Sida 27
HVAR 8 DAG
EN BESTIGNING AE FOLGEFONDEN.
Skildring och fotografier för HVAR 8 DAG af Annie Wall.
I strålande solsken badade Sörfjorden sitt underbara, grönskimrande vatten, de majestätiska fjällen befriade sig från sina hvita molnhättor och himlen spände en azurblå pell öfver vatten och land. Jag befann mig i det sköna Odde i Hardanger, och det var en sådan där härlig sommardag i augusti, som man riktigt tycker sig ha fått till skänks af vår Herre. Just en passande dag för en bergsbestig-ning. Redan kvällen förut hade jag å hotellet, det ovanligt präktiga Hotell Hardanger, beställt förare och häst, ty jag ämnade att rida uppför de första tretusen foten. Allt som allt skulle jag »stiga» 6,500 fot. Man har nämligen i år genom Bergens turistförenings omsorg fått en liten väg eller slig i ordning från Odde till Folgefonden, d. v. s. till det ställe, hvarest snön begynner. Det är ett storartadt arbete. Man kan nu, om man vill, vandra från Odde öfver Folgefonden till Sundal i Hardanger. Och vice versa. Men från Sundal är det betydligt lättare att bestiga Folgefonden, och då man från den platsen nått »bräen», kan man med häst och släde (en liten lätt träkälke) traversera den väldiga snöplatån, hvarifrån flera glacièrer utmynna nedåt dalarna. Tänk, hvilken charme för en turist! Han förflyttas plötsligt från leende sommar till fro-stig vinter med slädfart! Hvilket land har väl något dylikt att bjuda på. Jag tror mig tryggt kunna säga, att det saknar motstycke.
Alltså — gångaren röd stocl sadlad, jag satte mig upp, eskorterad af Halvor, mannen, som rådde om hästen och som skulle föra den tillbaka igen, samt min förare, Ola Aga. Ola tillhör den gamla Aga-släkten i Hardanger, hvilken skall i rätt nedstigande led härstamma från ingen mindre än Harald Hårfager. »Du är en kungaättling, du Ola?» öppnade
jag mitt samtal med honom. »Ja, det är. väl så, du», svarade han lugnt. Föröfrigt är det verkligen intressant att konversera med de upplyst© Hardan-gerbönderna. De ha reda på sig och läsa mycket. Hvad säges t. ex. om, att bönderna i Hardanger med förkärlek läsa Zolas arbeten, i öfversättning naturligtvis. Flera af hans romaner finnas i Öddes sockenbibliotek och utlånas flitigt till allmogen. Jag talade en dag med en skjutskarl, hvilken bevarade som ett kärt minne en tvåkrona, som han erhållit af Emile Zola, då denne för några år sedan besökte Odde. Det var något rörande i detta; mannen var fattig, men han offrade sannerligen icke sin minnespänning, tvåkronan.
Ungefär vid Tokheim, en liten gård, som är vida berömd för sin utmärkta frukt, började stigningen. Fjorden, glittrande i guldgult solsken sjönk djupare och djupare, till sist kunde jag icke ögna mer än en liten smal strimma, så högt voro vi. Den lilla röda hästen klättrade uppåt i raskt tempo, 'emellanåt stannade han helt tvärt och tog sig en mun full af friskt, kraftigt fjällgräs, i nästa ögonblick fortsatte han igen, placerande sina små fötter säkert och försiktigt.
Det var också af nöden, ty vägen slingrar sig zig-zag uppåt förbi farliga branter och tvära djup som nästan kunde komma en att hissna då man från hästryggen skådade ned i dem. Excelsior! Ex-celsior! Hvad här är skönt. Jag kände, hur mitt bröst vidgades af förtjusning och med begärlighet insöp jag den stärkande, härliga fjälluften. Ah, vi voro nu så högt ofvan den »låga jorden», att jag nästan kunde skaka hand med de väldiga bergjättarna rundt omkring mig.
En skummande, brusande fors störtade sig i
Kliché ; Kem .4.-/1. /?■• Si'frer«parre Sthlm—
