOSEPH CHAMBERLAIN. Kolonialminister.
H. CHAPLIN. Protektionistchef.
