Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

/IVAR S DAG

organisationen af gendarmeriet i de tre macedoniska vilajeten, och konung Oscar lär ha ställt sig sympatiskt till saken.

Det porträtt, som vi härmed Återgifva i vår serie utländska ministrar i Stockholm, af turkiske ministern, Cherif pascha, är sålunda en aktuell fotografi.

Generallöjtnant Cherif pascha är sedan fem år Turkiets minister i Stockholm, där han har många verkliga vänner. Ministern är född i Konstantinopel år 1865 och räknar redan 22 tjänsteår på den militära banan. Han var länge militärattaché vid Turkiets ambassad i Paris och vid dess legation i Bruxelles. Cherif pascha har genomgått den franska militära tackskolan i S:t Cyr, samt är omtyckt och värderad i Paris inom militära kretsar, och inom den parisiska societeten. Bästa beviset därpå var valet af de två sekundanteina vid hans tillämnade duell i Carlsbad och den kraschan som storofficer af hederslegionen,

hvilken han nyligen erhållit. Kavallerigeneral vid den ottomanska armén i aktiv tjänstgöring, är ministern endast tills vidare attacherad vid sitt lands diplomati. Cherif pascha är vidare adjutant och stor persona grata hos sin suverän, hvilket nogsamt framgår af alla de bevis på sultanens välvilja, som han fått röna sedan sin ankomst till Stockholm, och af den lysande ställning han, fastän så ung, innehar inom den ottomanska armén.

Med afseende å Cherif paschas familjeförhållanden kan nämnas, att han är son till hans exellens Said pascha, statsminister, det ottomanska rikets statskonseljspresident, och genom sitt gifte med prinsessan Eminé kusin med khediven. Prinsessan är dotterdotter till Mehemed Ali, stamfadern för den regerande fursteätten i Egypten. Se där skildringen i få ord af sultanens representant vid svenska och norska hofven, hvilken trifves så bra hos oss.

strid mot en död.

Fantasi af F. W. För HVAR 8 DAG.

Man säger, att jag är vansinnig. Det är icke sant. Jag har blott upplefvat den ohyggligaste tilldragelse, man kan tänka sig i lifvet. Jag har stridit mot. en död. Först med andliga, sedan med lekamliga vapen. Det var ej mitt fel, att vapnet vände sig mot den jag älskade högst på jorden. Den jag ville besegra, var ju oåtkomlig för mina ansträngningar. Han var död.

Det är bäst, jag berättar eder min historia från början, kanske ni kan förstå mig.

Jag var ung den tiden och jag älskade en kvinna så varmt och innerligt, som en människa kan göra det. Jag kan ej beskrifva henne för eder. Det kommer då ett rödt skimmer för mina ögon, och jag ser henne så, som jag såg henne sista gången här i lifvet. Hon var änka. Hennes första, korta äktenskap sades hafva varit mycket lyckligt, men därpå tänkte jag icke då. Den andre var ju död, glömd, och kunde icke stå mellan mig och min lycka.

Vi hade varit gifta några månader, och intet hade stört vår lycka, då jag småningom började märka något underligt hos min fru. När hon riktade blicken mot mig, var det dock ej mig hon såg. Det var, som om hon sett något oändligt långt bort. Och mot detta något smålog hon, ej mot mig. Jag förstod ej detta, men jag kände, att det var något mellan oss, något hemskt, något oförklarligt. Det blef märkbarare för hvar dag, som gick och lät sig ej bortjagas, tro!s mina förtviflade ansträngningar att åter få min älskade helt för mig själf. Blid och mjuk, som alltid, återgäldade hon ömt mina smekningar, men ständigt med samma frånvarande uttryck i det kära ansiktet.

Jag slöt henne en dag lidelsefullt i min famn, men hon såg som vanligt bort öfver min axel och smålog åter mot detta okända något. Jag vände mig häftigt om, för att med våld slå ned detta spöke, som tog min hustru och hela min lycka ifrån mig. Jag såg blott en tafla, som hängde på väggen. Men — det var bilden af min hustrus förra man. Den betraktade mig lugnt, öfverlägset och tycktes säga: Du svage jordmask, hvad äro dina ansträngningar värda. Du förmår intet mot mig. Jag är höjd öfver alla mänskliga svagheter. Jag är både Gud och människa. Försök ej att taga, hvad som är mitt. Hennes kropp kan du möjligen äga, men hennes själ tillhör mig för evigt.

Jag rusade ut, utan att tänka på hvad jag gjorde. Jag ville bort från denna bild, som ännu bortom grafven gjorde sin rätt gällande. Det var omöjligt. Den förföljde mig öfverallt. Hvart jag gick, stod denna imponerande gestalt framför mig. Jag hade försökt taga, hvad som var hans. Han ville ej tilllåta det, och mot honom var jag maktlös.

Jag återvände hem grubblande öfver, hvar detta skulle sluta. Så fort jag öppnade min dörr, tycktes det slå en dödskall fläkt mot mig. Detta var ej mitt hem. Det var h ans. Jag gick, som en främling i dessa rum, som förr varit mig så kära. Min hustru kom emot mig orolig öfver min bortovaro och mitt .besynnerliga, uppförande. Jag ville som vanligt taga henne i famn. Då stod han åter emellan oss och gjorde en befallande, afvärjande åtbörd. Jag sjönk ihop förkrossad. Jag lät hänga öfver hans porträtt, men hvad hjälpte detta. Denna bild kunde ej stängas ute med några jordiska hjälpmedel. Vid bordet satt han emellan oss, och alla de tusen små uppmärksamheter, jag brukat visa min hustru, voro mig nu omöjliga. När jag kom i hennes närhet, genom-isades jag alltid af den tanken: hon är ej min, skall aldrig blifva det. Sin innersta själ har hon en gång skänkt den döde, den skall aldrig gifvas åt mig.

Under detta ohyggliga tillstånd kröpo dock dagarna framåt. En afton återvände min hustru och jag från en bazar. Jag hade vunnit en liten vacker, indisk dolk, som jag lade bredvid mig på nattduksbordet. Jag sof som alltid på senare tiden mycket oroligt. Numera hade jag ju ej lugn och själsfrid, hvarken natt eller dag. Jag vaknade tidigt på morgonen. I det bleka dagsljuset, som silade sig in genom gardinerna, såg jag dock tydligt min hustru. Hon sof så lugnt och tryggt med sitt vackra småleende på läpparna. Men hur kunde hon vara så lugn, då jag var så upphetsad. O, förklaringen lät ej länge vänta på sig. Han var ju åter emellan oss. Det var i hans famn hon sof. Det var därför, hon var så nöjd och lycklig. Min upphetsning steg allt mer. Då vände han sig om och betraktade mig öfverlägset medlidsamt som vanligt. Allt mitt blod rusade till hufvudet. Till hvad pris som helst måste jag befria mig från denna varelse. Jag grep dolken och stötte den med kraft genom honom. En vann blodström sköljde öfver mitt ansikte. Jag såg allt genom en röd dimma. Jag slöt min hustru hårdt i min famn. Nu kunde ingen ställa sig emellan oss. Den andre var försvunnen.

Men ej heller nu riktade hon blicken på mig. Ögonen voro slutna. Den andre hade tagit med sig min älskades själ. Jag hade blott i döden ännu närmare förenat dem. Det var blott hennes kropp, jag höll i mina armar, och den ägde jag ju förut. Så tog man äfven den ifrån mig, man påstod hon var död. Jag förstod det icke. Hvem hade fört min arm så? Var det kanske han, den döde, som från skuggomas land hade gått att återtaga, hvad som var hans.